Spelarbetyg säsongen 2016
Så var det då dags att sätta betyg på MFF spelarnas insats under säsongen såhär i slutet av året.
Johan Wiland- 4 Gjorde det bra förra året och den här säsongen var han ännu stabilare, styrde försvaret och stod för avgörande räddningar.
Anton Tinnerholm- 2 Kämpar alltid hårt, men slarvar en hel del.
Kari Arnason- 3 Visar stort ledarskap och kämparglöd, är dock lite upp och ner i insatserna
Rasmus Bengtsson- 3 Är en stabil mittback som dessutom kan nicka in mål när det behövs
Behrang Safari- 2 Stod för en okej insats den halva säsong han spelade, dock utan att synas särskilt mycket.
Franz Brorsson- 3 Årets genombrott 2016! Har utvecklats mycket sedan förra säsongen och är alltid stabil och lugn trots sin unga ålder.
Felipe Carvalho- 2 Var helt okej så länge han var kvar.
Pa Konate- 2 Gör vad han ska när han får spela.
Andreas Vindheim- 2 Gjorde det väl okej när han väl fick spela.
Anders Christiansen- 5 Har otroligt många kvaliteter. Är passningsskicklig, kan göra mål, och läser spelet bra. Kommer bli nyttig om han får vara kvar till Europaspelet nästa säsong.
Jo Inge Berget- 4 Fortsatte på den inslagna vägen från förra året med många mål, och var lite bättre den här säsongen när han spelade som mittfältare.
Magnus Wolff Eikrem- 5 Årets spelare säsongen 2016! Gjorde det mesta rätt och var alltid ett farligt vapen med sina passningar. Vann också assistligan i Allsvenskan.
Enoch Kofi Adu- 4 Hur stabil som helst på mitten där han styr spelet, och gör mycket jobb i det tysta.
Oscar Lewicki- 2 Var inte alls lika bra som förra säsongen och verkade ofta ofokuserad.
Erdal Rakip- 3 Fortsätter att övertyga och visa potential.
Tobias Sana- 2 Gör inte bort sig när han väl får spela.
Yoshimar Yotun- 3 Verkar ha kommit igång. Bollskicklig spelare.
Mattias Svanberg- 3 Sänkte hif och var sedan högst delaktig i att spela hem guldet i matchen mot Falkenberg. Sämre start på karriären kan man få.
Vladimir Rodic- 2 Var inte lika framstående som förra säsongen.
Vidar Örn Kjartansson- 5 Var otroligt vass som målskyttt innan han försvann.
Markus Rosenberg- 3 Gör fortfarande mål och är stabil.
Alexander Jeremejeff- 3 Fick en bra start och var avgörande för guldet.
Guillermo Molins- 2 Hade inte riktigt repat sig efter skadan, men gjorde några fina mål. En 2,5:a.
Slutligen, vilken var då bästa och sämsta matchen. Bästa får nog sägas vara guldmatchen mot Falkenberg där allt klaffade. Sämsta var den föregående mot Östersund där inget fungerade.
Sammanfattning av MFF:s säsong 2016 (tillbaka i topp)
Den allsvenska säsongen är slut sedan mer än en månad och jag ska då återigen sent omsider skriva ihop en sammanfattning av säsongen som gick. Vi fick då revansch för förra säsongen och tog tillbaka SM-bucklan. Trots stundtals hård kritik mot både lag och tränare slutade MFF överst i tabellen. Det var iaf i mina ögon en mycket lyckad säsong! Man kan väl egentligen inte begära mer.
Efter att ha vunnit några matcher i cupen och tagit oss till final, inledde vi så mot Norrköping i första omgången av Allsvenskan. Vi hade redan revanscherat oss för att de tog SM-guldet på Stadion förra säsongen genom att slå dem i cupen. Och nu slog vi dem igen och fick därmed en fin inledning på Allsvenskan. Desto sämre gick det i de två följande matcherna där vi förlorade mot tippade bottenlagen Jönköping och Sundsvall. Och nu höjdes kritiska röster om att guldet redan var kört. Men laget hittade spelet igen och började vinna matcher. Det var inte alltid imponerande men ofta stabilt, trots ett par plumpar i protokollet, bland annat förlusten i cupfinalen mot Häcken. Men vi tog så småningom ledningen i serien, och efter EM uppehållet fortsatte den vinnande trenden. Trots att vi sålde vår nye skyttekung Vidar Örn Kjartansson så fortsatte vi att vinna. Laget tog sig nu samman som en grupp och visade att det fanns kvalitet i laget, och fler som kunde göra mål än Vidar. Det började se mörkt ut ett tag under hösten när Norrköping tog serieledningen i ett par omgångar. Men när de föll ihop som ett korthus fortsatte vi att vinna. Det var framförallt två bortasegrar som säkrade guldet. Dels segern mot det gamla spöket Häcken på Hisingen, och så förstås mot Norrköping i seriefinalen. Efter det kunde vi kosta på oss en förlust mot Östersund, för att sedan defilera hem guldet mot ett avsågat Falkenberg i slutet av oktober. Inget snack om vem som var bäst i Sverige i år!
Trots en strålande säsong som alltså toppades med ett SM-guld har kritiken stundtals varit hård mot laget, men framför allt mot tränaren Allan Kuhn. Nåväl, det har alltid varit höga krav i MFF och så ska det också vara, men ibland blir det rent av löjeväckande. Så fort vi tappade poäng så kom det krav på Kuhns avgång. Och sedan har det varit en del gnäll på att vi inte vann cupen, och jag kan förstå att man är besviken vid finalförlusten. Men det är Allsvenskan som är huvudmålet och när vi vinner den så är det väl egentligen skit samma om vi inte vinner cupen. Det kan nog faktiskt har varit positivt att vi inte spelade i Europa, så att vi kunde fokusera fullt ut på Allsvenskan. Tycker att vi supportrar ska vara väldigt stolta över SM-guldet och att vi under 10-talet har slagits i toppen nästan varje år. Så har det inte alltid varit, det är bara att titta tillbaka på äldre inlägg i den här bloggen för att kunna konstatera detta. Jag tycker att Allan Kuhn har gjort ett alldeles strålande jobb som tränare för MFF, att lyckas ta SM-guld under sin första säsog som tränare för ett lag är det svårt att lyckas med. Nu fick trots allt en del av våra supportrar som det ville eftersom hans kontrakt inte förnyades vilket jag tycker är korkat av styrelsen. Är det så man tackar en tränare för ett SM-guld? Nu blir det istället Magnus Pehrsson som får leda MFF nästa säsong, vilket jag inte sätter alltför stora förhoppningar till. Han har sällan haft någon större lycka som tränare. Men han är värd en chans, han har ju trots allt erfarenhet av Europaspel.
Tillbaka till Europa och Champions League kval nästa säsong då alltså. Känns som att det kan gå precis hur som helst. Men med tanke på att MFF har taggat till vid Europaspel det senaste åren ser jag med tillförsikt fram emot det. Vi har ju spelare som Anders Christiansen som var en mycket lyckad värvning denna säsong, och Magnus Wolff Eikrem som motbevisade tvivlarna rejält. Sedan vill Markus Rosenberg nog avsluta på topp nästa år. Mer om spelarnas insatser den gångna säsongen i nästa inlägg.
Mästarna!!!
Spelarbetyg säsongen 2015
Det här är då inlägget där jag sätter betyg på MFF spelarnas insatser den gångna säsongen. Av förklarliga skäl blir de lite lägre ä föregående säsonger.
Robin Olsen- 2 Kom inte riktigt upp i normal standard efter att han fick hjärtproblem i matchen mot Hammarby.
Johan Wiland- 3 Var stabil och stod för en del avgörande räddningar.
Anton Tinnerholm- 3 Var stabil, dock inte lika outstanding som förra säsongen.
Kari Arnason- 3 Kom in och visade stor vilja och kämpaglöd. En ledare!
Rasmus Bengtsson- 3 Gjorde vad man kan förvänta sig av honom.
Yoshimar Yotun- 1 Peruansk landslagsman men i MFF visade han sällan klass. Kan han komma i bättre i spelet nästa år?
Filip Helander- 2 Var okej så länge han var kvar, men såg ibland ut som han gick och längtade efter att bli såld.
Erik Johansson- 3 Inget att klaga på så länge han var kvar.
Franz Brorsson- 2 Har talang men är inte riktigt redo än.
Felipe Carvalho- 2 Blandade och gav. Var stundtals en best i mittförsvaret för att i andra matcher gå bort sig helt.
Pa Konate- 2 Var bra hemma mot Shakhtar Donetsk annars gjorde han inget större väsen av sig denna säsong.
Andreas Vindheim- 2 Gjorde det väl okej när han väl fick spela.
Oscar Lewicki- 4 Årets spelare år 2015! Stod för kämpainsatser insatser på det defensiva mittfältet och gjorde nästan aldrig en dålig match.
Vladimir Rodic- 4 Ett mycket lyckat nyförvärv. Med sin snabbhet och passningsskicklighet luckrade han ofta upp försvaren.
Enoch Kofi Adu- 3 Började tveksamt men kom upp i hög standard under andra halvan av säsongen.
Magnus Wolff Eikrem- 3 Fick oförtjänt mycket kritik. Faktum är att han stod för många matchavgörande insatser.
Pawel Cibicki- 3 Fortsatt att bygga på sitt fina spel från förra säsongen.
Erdal Rakip- 3 Årets genombrott år 2015! Gjort sina första mål i Allsvenskan och har verkligen tagit chansen när han fått den. Här finns det hopp om framtiden.
Tobias Sana- 2 Har inte levt upp till förväntningarna, men har trots allt visat potential då och då.
Simon Kroon- 2 Har inte gjort bort sig när han väl har spelat.
