Internationell fotboll 2009/10
Så är då säsongerna igång, eller håller på att starta, i de europeiska fotbollsligorna. I de tre stora ligorna ser läget ut som följer: Vi har ett vingklippt Serie A, som förlorat sina två största stjärnor, ett Premier League som i år kan komma att bli en strid på kniven, och La Primera där det förmodligen kommer handla om två lag när det gäller ligaguldet.
Serie A har alltså förlorat sina två största stärnor, Kaka och Zlatan, till spanska ligan. Ligan har halkat efter Spanien och England i utvecklingen, och det är inte längre här de största världsstjärnorna spelar, som det var på 90-talet. Att Zlatan har försvunnit har också gjort att ligan tappat attraktionskraft i Sverige, det var ju nära att det inte blev några sändningar alls av ligan här, men nu har ju Kanal 9 fått rättigheterna, så nu får man tack och lov se Serie A- matcher på tv. Att ligan bryter sig loss från Serie B, för att ensamma få pengar för tv-rättigheterna, var väl bara ett naturligt steg för att komma ikapp konkurrenterna. Givetvis synd för Serie B klubbarna, men knappast oväntat. Trots allt så är det fortfarande Serie A jag helst ser på, och det finns ju fortfarande bra spelare. Inter har ju till exempel köpt in ett par världsspelare (Eto'o och Sneijder) för att täcka upp förlusten av Zlatan. Inter och Milan hade ju faktiskt två världslag på planen i kvällens derby, låt vara att det bara var Inter som spelade som ett. Med tanke på vilket lag de har på pappret borde de rent logiskt vinna Serie A också i år. Men det vetefan om det blir så. Dom andra lagen gör nog allt de kan för att Inter inte ska vinna i år igen. Det kan nog bli en jämn kamp i toppen, som jag ser kan fem lag vinna serien; Inter, Roma, Juventus, Fiorentina och Milan (den usla insatsen ikväll lär inte påverka spelet hela säsongen). Mitt favoritlag Juventus verkar vara på gång igen, och ser starkare ut än på länge. De har en spännande tränare i Ciro Ferrara och har gjort bra värvningar. Vill sig allt väl skulle det kunna bli en ny scudetto.
I England finns det nästan lika många lag i kampen om vem som ska vinna ligan. Dock kommer nog inte Manchester City blanda sig i den striden redan i år, man brukar inte kunna köpa sig upp från en mittenplacering till ett ligaguld på bara ett år. Det kommer istället att bli en kamp mellan de fyra stora som vanligt. Den här gången kan dock inte Manchester United vinna så komfortabelt som de gjorde förra säsongen. I och med förlusten av Christiano Ronaldo kommer de att få en svårare säsong. Chelsea, Liverpool och Arsenal har också mycket starka lag, så det här blir en strid på kniven.
I Spanien har Real Madrid och Barcelona spetsat till sina redan starka lag med ett par världsspelare. Det kommer att bli en hård tvekamp om titeln dessa lag emellan. Det ser svårt ut för lagen närmast under att få ett finger med i spelet. Skulle Valencia, Villareal eller något annat lag utmana är det en stor skräll. Dessutom är det fem säsonger sedan ett annat lag en Barca eller Real vann ligan.
Serie A har alltså förlorat sina två största stärnor, Kaka och Zlatan, till spanska ligan. Ligan har halkat efter Spanien och England i utvecklingen, och det är inte längre här de största världsstjärnorna spelar, som det var på 90-talet. Att Zlatan har försvunnit har också gjort att ligan tappat attraktionskraft i Sverige, det var ju nära att det inte blev några sändningar alls av ligan här, men nu har ju Kanal 9 fått rättigheterna, så nu får man tack och lov se Serie A- matcher på tv. Att ligan bryter sig loss från Serie B, för att ensamma få pengar för tv-rättigheterna, var väl bara ett naturligt steg för att komma ikapp konkurrenterna. Givetvis synd för Serie B klubbarna, men knappast oväntat. Trots allt så är det fortfarande Serie A jag helst ser på, och det finns ju fortfarande bra spelare. Inter har ju till exempel köpt in ett par världsspelare (Eto'o och Sneijder) för att täcka upp förlusten av Zlatan. Inter och Milan hade ju faktiskt två världslag på planen i kvällens derby, låt vara att det bara var Inter som spelade som ett. Med tanke på vilket lag de har på pappret borde de rent logiskt vinna Serie A också i år. Men det vetefan om det blir så. Dom andra lagen gör nog allt de kan för att Inter inte ska vinna i år igen. Det kan nog bli en jämn kamp i toppen, som jag ser kan fem lag vinna serien; Inter, Roma, Juventus, Fiorentina och Milan (den usla insatsen ikväll lär inte påverka spelet hela säsongen). Mitt favoritlag Juventus verkar vara på gång igen, och ser starkare ut än på länge. De har en spännande tränare i Ciro Ferrara och har gjort bra värvningar. Vill sig allt väl skulle det kunna bli en ny scudetto.
I England finns det nästan lika många lag i kampen om vem som ska vinna ligan. Dock kommer nog inte Manchester City blanda sig i den striden redan i år, man brukar inte kunna köpa sig upp från en mittenplacering till ett ligaguld på bara ett år. Det kommer istället att bli en kamp mellan de fyra stora som vanligt. Den här gången kan dock inte Manchester United vinna så komfortabelt som de gjorde förra säsongen. I och med förlusten av Christiano Ronaldo kommer de att få en svårare säsong. Chelsea, Liverpool och Arsenal har också mycket starka lag, så det här blir en strid på kniven.