Markus Rosenberg- 4 Precis som Anton Tinnerholm inte lika outstanding som förra säsongen, men är fortfarande en oerhört viktig kugge i Europaspelet. Det är därför han får en fyra istället för en trea.
Jo Inge Berget- 4 Har gjort många mål och visat hög klass, både i Allsvenskan och Champions League.
Nikola Djurdjic- 3 Kommit in bra i laget och gjort många avgörande mål.
Agon Mehmeti- 1 Får inte till spelet. Karriären verkar ha stannat av.
Så vilka matcher var då säsongens bästa och sämsta? Hemmamatchen mot Salzburg var återigen bäst. Vi visade nästan samma klass som förra året, och det blev ju samma resultat. Vi vände dock ett svårare underläge. Sämst var ju matchen som spelades för bara några veckor sedan mot Real Madrid. 0-8 var ju bara för pinsamt även om det var mot ett världslag.
Nu ser jag iaf fram emot nästa säsong med spänning.
Sammanfattning av MFF:s säsong år 2015
Så har då säsongen tagit slut för MFF:s del och den slutade ju på sämsta möjliga sätt med den totala förnedringen på Santiago Bernabeu i förrgår, och dessförinnan blev vi också ganska rejält utspelade av PSG på hemmaplan. Men vi tog oss återigen till Champions League och det var huvudsaken, även om det såklart hade varit kul att få fortsätta i Europa League. Sedan lämnade förstås spelet i Allsvenskan en hel del i övrigt att önska.
Som sagt så stämde inte spelet i Allsvenskan. Det började bra och det kändes som att om vi inte skulle ta hem guldet, så skulle vi iaf vara med i kampen hela vägen. Det kändes mycket stabilt. Sedan började dock spelet hacka betänkligt och detta blev en allsvensk säsong i ojämnhetens tecken. Vann vi en eller två så tappade vi poäng i den/de nästkommande. Spelet var inte heller lika bra som föregående (guld)säsonger även om vi självklart vann en hel del matcher, fast oftast utan att imponera. Det hela slutade med en femteplats och det är givetvis inte godkänt i Allsvenskan för en klubb av MFF:s kaliber.
Det var dock roligare i Europaspelet, iaf till en början. Precis som förra året vann man i första omgången mot ett lag från Baltikum, utan att imponera. Sedan var det alltså dags för Salzburg igen, och om vi haft ett gynnsamt läge inför returen hemma förra året såg det betydligt svårare ut nu, efter en 0-2 förlust i Österrike. Men återigen gör vi en helgjuten match hemma där publiken bär fram laget och även den här gången blir det 3-0 i vår favör. Sedan upprepar sig historien i playoffen hemma mot Celtic. Vi får lite turligt med oss ett 2-3 resultat från Celtic Park och hemma har vi total kontroll och vinner igen efter en helgjuten insats av både laget och publiken. Sedan i gruppspelet gör vi två helt okej insatser mot PSG och Real Madrid. Trots att det blir förluster så står laget upp bra. Och mot Shakhtar hemma spelar vi storartat igen. Återigen lyfter vi i publiken fram laget till en seger. Sedan går det dock helt åt helsike. 0-4 mot Shakhtar, 0-5 mot PSG, och nu senast 0-8 mot Real. Katastrofala resultat! Låt vara att det är mot betydligt bättre motstånd i åtminstone två av fallen, men sådana här resultat är aldrig okej vilka lag man än möter. Nu har ju som sagt MFF gjort en storartad insats bara genom att ta sig till Champions League, men lite bättre insatser än i de tre senaste matcherna kan man kräva. Det känns inte roligt att åka ur Champions League med 1-21 i målskillnad.
I och med att vi gick till Champions League får säsongen ändå ses som godkänd, trots det allsvenska debaclet och den dåliga avslutningen i Europa. Man ska också tänka på att det inte är lätt att bli av med stora delar av startelvan och bygga något nytt. Under försäsongen förlorade vid bland annat Forsberg och Ricardinho för att under sommaren bli av med nyckelspelare som Erik Johansson och Robin Olsen. Nya spelare värvades, och bjöd på varierande insatser. Sedan är det inte heller lätt att komma till en ny klubb mitt under en säsong. Och Rosenberg var inte lika övertygande i Allsvenskan i år som förra året, men i Champions League tände han till, precis som resten av laget. som ibland verkade sakna motivation i Allsvenskan. Sedan ska man inte heller underskatta betydelsen av Gisches frånvaro. Han var iofs skadad mer än halva säsongen ifjol, men hans mål under första halvan hade stor del i att det blev guld. Till nästa säsong bör Daniel Andersson och kompani se över värvningsstrategin. Att byta ut större delen av startelvan funkar sällan. Nu har man istället chansen att bygga ett lag av de spelare man har. Och så ska man ha in en ny tränare. Att ersätta Åge blir inte enkelt. Personligen hade jag gärna sett Olof Persson som huvudtränare, men som jag har förstått så är han inte färdigutbildad för att träna ett lag i Allsvenskan. Men förhoppningsvis kan man lösa och då kan det kanske bli ett roligt 2016. Som vanligt återkommer jag snart med ett inlägg med spelarbetyg.
Spelarbetyg säsongen 2014
Så var det då dags att återigen sätta betyg på MFF spelarna denna säsong. Och med den säsongen som var så kommer det givetvis att bli höga betyg.
Robin Olsen- 4 Om Olsen fick sitt genombrott förra säsongen så var det här säsongen då han växte ut till en viktig kugge för laget och en av landets bästa målvakter. Landslaget nästa!
Ricardinho- 3 Var stabil bortsett från ett par matcher i Champions League.
Filip Helander- 4 Är otroligt stabil som mittback och släpper inte igenom mycket.
Erik Johansson- 4 Kompletterar Helander utmärkt.
Anton Tinnerholm- 5 Vilken förstasäsong i MFF! Från att ha varit ganska anonym i Åtvidaberg till att bli en viktig kugge i MFF:s Champions League spel. Här finns potential!
Pontus Jansson- 2 Spelade bara första halvan av säsongen och då märktes det att han hade tankarna på flytten till Torino.
Pa Konate- 3 Årets genombrott! Gick in som ytterback utan någon som helst rädsla i Champions League.
Miiko Albornoz- 3 Var stabil så länge han var kvar.
Matias Concha- 2 Gjorde det okej, men det var nog rätt beslut att avsluta karriären.
Magnus Eriksson- 3 Inte lika outstanding som förra säsongen, men blev ändå en viktig kugge när han flyttade över till kanten, och gjorde årets mål i Champions League play-offen.
Markus Halsti- 4 Har haft sin bästa säsong i MFF. Hans kämpaglöd har varit otroligt viktig.
Enoch Kofi Adu- 3 Märks inte så mycket, men gör ett stort jobb.
Emil Forsberg- 5 Kanonsäsong! Har gått från klarhet till klarhet och stått för gudabenådade passningar, dribblingar och mål. Välförtjänt landslagsman.
Guillermo Molins- 5 Var ju skadad under större delen av säsongen, men förtjänar ändå högsta betyg, då han gjorde mål i nästan varje match han spelade.
Simon Thern- 2 Var skadad en stor del av säsongen och kunde inte riktigt göra sig själv rättvisa.
Simon Kroon- 2 Gör det ofta ganska bra när han får chansen.
Markus Rosenberg- 5 Årets spelare 2014! Var ska man börja? Dominerade i Allsvenskan och var i HÖGSTA grad bidragande till att vi tog oss till Champions League där han också gjorde avtryck. Den bästa säsong en spelare haft i MFF på många år!
Isaac Kiese Thelin- 4 Strålande första säsong! Precis som Tinnerholm har han gått från att vara anonym i ett mittenlag till att bli en viktig kugge i Champions League.
Agon Mehmeti- 2 Fick inte spela så mycket, men gjorde det okej när han väl fick chansen.
Pawel Cibicki- 3 Har börjat hitta målet i Allsvenskan, och kan vara på väg mot högre höjder.
Så ska vi också utse de matcher som har varit bäst och sämst i år. Även om vi gjort många stormatcher så är det enkelt att utse bästa matchen. Hemma mot Red Bull Salzburg förstås! Den var så perfekt genomförd en fotbollsmatch kan bli av ett lag! Allt funkade! Sämsta matchen var i Champions League borta mot Atletico där vi blev rejält utspelade i andra halvlek. Så då återstår bara att tacka för en fantastisk säsong och hoppas på något liknande nästa år. Och slutligen; RIP de som tragiskt gått bort denna allsvenska säsong; Djurgårdssupportern som fick sätta livet till i Helsingborg, Pontus Segerström och Klas Ingesson.
MFF:s säsong 2014 (ännu ett guld!!)
Så har det så blivit dags att sammanfatta MFF:s säsong 2014 såhär en månad efter att sista omgången i Allsvenskan spelats. Fast säsongen är ju inte riktigt slut ännu, det finns ju en match kvar i Champions Leagues gruppspel som, om laget verkligen kan överträffa sig själva, kan innebära Europa League spel. Och överträffat sig själva är ju vad MFF har gjort denna säsong! Att vi både skulle försvara vårt SM-guld som första lag sedan 2003 och bli första svenska lag i Champions League på fjorton år, det var det nog få som hade trott. Ska jag vara ärlig så trodde jag inte på något av alternativen, men det var jävligt skönt att bli motbevisad!
När experterna har analyserat MFF:s säsong har det ofta handlat om hur imponerande det var att de klarade av att prestera som de gjorde trots att de tappade spelare både innan och under säsongen. Inför säsongen försvann ju som bekant Jille, Johan Dahlin och den förre guldtränaren Rickard Norling. In kom istället Åge Hareide och det var många som tvivlade på om han hade hungern. Själv trodde jag hela tiden att han var rätt man. Och säsongen började mycket bra, det var sällan något sprudlande spel, men alltid stabilt. Men när Gische som gjort mål i nästan varje match under våren blev långtidsskadad så kändes det som en katastrof. Inte då; Daniel Andersson värvade in några nya spelare som alla blev viktiga pjäser och vi fortsatte på den inslagna vägen. Visst gjordes några missar ibland där vi tappade poäng, men de andra lagen förmådde inte ta vara på våra misstag. Vi var det lag som hade överlägset bäst stabilitet, därför vann vi SM-guld! Laget visade också en oerhörd moral och hämtade upp underlägen till segrar eller oavgjort gång på gång. Till exempel så hämtade vi upp 0-2 till 3-2 mot Örebro hemma, och 1-3 till 3-3 mot Häcken borta. Och i matchen där vi säkrade guldet mot aik på Friends (nästan en månad innan säsongens slut!) så tappade vi 2-0 till 2-2, men Rosenberg stänkte dit ett 3-2 mål och vi var mästare! Särskilt spännande blev det då aldrig i Allsvenskan, det kändes givet att vi skulle ta det hela tiden även om jag, som vanligt, inte riktigt vågade slappna av förrän det var helt klart. I och med detta så blev det inte heller den glädje det varit vid tidigare guld, och dessutom kändes som att Champions League var huvudmålet denna säsong. Men ändå, två raka SM-guld är en grym prestation!
Så var det då Champions League. Som jag skrev i motsvarande blogginlägg för cirka ett år sedan så trodde jag inte riktigt på det. Och det ändrades inte efter hemmamatchen mot Ventspils i första kvalomgången. 0-0 i en riktigt risig match. Sedan vann vi returen utan att imponera. I nästa omgång gav vi Sparta Prag en match borta, trots att vi förlorade med 2-4. Men man kände tillförsikt inför returen. Och vi fixade tack vare två mål av Markus Rosenberg, bland annat en hejdundrande frispark. Mot Red Bull Salzburg var vi mer eller mindre utspelade långa stunder av matchen, men vi fixade 1-2 tack vare ett slumpmål av Emil Forsberg. Och sedan var det ju hemmamatchen mot samma lag! Det var nog den största upplevelse jag har haft med MFF förutom SM-guldet 2004. Det var en helt perfekt genomförd match där vi hade total kontroll och där Mackan gjorde två nya mål och Magnus Eriksson satte en riktig volleypärla i krysset! Och så stämningen! Hela stadion gungade verkligen! En otrolig upplevelse helt klart! Sedan var det också väldigt imponerande att slå Olympiakos i huvudturneringen! Och vi har stått upp bra i de flesta matcherna i turneringen trots att vi mött världsklass motstånd.
För att återigen följa experternas exempel så ska jag hylla Markus Rosenberg. Vilket otroligt år han har haft, och vilken fantastisk spelare han har visat sig vara! Från att ha suttit på bänken i West Bromwich har han gått in och fullständigt dominerat Allsvenskan och varit otroligt viktig i Champions League. När han fick komma hem till MFF så gjorde han en grym säsong, förmodligen sin bästa i karriären. Emil Forsberg har tagit ytterligare kliv den här säsongen och blivit landslagsman och en av de bästa i Allsvenskan. Han kan mycket väl gå en stor framtid till mötes. Även mittlåset Filip Helander och Erik Johansson har växt till sig och blivit landslagsmän de med. Och som alla andra så måste jag också hylla Åge Hareide. En mästerlig taktiker som kan det här med att bygga lag och anpassa spelet efter motståndarna. Han har verkligen gett trygghet till MFF. En riktig mästartränare. Sedan måste också Daniel Anderssons fingertoppskänsla lyftas fram. Han värvade in tre spelare under sommaren som inte var några stora namn, men som alla blev viktiga. Anton Tinnerholm var mästerlig på sin kant, Enock Kofi Adu styrde spelet på mitten, och Isaac Kiese Thelin stångades där framme och gjorde några viktiga mål. Så bygger man ett mästarlag!
Att vi skulle upprepa samma bedrift nästa säsong känns inte troligt. Men, inför den här säsongen trodde jag inte att det skulle sluta så här bra denna säsong, och den här säsongen har lärt oss att aldrig räka bort MFF. Spelar vi återigen i Champions League nästa år så är jag mer än nöjd! Den här säsongen var över all förväntan och vi i Malmö kan återigen säga;
MÄSTARNA FRÅN MALMÖ HÄR ÄR VI!!!!
Så var fotbolls-VM 2014
Så har det nu gått snart två veckor sedan finalen i VM avgjordes, när Mario Götze styrde in det avgörande 1-0 målet i förlängningen i finalen mot Argentina, och Tyskland blev världsmästare för första gången på 24 år. Och visst var det ett fantastiskt VM, mycket underhållande fotboll, särskilt i gruppspelet. I slutspelet blev spelet lite mer avvaktande när lagen inte vågade riskera lika mycket. Men även där bjöds det på många spännande matcher, det var mycket nerv i de flesta av dessa. Mycket hände under hela turneringen, det blev oc kså en stor skandal när Suarez bet Chiellini.
Att Tyskland fick vinna VM tycker jag var väldigt rättvist. Sett till hela turneringen så var det dem som var det bästa laget, och de har varit nära i det närmaste turneringarna utan att nå ända fram, men oftast stått för den bästa fotbollen. Och nu fick de alltså äntligen utdelning. Joachim Löw hade också lyckats med att bygga ett nästintill perfekt lag. En stabil målvakt i Manuel Neuer som bara släppte in tre mål på hela turneringen. Ett superstabilt försvar anförda av Mats Hummels. Ett kreativt mittfält och ett anfall med en Thomas Muller i storform, och en Miroslav Klose som uppenbarligen fortfarande kan göra mål, och blev VM:s meste målskytt genom tiderna. Det var dock inte stabilt rakt igenom för tyskarna. Efter den inledande storsegern mot Portugal blev det lite problem i de två följande gruppspelsmatcherna. Och de fick stora problem mot Algeriet i åttondelsfinalen där de länge var illa ute, och behövde förlängning för att vinna. Men sedan var det egentligen inte någon diskussion. Semifinalen mot Brasilien var ju minst sagt imponerande, och även om det behövdes förlängning mot Argentina, var Tyskland det bästa laget också i den matchen. Det råder ingen tvekan om att bästa laget vann.
Tysklands finalmotståndare, Argentina, bjöd inte på det skönspel som vi vant oss vid från tidigare VM, utan gnetade sig fram till final. Det gick iofs bättre än under de senaste VM-slutspelen, finalen var deras största VM framgång sedan 1990. Så det är kanske Argentinas nya melodi, att spela stabil men tråkig fotboll. Med Messi där framme så funkar nog det mesta. Holland lyckades med ett delvis nytt lag ta sig tillbaka till rampljuset efter EM fiaskot och ta brons. Det var dock de äldre stjärnorna (Robben, Sneijder och van Persie) som visade vägen offensivt, och Robben var i mitt tycke turneringens bäste spelare. Man ska inte heller glömma Tim Krul som byttes in till straffläggningen mot Costa Rica, och blev hjälte med hjälp av psykningar och räddningar. Med facit i hand skulle nog van Gaal bytt in honom i semifinalen också. Brasilien lyckades inte leva upp till förväntningarna i sitt eget mästerskap, och gick på pumpen rejält mot Tyskland i semifinalen, i en av de sjukaste utskåpningarna jag har sett i fotboll. Inte värdigt en semifinal. Man borde ha sett varthän det barkade; Brasilien imponerade sällan fram till semifinalerna. Neymar var den enda spelare som var bra rakt igenom, men han blev dessvärre skadad i kvartsfinalen i en situation som borde ha lett till utvisning. Dock ingen tvekan om att det här var ett fiasko för Brasilien, även om det faktiskt var deras bästa VM på tolv år. Men när VM spelas i Brasilien förväntar man sig definitivt mer än en fjärdeplats av hemmalaget.
Brasiliens kvartsfinalmotståndare Colombia var det lag som spelat den bästa fotbollen fram till kvartsfinalerna. Med snabb och offensiv fotboll manövrerade de enkelt ut sina motståndare, och James Rodriguez fick ett internationellt genombrott som hette duga. Mot Brasilien tog det dock stopp, i brassarnas bästa match, den enda där de egentligen imponerade. Men starkt av Colombia att gå så pass långt utan sin på förhand sett bästa spelare. Tänk vad de hade kunnat göra med Falcao i laget. Costa Rica var utan tvekan VM:s största överraskning. Att de skulle vinna sin grupp före Uruguay, Italien och England hade nog få räknat med. Men med en målvakt som Keylor Navas och ett lag som kämpade för varandra lyckades de uppnå något som de nog inte ens trodde på själva. De lyckades till och med pressa Holland till straffar i kvartsfinalen. En del europeiska storlag försvann redan i gruppspelet. Av dem var det Spanien som stod för det största fiaskot. Att efter tre raka segrar i stora mästerskap vara utslagna redan efter två omgångar i gruppspelet var ett tungt fall. Kanske börjar bli läge för generationsväxling?
En slutsats man kan dra av det här mästerskapet är att även om Europa fortfarande dominerar fotbollen så börjar övriga kontinenter (Nord- och Sydamerika) komma ikapp. Som sagt så åkte några av de europeiska storlagen ut i gruppspelet och Europa fick, precis som för fyra år sedan, bara med sex lag till åttondelsfinalerna. Men och andra sidan tog både Tyskland och Holland medalj, och Tysklands seger var den första för ett europeiskt lag i Sydamerika. Så man kan nog säga att Europa dominerar fotbollsvärlden än så länge.
Här är mitt VM- drömlag:
Målvakt:
Keylor Navas
Backar:
Daley Blind
Mats Hummels
Ron Vlaar
Philip Lahm
Mittfält:
Xherdan Shaqiri
Javier Mascherano
James Rodriguez
Arjen Robben
Anfall:
Thomas Muller
Neymar
Bäst och sämst i VM:
VM:s bäste spelare: Arjen Robben
Bäste målvakt: Keylor Navas
Bäste back: Mats Hummels
Bäste mittfältare: Robben
Bäste anfallare: Thomas Muller
Bäste tränare: Joachim Löw
VM:s största genombrott: James Rodriguez
Största överraskning: Costa Rica
Största besvikelse (lag): Spanien
Största besvikelse (spelare): Andres Iniesta
Roligaste laget: Colombia
Tråkigaste laget: Argentina
Störst kämpade lag: USA
Sämsta lag: Kamerun
Fulaste lag: Kamerun
Starkaste upphämtningen: Portugal (mot USA)
Bästa domarinsats: Nicola Rizzoli
Sämsta domarinsats: Yuichi Nishimura
Bästa match: USA- Portugal
Sämsta match: Argentina- Holland
Spelarbetyg säsongen 2012
Liksom min säsongsammanfattning blir min årliga sammanställning av spelarbetygen för säsongen lite försenad, det har ju redan hunnit bli nytt år. Men här är den nu iaf:
Johan Dahlin- 4
När övriga lagdelar varit ojämna och svajat lite då och då har Dahlin som vanligt varit stabil hela säsongen. Respekt!
Ricardinho- 3 Har gjort en stabil säsong.
Pontus Jansson- 4 Efter en något tveksam inledning kom han nästan upp i förra säsongens nivå, och utvecklades till den ledare backlinjen så väl behöver när Daniel Andersson nu lägger av.
Filip Helander- 4 Årets genombrott! Vi har fått fram ännu en backtalang som kan plocka ner vilken allsvensk anfallare som helst.
Miiko Albornoz- 3 Har visat sig besitta fina kvaliteter som ytterback, och kan bli viktig för laget framöver.
Daniel Andersson- 4 När han gjorde comeback i början av säsongen styrde han upp backlinjen, och tveksamheten i försvarsspelet försvann. Kommer att saknas!
Ulrich Vincentz- 2 Var skadad mycket och kunde inte riktigt göra sig själv rättvisa.
Erik Friberg- 2 Började säsongen dåligt, men kom igång under andra halvan.
Jiloan Hamad- 4 Det här var nog hans bästa säsong! Har gjort det riktigt bra.
Jimmy Durmaz- 4 Samma som för Jille. Saknades rejält när han försvann!
Wilton Figueiredo- 3 Klar förbättring jämfört med förra säsongen, men han har fokuserat lite för mycket på saker som inte har med fotboll att göra.
Ivo Pekalski- 3 Stabil som vanligt när han väl har spelat, men det har inte varit mycket.
Markus Halsti- 3 Visade sig nyttig i slutet av säsongen, då han fick chansen.
Simon Thern- 3 Bra första säsong som lovar mer.
David Löfquist- 1 Spelade inte mycket, men tog inte heller chansen
Mathias Ranegie- 5 Årets spelare i MFF! Vem vet vad som kunnat hända om han stannat i MFF säsongen ut.
Tokelo Rantie- 3 Är en riktig kvalitetsspelare, men han måste lära sig att passa.
Daniel Larsson- 1 Hade stora problem med målskyttet den här säsongen, en startanfallare måste kunna göra fler mål än så.
Alex Nilsson- 2 Gjorde ett par viktiga mål, bättre som anfallare än som mittfältare.
Dardan Rexhepi- 1 Fick inte spela så mycket, men noll mål av en anfallare är inte godkänt.
Säsongssammanfattning 2012
Okej, det är nu över en månad sedan den MFF:s säsong tog slut, och det börjar nu närma sig jul. Men jag har av olika anledningar inte blivit färdig till att skriva en säsongsammanfattning förrän nu. Så här är den.
Vi börjar då med att gå tillbaka cirka en månad i tiden, till den avslutande matchen mot aik uppe i Stockholm, och den sista matchen på Råsunda. Tillsammans med många andra MFF:are så åkte jag upp för att se ett eventuellt SM-guld. Men det blev en besvikelse! MFF var pinsamt usla i den matchen, och aik vann fullständigt rättvist. Efter att vi fått oavgjort mot ett redan avsågat Örebro omgången innan trodde jag ändå inte på guld, eftersom Elfsborg mötte ett Åtvidaberg som inte hade något att spela för i sista omgången. Men nu blev det ju så att Elfsborg bara tog en poäng mot Åtvid, och en seger för oss i Stockholm hade räckt till ett SM- guld. Surt! Men ska jag vara ärlig så trodde jag egentligen aldrig på guld, inte ens när vi ledde serien med två omgångar kvar. MFF kändes helt enkelt aldrig som ett guldlag denna säsong! När vi vann 2004 och 2010 så visste jag innerst inne att vi skulle ta guldet, även om jag offentligt sade något annat för att slippa besvikelse om de skulle misslyckas. Men den känslan hade jag aldrig i år. Vi var helt enkelt för ojämna! Laget varvade riktiga supermatcher, som mot aik och hif hemma, med riktiga bottennapp, Häcken borta och matcherna mot Örebro. Men de flesta matcherna var något däremellan, vi vann ju de flesta matcherna utan att egentligen imponera. Detta kan i och för sig vara en styrka, och vi var ju med i toppen ända fram till slutet även om vi inte spelade på topp i alla matcherna, säsongen var ändå genomgående stabil. Men det räckte inte den här gången, om man vill vinna SM-guld krävs det där "lilla extra" som vi hade 2004 och 2010, men som inte verkar ha funnits där i år. Det har delvis att göra med bortaspelet, som i inledningen av säsongen var tämligen uselt, men det förbättrades i och för sig mot slutet. Men vi tappade faktiskt poäng borta mot två av de tre lag som åkte ur Allsvenskan, och det är möjligt att det var det som till slut kostade oss guldet. Att tappa ledningar som vi gjorde i så många matcher är naturligtvis också en dödssynd i de här sammanhangen.
Men det mest avgörande var kanske ändå att vi släppte vår bästa målskytt Mathias Ranegie mitt under säsongen. Alltså, att styrelsen släpper iväg en kille som gjort tio mål efter halva säsongen när vi slåss om guldet är snudd på skandal! När vi sålde Ranegie kan det mycket väl ha varit så att vi sålde guldet. Sedan ska vi inte heller glömma betydelsen av att sälja Jimmy Durmaz. Han gjorde en strålande säsong fram tills han såldes, och han verkade ha blivit av med ojämheten och divalaterna som vi såg förra säsongen. Tänk nu, vi var med i guldstriden ända in i sista omgången utan Ranegie och Durmaz, undrar vad som hade hänt ifall vi fått behålla dem! Det hade mycket väl kunnat bli guld, men det är nu något det bara går att spekulera om. Ska man vinna SM-guld måste man kunna behålla sina bästa spelare. Tur att vi får behålla Norling till nästa säsong iaf!
Trots allt var det ändå en klart godkänd säsong! Topp tre kan aldrig vara underkänt, särskilt inte nu när två av våra bästa spelare försvann, och spelet inte alltid stämde. Det är ju trots allt ett styrkebesked. Nästa säsong måste vi återigen gå för guld, och när nu Tokelo Rantie kan vara med från början och har acklimatiserat sig i MFF, och med ett lag som kanske har lärt sig av sina misstag finns alla förutsättningar. Emil Forsberg som har kommit nu blir en intressant förstärkning. Så avslutar jag med att utse bästa och sämsta matchen för säsongen. Bäst är ju hif hemma! Att så fullständigt spela ut värsta konkurrenten och vinna med 3-0 var en ren njutning!! Sämsta matchen är inte mycket att snacka om, Häcken borta.
Nu går vi mot en ny säsong och nya mål!!
Sammanfattning av EM (eller hur man vinner ett stort mästerskap utan anfallare)
Förr exakt en vecka sedan var EM-finalen färdigspelad, och Spanien hade vunnit sitt tredje raka mästerskap genom att utklassa ett decimerat Italien. Och nu, en vecka senare har jag äntligen blivit färdig att sammanfatta det här EM-slutspelet ur min synvinkel.
Så, Spanien lyckades alltså vinna igen, och slå rekord i och med att de blev de första laget att vinna tre stora mästerskap i rad. Precis som i VM för två år sedan spelade de succesivt bättre ju längre turneringen gick. Och det är ju det som det går ut på, att vara som bäst i de sista matcherna när det är direkt utslagning. Och det var i finalen Spanien var som allra bäst! Fram till 2-0 var Italien ganska bra med, men sedan stod det ganska klart att Spanien skulle ta hem det här. Och när Italien fick en skada i andra halvlek och hade gjort alla tre byten fanns det inte mer att göra. Men i denna final imponerade Spanien så pass mycket att de hade förmodligen vunnit ganska enkelt även om inte Italien decimerats. Spanien fortsätter alltså att vara världens bästa lag, och ingen verkar kunna peta ner dem från tronen i nuläget. Och i drygt hälften av matcherna spelade de alltså utan en enda renodlad anfallare på planen. I och för sig så hade ju tre man i anfallsposition, men ingen av dessa spelar normalt som anfallare. Så blev spanjorerna också anklagade för att spela tråkig fotboll. Och visst blev det lite väl mycket bollande i sidled ibland, men tråkigt? Nja, när de väl får till det och kan såga sig igenom motståndarförsvaret är det definitivt inte tråkigt att titta på. Och i finalen var det ju verkligen inte tråkigt, det var en ren uppvisning i tiqui- taqua (stavas det så?). Efter finalen så vände folk kappan efter vinden och började hylla Spanien. Och nu verkade det plötsligt som att Spanien var de rättmätiga vinnarna, och att det aldrig varit något snack om vem som skulle vinna. Och visst var det rätt att hylla spanjorerna efter finalen, det var den bästa insatsen av något lag i EM överhuvudtaget. Men man glömmer att Spanien var illa ute tidigare i turneringen. Det krävdes ju straffar för att slå Portugal, och med tanke på vilket lotteri straffsparkar är kunde det lika gärna ha gått åt andra hållet. Och de kunde faktiskt ha åkt ut redan i gruppspelet. I sista matchen mot Kroatien var Spanien under press, och kroaterna skapade en hel del chanser. Vid förlust hade Spanien åkt ut, men nu kunde de istället avgöra i slutminuten. Så visst hade EM kunnat sluta annorlunda, men Spanien hade både turen och skickligheten med sig den här gången.
Det fanns självklart fler lag som utmärkte sig i EM, både positivt och negativt. Italien fick upprättelse för sina två förgående turneringar, som varit ganska dåliga. Anförda av Pirlo, Balotelli, och tränaren Prandelli bjöd de på en ny typ av italiensk fotboll, som räckte nästan hela vägen den här gången och kan räcka ännu längre i kommande mästerskap. Tyskland imponerade stort, precis som i VM, fram till semifinalen där det tog stopp. Tyskarna når tydligen inte ända fram när de spelar bra fotboll. Som sagt var det likadant 2010 och även i VM 2006. I EM 2008 och VM 2002 spelade de egntligen inte särskilt bra, men lyckades ändå ta sig till final de gångerna. Holland som gick till final i VM var EM:s stora fiasko. Inte en enda poäng lyckades de skrapa ihop. Alldeles för dåligt med tanke på vilka spelare de förfogar över.
Sveriges EM var också av det sorgligare slaget. Efter förlusten mot Ukraina verkade de mesta kört. Vi var ju bra med mot England, men räckte inte till där heller. Vi lyckades till sist vinna över Frankrike, och där imponerade vi stort, men då var det redan för sent. I tidigare mästerskap har det ofta varit anfallet som inte har räckt till, men den här gången verkar det vara försvaret som det behöver arbetas med. Vi gör fem mål på tre matcher vilket är mycket bra, men att samtidigt släppa i fem är naturligtvis inte godkänt.
Så ska jag då ta ut mitt EM-lag, och utse bäst och sämst i några andra kategorier som vanligt.
Håll till godo!
Mitt EM lag:
Målvakt
Iker Casillas
Backar
Jordi Alba
Gerard Pique
John Terry
Fabio Coentrao
Mittfältare
Andres Iniesta
Andrea Pirlo
Sami Khedira
Xavi
Anfallare
Fernando Torres
Cristiano Ronaldo
Bäst och sämst i EM
EM:s bäste spelare: Andrea Pirlo
Bäste målvakt: Iker Casillas
Bäste back: Jordi Alba
Bäste mittfältare: Pirlo
Bäste anfallare: Cristiano Ronaldo
Bäste tränare: Vicente del Bosque
EM:s största genombrott: Alan Dzagoev
Största överraskning: Grekland
Största besvikelse (lag): Holland
Största besvikelse (spelare): Wesley Sneijder
Roligaste lag: Tyskland
Tråkigaste lag: Grekland
Starkast kämpande lag: Grekland
Sämsta lag: Irland
Bästa match: Tyskland- Italien
Sämsta match: Frankrike- England
Starkaste upphämtning: Danmark (mot Portugal)
Bästa domarinsats: Pedro Proenca
Sämsta domarinsats: Carlos Velasco Carballo (matchen Polen- Grekland)
Bäste nordiske spelare: Olof Mellberg
Snyggaste målet: Zlatan (behöver nog inte säga vilket)
Vilken kross!!!
MFF fick nu en strålande omstart på Allsvenskan efter EM-uppehållet med en rejäl utklassning! 4-0 mot aik!!! Bättre kunde det knappast bli. Omstarter i Allsvenskan har ju ofta varit svåra för MFF, men vi har alltid haft lätt för aik på hemmaplan. Vi har utklassat dem ett par gånger tidigare. Och det funkar tydligen bra att möta aik hemma i en omstart, vi slog dem också efter VM-uppehållet 2006.
Det var överhuvudtaget aldrig något snack om var segern skulle gå igår. MFF körde på från början, och redan efter en kvart hade Wilton gjort 1-0. Sedan ökade Durmaz på med ett av säsongens snyggaste mål, ett skott i krysset via ribban. Sedan kom 3-0 av Durmaz på en målvaktsretur, och 4-0 ett par minuter senare av Wilton. 4-0 var faktiskt i underkant, aik hade inte mycket att säga till om. Ändå var jag orolig inför andra halvlek, som jag skrivit tidigare så är jag inte särskilt förtjust i stora ledningar i halvtid efter tappet i Gefle 2006. Men som vanligt visade sig oron vara obefogad, och vi var närmare 5-0 i andra halvlek än vad aik var en reducering. Det blev en ren defilering, och en strålande insats! Stämningen på ståplats var också generellt sett hög, även om den mattades av i andra halvlek då folk räknade med att segern var klar.
I en sådan här match så ska givetvis hela laget hyllas, men som alltid är det några spelare som sticker ut. Framförallt Jimmy Durmaz! Han var fullständigt lysande i måndags, med dribblingar, finter, och två mål. Tillsammans med Wilton styrde han MFF:s offensiva spel. Durmaz högstanivå är enormt hög. Synd bara nu att han ska klydda med kontraktet. Hoppas han stannar säsongen ut, för han behövs! Som sagt så var Wilton också bra, desamma gäller för honom som för Durmaz, att han har en hög högstanivå. Miiko Albornoz imponerade också igår. Jag har varit lite tveksam till honom tidigare, men nu verkar han kunna bli en värdig ersättare till Ulrich.
Som sagt, vi har utklassat aik tidigare! 5-0 år 2002 och 4-0 år 2007 (som jag tidigare skrivit om här i ett av mina första inlägg) följdes upp av 4-0 i måndags. Och vi har varit ungefär lika överlägsna i alla tre matcherna, och de är alla matcher som jag aldrig kommer att glömma! Som sagt, vi har väldigt lätt mot aik hemma, vi har inte förlorat mot dem här sedan 1996, och vunnit sju av tio matcher på 2000-talet. Bortamatcherna är däremot en annan historia, där vinner nästan alltid aik, dock har vi vunnit tre matcher under 2000-talet, men förlorat sju. Alltså nästan samma statistik som hemma, men åt andra hållet, Vi har dock lyckats vinna i Stockholm, vågar man hoppas på det i år igen? Hursomhelst, en skön seger var det i måndags, får hoppas vi kan fortsätta med det här spelet. Vi har ju dock haft förtvivlat svårt på bortaplan i år, så där måste det till en ändring. Det gäller att försöka hålla i det spelet vi hade nu.
Vilken härlig derbyseger!
I torsdags besegrade alltså MFF hif i säsongens hittills bästa match. Och som de gjorde det! Vi var totalt överlägsna hela matchen, och spelade ut vår värsta konkurrent, tillika regerande mästarna efter noter! Det här var MFF:s bästa match sedan Champions League kvalmatcherna mot Rangers i juli/augusti.
Jag cyklar till Stadion i ett ganska kraftigt regnande. När jag kommer fram så är jag genomblöt. Jag får så ute på en av kanterna den här gången, eftersom det är ganska fullt i mitten där klacken står. Och regnandet fortsätter under hela första halvlek, och jag står ganska långt ner så taket skyddar inte så bra. Det här kunde man ju tro att det inte skulle bli någon vidare derbyfest. Fast stämningen är bra, och det blir än bättre när hymnen drar igång och tifot börjar. Fast det når tyvärr inte riktigt ut till där jag står. Inte än så länge. Och hif-klackens pyroteknik gör att matchen försenas några minuter. Men när matchen drar igång sätter MFF an tonen direkt, och börjar skapa chanser. hif sticker upp någon gång, men har inte mycket att säga till om. Det dröjer inte länge förrän Daniel Larsson blir frispelad av Jille och sätter den stenhårt i mål! 1-0!!! Kort därefter får Ivo en chans på en hörna, men halkar och får inte in bollen. På nästa hörna tar han däremot revansch med en snygg slängnick och gör 2-0! Och nu rullar det bara på! Mathias Ranegie vinner en höjd duell med Pär Hansson i hif:s mål, och hinner sedan före tillrusande försvarare och gör 3-0!! Nu börjar jag dock bli lite orolig. 3-0 innan halvtid kan ibland innebära att motståndarna kan snacka ihop sig i halvtid och komma ut som ett nytt lag, matchen i Gävle för sex år sedan sitter fortfarande kvar i minnet. Och vi har ju tappat två 2-0 ledningar den här säsongen, kan vi hålla undan den här gången? Innan halvlek lyckas iaf hif inte göra något, och Durmaz är nära att utöka ledningen, men träffar ribban med ett stenhårt skott.
Min oro från första halvlek visar sig dock vara obefogad i andra. MFF fortsätter att spela ut hif rejält och skapar mängder av chanser! Jimmy Durmaz skjuter ett skott utanför straffområdet som tar i stolpen och går ut. Ponne nickar i ribban efter en hörna. Ranegie får ett friläge som Hansson räddar. Och hif är totalt ofarliga. Mot slutet av matchen börjar stämningen även sprida sig till min sektion. Och till resten av stadion, utom då hif:s sektion. Hela stadion gungar och hyllar ett MFF som spelat en fullständigt strålande fotboll och krossat värsta rivalen! Nu kan jag cykla hem lycklig!
Det är väldigt svårt att utse vem som varit bästa spelare i sådan här match, när alla står för strålande insatser. Men jag får nog hålla med de som utsåg matchens lirare om att Ranegie var bäst. Han var en ständig oro för hif:s försvar, var urstark i höjd dueller gjorde ett mål och skapade ett antal chanser. Fortsätter Ranegie såhär kan han bli väldigt nyttig för oss framöver! Och Durmaz briljerade rejält med underbara finter och smarta passningar. I torsdags var han verkligen på sitt bästa spelhumör! Och Jille på andra kanten var inte mycket sämre han! Daniel Larsson var också grym, och slet sönder hif försvaret med sina löpningar. För en gångs skull så fungerade det för båda våra anfallare i samma match. Ja, jag skulle kunna rabbla hela laget när det gäller nyckelspelare i matchen, men då skulle det här inlägget ta för lång tid att skriva.
Den här matchen kommer bli ett historiskt derby, ett sådant som jag aldrig kommer glömma. Av de derbyna mot helsingborg som jag har bevittnat hamnar detta på tredjeplats, efter den legendariska 5-0 krossen 2003, och segern i seriefinalen 2010 som blev avgörande för SM-guldet. Men vi var faktiskt mer överlägsna i den här matchen än i de två ovanstående. 2003 var hif hyfsat med, iaf under första halvlek, och 2010 års match var en jämn historia. Såhär överlägsna har jag alltså aldrig sett oss vara i ett derby tidigare! Och vilken kontrast denna match var gentemot förra årets katastrof, med idioten som kom i på planen, och hif tilldömdes segern. När MFF spelar såhär, då blir all tid och möda man lägger led på laget värt något.
Vilken underbar derbyseger!!!!
Spelarbetyg säsongen 2011
Här kommer då spelarbetygen från den gångna säsongen. Det blir naturligtvis inte lika höga betyg som förra året, men några spelare får ändå överbetyg.
Johan Dahlin- 3 Har inte varit lika framstående som förra säsongen, men ändå gjort det bra när han inte har varit skadad
Dusan Melicharek- 3 Har gjort några tveksamma insatser, inte minst mot Dinamo Zagreb borta, men har ändå räddat oss ett flertal gånger.
Pontus Jansson- 4 Årets spelare i MFF år 2011! Har gått från att vara lovande till att bli en klippa i backlinjen! Så han blir årets genombrott också
Ricardinho- 2 Har inte riktigt haft samma form som tidigare säsonger. Har fallit bort lite.
Daniel Andersson- 2 Gör det okej, men får svårare att hänga med. Det var nog rätt beslut att lägga av, och satsa på att bli assisterande tränare.
Yago Fernandez- 1 Vad har hänt sedan förra säsongen? Många misstag har han gjort, och Yago har inte varit i närheten av det han visade förra året, men så har han också varit skadad.
Ulrich Vinzentz- 3 Är fortsatt stabil och gör sitt jobb.
Markus Halsti- 1 Har inte gjort många glada i år. Frågan är om han behövs i MFF.
Ivo Pekalski- 3 Precis som Dahlin så höll han inte riktigt samma höga nivå som förra året, men Ivo håller ändå hög klass.
Jimmy Durmaz- 2 Kan vara lysande ibland när det stämmer för honom, men det är allt mer sällan. Durmaz har blivit lite av en diva.
Jiloan Hamad- 4 Har till skillnad från många av sina lagkamrater hållit en hög klass säsongen igenom, och är på väg att bli en riktig stjärna!
Wilton Figueiredo- 2 Enda skälet till att betyget blir godkänt är hans starka insatser i Champions League kvalet. I Allsvenskan har Wilton däremot mestadels varit under all kritik.
Guillermo Molins- 4 Var mycket bra så länge han fick vara kvar. Hade behövts hela säsongen.
Miljan Mutavdzic- 1 Har verkligen inte haft många rätt i år. Borde inte spela i MFF nästa säsong.
Jeffrey Aubynn- 2 Har gjort ett par starka insatser, men det märks att han har sina bästa dagar bakom sig.
Miiko Albornoz- 2 Har spelat hyfsat i det flesta av de matcher han har varit med i.
Amin Nazari- 3 Här finns det talang! Han blir spännande att följa kommande säsonger
Simon Kroon- 2 Har spelat helt okej.
Agon Mehmeti- 1 Som så många andra; inte i närheten av nivån han höll förra året Bättre lycka i Palermo?
Daniel Larsson- 2 Inte heller Daniel Larsson har kommit upp i den standard han är kapabel till. Men avgjorde iallafall mot Rangers i Glasgow!
Dardan Rexhepi- 2 Gör det okej, men verkar inte ha tagit något steg framåt sedan förra säsongen.
Mathias Ranegie- 3 Har gjort det bra med tanke på att han kom till oss mitt under säsongen.
Alex Nilsson- 2 Har inte gjort bort sig i de matcher han har varit med, men heller inte varit storartad.
Nu ska jag också passa på att utdöma den bästa respektive sämsta insatsen av MFF detta år. I båda fallen handlar det om Europa matcher. Bästa matchen för året är ju klart Rangers borta, jävlar vilken insats det var!! Har nog redan använt alla superlativ jag kan om den matchen! Ingen annan insats i år kommer i närheten! Lika härlig som segern mot Rangers var, lika knäckande var 1-4 förlusten hemma mot Metalist i Europa League, denna är alltså årets sämsta match. Det var bara så pinsamt! Men nu ser vi framåt! Första ska Europa League avslutas, där har jag inga större förhoppningar, men matchen mot AZ kan nog bli kul ändå. Och nästa säsong ska vi sikta in oss på revansch. Forza Malmö!!!!
Säsongssammanfattning 2011
Nu har det blivit dags att sammanfatta MFF:s säsong här på bloggen. Lite sent kanske eftersom den allsvenska säsongen tog slut för tre veckor sedan, men jag har inte haft tid att skriva förrän nu. Och allt som allt får man säga att det har varit en misslyckad säsong, trots en en fin slutspurt där vi tog oss in på topp 4 till slut, även om vi hade mycket tur i sista matchen mot Örebro. Men stora delar av säsongen har spelet inte räckt till. Särskilt i somras och i början av hösten när formen var ganska usel och matcherna vi vann var lätt räknade. Och så var det målformen. Ett tag hade vi gjort näst minst mål i Allsvenskan. Det var som om säsongen 2009 var tillbaka igen. Nu kanske målstatistiken blev lite bättre på slutet, jag har inte riktigt koll där, men vi var knappast ett av Allsvenskans målgladaste lag, även om vi som vanligt inte släppte till särskilt mycket bakåt här hemma. Men att vi går från att vara svenska mästare och, tillsammans med hif, dominera Allsvenskan 2010 (och göra mest mål) till att vara ett av de lagen som gör minst mål och vara långt efter hif i toppen, det kan inte vara godkänt! Att komma utanför topp 3 är inte godkänt för en klubb med vår historia, och när vi dessutom har nästan samma lag som var överlägsna ifjor. I år var som att förra årets fantastiska säsong var glömd och vi var tillbaka i spelet från de närmast föregående säsongerna. Kanske överpresterade vi 2010 då? Men nej, jag vet att det här laget kan bättre än vad de visade större delen av den här säsongen. 2010 var fantastiskt, och förhoppningsvis inte någon tillfällighet. Vi spelade ju trots allt upp oss till slut, så placeringen i tabellen blev inte alltför skamlig. Och sedan var det ju europaspelet. Här har det gång efter gång bevisats att MFF inte räcker till ens mot lag från ligor som bara är snäppet bättre än Allsvenskan. Men detta gäller inte bara för oss. Det finns inget svenskt lag som idag kan hävda sig i ett europeiskt cupspel. Det är ju trots allt MFF som lyckats bäst av de svenska lagen i Europa i år, trots att vi har blivit förnedrade gång på gång, det säger ju en del.
Orsaken till att den här säsongen inte riktigt gick som den skulle ligger väl lite i kaoset som uppstod när Rolle skulle gå till FCK. Han var klart inte särskilt motiverad i de sista matcherna. Sedan blev det svårt för Rikard Norling att komma in mitt i säsongen och ta över ett lag med tveksam form, vilket gjorde att vi aldrig kunde utmana topplagen på riktigt. Rolle kunde utan tvekan ha skött det hela snyggare, men han kommer ändå alltid att vara en hjälte i mina ögon efter guldet förra året. Och vi slog ju trots allt ut Rangers i Champions League kvalet!!! Även om den här säsongen i stort var ett misslyckande så är detta definitivt något att ta med sig, att vi slog ut ett lag av hög europaklass. Gör om det nästa år om ni kan, helsingborg!!
Nu blir det tufft..
Sverige slarvade bort matchen mot Ungern ikväll och med det förmodligen också chansen att bli bästa tvåa och direktkvalificera sig för EM. Och de gjorde verkligen inte någon bra match den här gången. Det var som ett helt annat lag jämfört med hur de agerade i de föregående vinstmatcherna mot Moldavien och Finland. Och efter sexton år fick Ungern då vinna mot Sverige igen, senast var det också i ett EM-kval för övrigt. Saker och ting tenderar att jämna ut sig i fotbollsvärlden.
Efter Sveriges kvittering, resultatet av Elmanders snygga framspelning till Chippen, så såg Sverige ut att komma in i matchen. De skapade ett flertal chanser men var ineffektiva. Och tvärtemot de senaste åren blev det alltså Ungern som avgjorde i slutminuterna istället för oss. Ridå Sverige. Samtidigt som vi förlorade trots att vi hade flest chanser, så hade vi också en jävla tur att Ungern inte gjorde fler mål. Först var det straffen som Hajnal sköt i ribban. Sedan kom ju Wendts bjudning i andra halvlek som Isaksson dock lyckades rädda, och så missade de ju också öppet mål. Sverige var helt enkelt för dåliga ikväll, när det gällde som allra mest. Det verkar som att vi viker ner oss när motståndet är bra. Vinner hemmamatcher mot Ungern och Finland, det gör vi. Men borta mot Ungern och framförallt mot Holland då räcker vi inte till. Det är ju i sådana matcher vi måste prestera om vi ska ta oss till EM! Det fanns dock ljuspunkter i det svenska laget även en kväll som denna. Speciellt Chippen, som var strålande på sin kant och ständigt skapade problem för sin ungerske ytterback. Han spelade faktiskt lika bra som i sina glansdagar i mitten på 00-talet. Han är långt ifrån slut än! Elmander var också företagsam trots sina missar i första halvlek. Som jag nämnt ovan var det ju han som fixade framspelningen till Chippens mål. Men försvaret däremot var under all kritik, särskilt Oscar Wendt! Hans "framspelning" till Ungerns läge i början av andra halvlek är inget som en profesionell fotbollsspelare ska stå för, dessutom orsakade han straffen och såg allmänt förvirrad ut. Borde bli Safari som får starta nästa gång. Inte heller Zlatan hade en av sina bättre dagar. Synd, för hade han varit i toppform hade kanske slutresultatet blivit annorlunda. Inte heller Anders Svensson gjorde någon bra insats. Han har passerat sitt bäst före datum i landslaget, och så var det redan för några år sedan. In med Wernbloom på hans position istället!
Nu kan det komma att bli en tuff kamp om andra platsen med Ungern. Och det är en kamp som vi absolut inte ska ta för givet att vi vinner! Både Holland hemma och Finland borta är tuffa matcher. För att det ska kännas riktigt säkert bör Ungern helst förlora sin bortamatch mot Moldavien. Och även om vi skulle ta andraplatsen väntar nu med stor sannolikhet kval mot en annan två efter förlusten i kväll. Det kommer bli en tuff höst för Sveriges fotbollslandslag.
En liten revansch
Efter den nesliga förlusten mot Dinamo Zagreb i onsdagens Champions League kval lyckades så MFF äntligen vinna en match i Allsvenskan igen. Och man fick känna glädje igen! Det var en händelserik match minst sagt, och vi hade tur som lyckades få med oss tre poäng.
Ivo gav oss tidigt ledningen när han nickade in en hörna efter fyra minuters spel. Då hade Wilton redan hunnit med att pricka stolpen på en grym frispark. Sedan kom GAIS in i matchen och de prickade också stolpen, och Dusan gör en fantastisk räddning på returen. MFFs försvar spelade instabilt och GAIS skapade en hel del, men det gjorde vi också. I andra halvlek fick Ivo sin andra varning, kanske ska tillägga sin andra tveksamma varning, för i båda situationerna var han på bollen. Men domaren varnade honom och han blev således utvisad. Domaren fick givetvis sina fiskar varma av oss på ståplats, och ännu mera så när han dömde en tveksam frispark utanför vårt straffområde som Wanderson gjorde mål på, och GAIS hade kvitterat. Men domaren fick inte avgöra matchen. Med två minuter kvar får vi en frispark som slås in i straffområdet. Det ser ut som att målvakten få tag i bollen, och jag tittar besviket ner. Men vänta... han tappar visst bollen och det kommer ett skott som studsar på en GAIS försvarare, och sedan slår Yago in bollen i tomt mål!!!! 2-1!!!! Alltid härligt med avgöranden i slutminuterna!
Men det ska sägas att vi hade en hel del tur! Efter utvisningen var vi rejält tillbakapressade och skapade i stort sett ingenting. GAIS var utan tvekan det lag som låg närmast att ta ledningen. Dessutom läckte vårt försvar som ett såll genom hela matchen. Det var alltså precis som i matchen mot Dinamo Zagreb. Som tur var håller GAIS inte samma klass som kroaterna, så det blev ingen upprepning av vad som hände i Zagreb. Tur också att Wanderson nästan aldrig prickade målet, utom på frisparken. Han sköt en väldig massa skott tätt utanför. Möjligen saknades Danne, men han var ju med i Zagreb och då var det samma visa. Kanske dags att lägga lite extra träningstid på försvarsspel? Men trots bristerna i denna lagdel hittar vi matchens lirare i försvaret, nämligen Pontus Jansson! Han har fått ett rejält genombrott den här säsongen! Och idag var han till skillnad från sin kollega Yago hur säker som helst i sitt försvarsspel, och hade bra kontroll. Han hade också ett par lyckade offensiva utflykter. Även Ivo spelade stabilt innan han blev utvisad, och han börjar närma sig förra säsongens form. Sedan var det ju Yago...Han gjorde gjorde otaliga försvarsmissar, och det var mestadels han som var orsaken till att försvaret läckte som det gjorde. Men han avgjorde matchen, och därför kommer han undan med godkänt. Jeffrey Aubynn fick hoppa in precis som mot Zagreb, och precis som då var han likblek. Frågan är om vi ska ha kvar honom till nästa säsong, för på senare tid har han inte uträttat något.
Vi hade som sagt tur att vi vann den här matchen, men ibland förtjänar man tur! Särskilt efter eländet i Zagreb och med tanke på hur domaren skötte sig i andra halvlek. En filminspelning (som jag inte har en aning om vad den hade för syfte) som skedde nere på plan i halvlek illustrerar detta bra. Här var med två skådespelare, en som föreställde en MFF-spelare och en föreställande en domare. Spelaren står med armarna utåt och ser ut att njuta av publikens jubel eller sin egen storhet eller något liknande. Sedan kommer domaren fram och visar honom ett rött kort, och attackerar sedan spelaren fysisk för att försöka "väcka" honom. Fimteamet hade nog ingen aning om att detta skulle bli en illustration av andra halvlek. För det kändes helt klart som vi var under attack från domaren i andra halvlek med Ivos felaktiga utvisning, och den tveksamma frisparken som ledde till GAIS kvittering. Bland annat. Men det blev inte domaren som avgjorde matchen, även om det såg ut att bli så länge. Men vi kämpade på och tog vara på en av de få chanser vi fick, och det är ju det som fotbollen går ut på. Att ta vara på sina chanser.
Ett steg närmare Champions League!
Det blev ju en riktig rysare igår. Men den slutade lyckligt! Malmö FF slog ut Glasgow Rangers och tog sig fram till playoff till Champions League. Vi slog alltså ut Rangers ett lag av hög klass med mycket Europa rutin (även om de inte spelade särskilt högklassigt i de två matcherna mot oss), och nu är vi närmare Champions League än vad ett svenskt lag har varit på fyra år. Och vi är garanterade en höst i Europa eftersom vi får spela i Europa Leagues gruppspel om vi förlorar playoffen till Champions. Kan bli en spännande höst detta.
När jag och min kompis kommer fram till arenan är köerna till sittplatsläktarna enorma. Vi får ställa långt bak i en kö, och det står tidigt klart att vi kommer missa början av matchen. När vi sedan kommer in efter cirka en halvtimme har det gått tio minuter av matchen. Stämningen är helt fantastisk och MFF dominerar matchbilden, större delen av spelet sker på Rangers planhalva. Det dröjer inte länge förrän det blir en avblåsning och i samband med den kastar en Rangers spelare bollen på en av våra spelare. Nu uppstår det handgemäng, och även linjemännen lägger sig i för att avstyra det hela. När det hela är över visar domaren det röda kortet för Rangersspelaren och ett gult för hans lagkamrat. Nu får vi helt plötsligt fördelen av att spela med en man mer. Men det tar inte lång tid efter utvisningen innan deras kroatiske forward Jelavic får bollen fri i straffområdet och sätter 1-0 till Rangers. Sedan händer inte så mycket mer i första halvlek, vi fortsätter föra spelet men kommer inte till lägen.
Och det fortsätter likadant i början av andra halvlek. Rangers fortsätter också att försöka skrämmas med sitt fula spel. Plötsligt så kommer Wilton igenom till vänster i straffområdet, men skjuter tätt över. En stund därefter får Rangers Steven Naismith (inte Gary som jag skrev i inlägget om bortamatchen) bollen framspelad i ett bra läge, men gör turligt nog en jättemiss och lyckas få bollen klart utanför stolpen. Lite senare får inhoppande Dardan en ful armbåge i huvudet av Rangers Bougherra. Andra varningen för honom och rött kort. Och nu får vi spela med två man mer! Men det ser illa ut för Dardan, han rör sig knappt och blir utburen på bår. Idag fick jag dock veta att det, som tur var, inte var någon större fara med honom. Men det tvåmansöverläget behåller vi inte länge. Ricardinho får sitt andra gula kort och även han blir utvisad. Men detta luktar kompensation lång väg, och domaren delar nu ut varningar till höger och vänster och verkar ha tappat kontrollen på matchen. Med drygt tio minuter kvar får MFF en hörna. Pontus Jansson nickar men en skotsk försvarare räddar på mållinjen. Ska de aldrig kunna sätta dit den? Men i situationen därefter får Jille bollen i närheten av straffområdet. Och han drar upp den i krysset!!!!! Herrejävlar, vilket jubel det blir nu!!! Hela stadion jublar!!! Sista tio bärs laget fram av publiken!! Rangers kommer farligt fram i straffområdet vid något tillfälle, men missar återigen grovt. När matchen är slut rusar spelarna in på planen och kramar om varandra som om de vunnit en titel!! Och hela stadion står upp och jublar!! Det här är verkligen en av de skönaste MFF upplevelserna jag någonsin haft!!!!
Vi har alltså slagit ut Glasgow Rangers, ett lag som har stor rutin från sådana här sammanhang, och även har ett antal framgångar. Låt vara att de verkligen inte spelade särskilt bra i någon av matcherna mot oss, men det är ändå en bragd! Laget har verkligen presterat på topp i de här två matcherna. Hade vi spelat såhär i Allsvenskan hade vi inte behövt ligga där vi ligger. Hoppas i alla fall vi kan fortsätta spela som vi gjort mot Rangers och de elva minuter vi fick spela mot djurgården för de såg lovande ut.
Bäst på plan igår var enligt mig Jimmy Durmaz. Hans aviga finter och dribllingar på kanterna var ett ständigt problem för Rangers försvarare. Hade hans passningar in i straffområdet nått fram så hade det kunnat bli vinst även i den här matchen. Och Wilton fortsatte på den inslagna vägen från Glasgow. När han väl vill så håller han extremt hög klass. Och han kämpar dessutom hårt för att få tag i bollen, något man inte sett mycket av i Allsvenskan. Även Jille gjorde en bra match, förutom det där snygga målet, så fick han mycket annat att stämma. Och Daniel Andersson är säkerheten själv i backlinjen som vanligt.
Nu lär det i vilket fall som helst bli en spännande höst. och vi har ju redan gjort en bragd genom att slå ut Glasgow Rangers. Om vi kan vinna en match till kan det bli Champions League och matcher mot Europas bästa lag! Vi får se hur det går.
Inför MFF- Glasgow Rangers
I juli år 2001 såg jag en träningsmatch mellan MFF och Glasgow Rangers på Malmö stadion. MFF tog ledningen i matchen genom Mats Lillienberg, men Rangers vände sedan på steken och vann utan några större problem med 3-1 efter mål av Tore Andre Flo, Claudio Canaggia och Neil McCann. Tio år senare möter vi alltså Glasgow Rangers igen (Jag vet att de numera heter Rangers FC, men skriver ändå Glasgow Rangers, för det är ju så de alltid har hetat fram till nu). Och nu är det tävlingsmatch det handlar om, och en viktig sådan, eftersom det handlar om vilket lag som får kvala vidare till Champions League. MFF har fördelen nu, men Rangers har betydligt mer Europa-rutin än den här upplagan av MFF. Men det är i och för sig ett betydligt svagare Rangers än det som MFF mötte för tio år sedan, jag får i alla fall hoppas att det inte blir någon repris. Men framför allt hoppas jag att matchen blir färdigspelad till skillnad från i lördags, när idioter återigen såg till att avbryta en allsvensk hemmamatch. Den här gången verkar det dock ha varit motståndarfans som sett till att få matchen avbruten, och några sådana finns ju inte på plats imorgon. Och ingen av våra egna fans lär vara så dumma att de kastar knallskott nu. Det kommer i alla fall att bli en tuff match, den tuffaste på hela året, och eftersom Rangers är i underläge lär de köra för fullt från start. Det krävs med andra ord en riktigt bra insats av MFF för att gå i land med detta. Jag ska försöka njuta så gott jag kan även om jag är nervös, för det kommer bli en stormatch.
Miraklet i Glasgow!
Det MFF gjorde ikväll mot Glasgow Rangers är en stor prestation! En bragd!!! Att vi lyckas besegra ett lag som Rangers, som är ett lag av ganska hög europaklass och dessutom på bortaplan det är stort, riktigt stort!! Det som gör det än större är att vi ligger på en så pass dålig placering som nia i Allsvenskan, ändå åker vi till Glasgow och besegrar Rangers! Det var som om alla dåliga matcher i år var som bortblåsta från spelarnas minnen! Nu gick de istället ut och gav allt och spelet var helt annorlunda jämfört med de flesta matcherna i årets Allsvenska.
Matchen såg jag hos en kompis via gratis livestream med skottska (eller irländska?) kommentatorer. Det var rätt kul att höra deras besvikelse över Rangers under och efter matchen. Den gamle skottske landslagsbacken Colin Hendry, som bland annat spelat i Rangers och som nu var expert i studion, var den som var mest besviken. Han fick efter matchen erkänna att "Malmö is not useless". Och de var dem verkligen inte även om det var Rangers som, föga överraskande, dominerade i stora delar av matchen. Men det var vi som skapade matchens första chans när Daniel Larsson slog bollen förbi MacGregor i skottarnas mål, men den rullade utanför den här gången. Desto bättre gick det i den artonde minuten när Durmaz slog ett inlägg som Wilton klackade fram till Larsson som drog upp den i krysset! Underbart snyggt!! Rangers fortsatte att dominera i andra halvlek och skapade några riktigt heta chanser, bland annat missade Gary Naysmith öppet mål två gånger om från liknande lägen. Men även om Rangers var det spelförande laget skapade MFF lika många chanser. Wilton hade ett skott som strök ribban och Dardan sköt utanför i ett läge där han borde ha passat till Wilton i ett tidigare skede. Men vi vann matchen och gjorde samtidigt vår bästa match för säsongen i precis rätt läge!
Ikväll stod allla spelare för helgjutna insatser! Det var ingen som föll ur ramen. Wilton som har varit så usel de senaste matcherna var idag bäst på planen. Den underbara klacken fram till Larssons mål har jag redan nämnt, men han var framme farligt flera gånger, och oroade skottarnas försvar, han hade bland annat ett inlägg som Daniel Larsson sånär fick träff på. Det här påminde mer om den Wilton vi fick se förra året, kanske till och med bättre. Daniel Larsson gjorde ju målet, och även han var ett orosmoment för Rangersförsvararna. Extra salt i såren också för dem att en spelare vid namn Larsson med nummer 7 sänkte dem. Det var ju det numret som en viss Henke hade i Celtic. Såg att det redan startats en Facebook-grupp om detta, förmodligen av Celticfans. I målet stod Dusan återigen för en säker insats, han gjorde till exempel en svettig räddning på en frispark nära mål i första halvlek, och i försvaret visade Daniel Andersson stor rutin och styrde sin backlinje med järnhand.
På många internetforum har jag läst reaktioner från andra svenska lags fans. Många gratulerar, medan vissa verkar vara lite avundsjuka och påpekar att Rangers är ett dåligt lag. Visst, de var bättre för en fem-tio år sedan, och då hade de också fler namnkunniga spelare. Jag ska erkänna det var inte många i dagens lag jag kände till. Men de är, som jag skrev ovan, fortfarande ett lag av ganska hög europaklass. De brukar spela i Champions League nästan varje år, och lyckades förra året med bedriften att ta poäng mot Manchester U. på Old Trafford. Dessutom var de bara tre år sedan de spelade final i Uefa cupen (numera Europa League). Så nog är det är det ett bra lag som vi mötte, även om de kanske inte spelade på topp ikväll. Men att vi slår dem är en stor skräll, en bragd och till och med ett mirakel! Såhär kan det gå när alla spelare presterar på toppen av sin förmåga och drar åt samma håll. Precis det som förra året ledde till SM-guld! Återstår bara att se om de kan hålla samma nivå i hemmamatchen. Det lär inte bli enkelt då Rangers lär vara heltända! Hursomhelst var det en stor bedrift att vi vann ikväll! Vad säger ni nu då fotbollssverige??!!
VM-brons!
Sveriges fotbollsdamer gjorde äntligen ett bra mästerskap igen, och blev alltså belönade med ett VM-brons efter segern i bronsmatchen mot Frankrike i lördags. Sedan succen med silvret år 2003 har alla mästerskap varit mer eller mindre misslyckade för vårt damlandslag. Men nu fick de alltså till det igen! Och det var mycket tack var sitt lagspel och tron på det egna laget, och att alla kämpade för varandra. En typisk svensk mentalitet som räckte långt den här gången! Men det var inte övertygande igenom hela mästerskapet. Första matchen mot Colombia var det väldigt trevande spel, men i och med att motståndet inte var det bästa så räckte det ändå till en 1-0 seger. Mot Nordkorea blev det också vinst, men den matchen såg jag inte. Segern mot USA var utan tvekan turneringens största skalp för Sverige, och här övertygade dem fram till de sista 20 minuterna då de höll på att tappa matchen. Segern mot Australien i kvarten var superstabil, men sedan gjorde vi turneringens sämsta match vid fel tillfälle, och fick ju rejält med stryk mot Japan i semifinalen. Sedan spelade vi återigen bra i bronsmatchen mot Frankrike, även om det måste sägas att vi hade lite tur. Frankrike hade ju en stolpträff och var på väg att ta över matchen efter sitt 1-1 mål och vår utvisning. Men visst var Sverige bra i matchen, de dominerade för det mesta och det är starkt att vinna en medaljmatch trots en spelare mindre. Och Marie Hammarströms mål var ju en riktig pärla!
Det var som sagt en laginsats som borgade för den här bronsmedaljen. Men några spelare stack ut lite mer än de andra. Särskilt Lotta Schelin som var vår bästa spelare i turneringen. Hon kan göra det mesta i anfallet; dribbla, göra mål och spela fram. Hon borde kunna få sin andra diamantboll i höst. Lisa Dahlqvist på mittfältet gjorde det också bra. Den här turneringen får sägas vara hennes internationella genombrott. Även Annica Svensson i backlinjen fick ett genombrott den här turneringen. Med sitt hårda spel gjorde hon det det mycket svårt för motståndarna att komma runt på hennes kant. Även om det var en liten besvikelse att förlora mot Japan i semin, var det mycket starkt att komma trea. Vi kom alltså före Tyskland och Brasilien och vann mot USA. Får bara hoppas att det här spelet kan hålla i sig till framtida mästerskap. Kul att ett annat lag en Tyskland eller USA fick vinna turneringen också, dessa två har vunnit alla mästerskap sedan 2001. Fram till nu då alltså Japan vann.