I Spanien har Real Madrid och Barcelona spetsat till sina redan starka lag med ett par världsspelare. Det kommer att bli en hård tvekamp om titeln dessa lag emellan. Det ser svårt ut för lagen närmast under att få ett finger med i spelet. Skulle Valencia, Villareal eller något annat lag utmana är det en stor skräll. Dessutom är det fem säsonger sedan ett annat lag en Barca eller Real vann ligan.
Friidrotts- VM 2009= Usain Bolt show
Det man i framtiden kommer att minnas friidrotts-VM 2009 för är just Usain Bolts förbättringar av sina redan fantastiska världsrekord från OS. Just nu finns det knappt någon idrottare i världen som kan mäta sig med Bolt, och han får nog anses vara det här århundradets främste idrottsman hittills.
Det började alltså med 100 meter. Bolt hade redan sänkt det rekordet rejält på OS, nu blev det ännu en rejäl putsning. När jag såg loppet uppfattade jag först inte tiden, men min kompis sa att den var 9,58 vilket jag inte riktigt trodde på. "Man kan inte springa så snabbt" sa jag då, men så fel jag hade! För Bolt gick det alldeles utmärkt att sänka sitt eget världsrekord med ytterligare elva hundradelar. Att Tyson Gay gjorde sitt livs lopp och blev världens näst snabbaste man genom tiderna hjälpte inte, han var ändå utklassad. För en sisådär 5-10 år sedan var det väldigt svårt att sätta världsrekord på 100 m, det skedde ungefär var tredje år. Numera står världsrekorden på denna distans som spön i backen, inte minst tack vare Usain Bolt.
En gren som det varit ännu svårare att slå världsrekord i är 200 m, Michael Johnsons 19,32 från Atlanta 1996 stod i en klass för sig, så när Bolt sänkte det med två sekunder i OS förra året var det hur stort som helst. Och så nu i VM går han in och utklassar sitt gamla rekord, och springer 200 m på 19,19! Allt jag kunde säga efter loppet var; shit! Som kommentatorn A Lennart Julin sa efter loppet så är det svårt att hitta fler superlativ för det som Bolt gör. Som jag har antytt tidigare så är det svårt att tro att det är sant. Bolt har verkligen lyckats tänja på gränserna för hur fort det är möjligt för en människa att springa. Han är bara 23 år, så man kan undra var det ska sluta. Han kommer säkert inte sätta världsrekord i varje mästerskap han är med i framöver, även Bolt lär väl få en svacka någon gång i karriären. Möjligen kommer också yngre förmågor att kunna matcha honom i framtiden. Men nog ska han kunna sänka sina världsrekord ytterligare någon gång, även om det är svårt att tro att han kan springa snabbare. Men kanske att han kan springa under 9,50 på 100m och under 19 sek på 200. Det är inte alls omöjligt. Allt Bolts spexande skulle vara förnedrande för motståndarna håller jag inte med om. Det är bara en del av showen, och gör det hela roligare. Motståndarna är förmodligen minst lika kaxiga, bara att de inte visar det lika tydligt. Som jag minns det fanns det ingen som klagade på Carolina Klufts spexande när hon var som bäst. Det kan i och för sig bero på att hennes spexande var mer barnsligt lekfullt, medan Bolt kör lite av en grabbig machostil.
Det mesta andra som hände i friidrotts- VM hamnade i skuggan av Usain Bolt. Till exempel så pågick det en ganska dramatisk höjdfinal för damer samtidigt som hans rekordlopp på 200 m, och denna kom då lite i skymundan. Det blev också en dramatisk avslutningsdag, där vinnaren på damernas 1500 m, Natalia Rodriguez diskades för att hon knuffat en motståndare, och en högdramatisk 800 m final för män, där Mbualeni Mulaudzi vann knappt, och äntligen tog guld i ett stort mästersskap. Som friidrottsintresserad fick man också lära sig lite nya namn; t.ex. Ryan Brathwaite som vann 110 m häck, Brittney Reese som vann damernas längdhopp, och kanske framför allt Caster Semenya som vann 800 m för damer, och påståtts vara en man. Jag undrar verkligen om det stämmer, högst osannolikt tror jag. Den stora suveränen på damsidan Jelena Isinbajeva fick nu känna på hur det är att förlora, hon blev dessutom sist i finalen i stavhopp efter att inte ha klarat någon höjd. Hon kommer dock säkerligen tillbaka, det här var bara en tillfällig miss. Jamaica, med sina sprintframgångar, lyckades pressa USA i toppen av medaljligan. Det stora landet i väster brukar annars vara överlägset här. Jamaica har, tack vare sina sprinters verkligen kommit upp sig i friidrottsvärlden.
Så var det då Sverige. Vi blev ju utan medalj, men det var ju inte mer än väntat med alla skador, och stjärnor som slutat. Den bästa placeringen blev Linus Thörnblads femteplats i höjd, vilket skulle varit fullt godkänt om han bara hoppat högre än 2,23. Denna höjd borde inte räcka till en femteplats, men så var det ju också en usel final, vilket det brukar bli när det regnar. Den som imponerade mest av svenskarna var i mitt tycke tiokamparen Nicklas Wiberg. En sjundeplats i tiokampen är ett bra resultat, här har vi ett framtidshopp för svensk friidrott. Det är EM nästa år, och när nu ettan och tvåan i tävlingen var icke-europeer, och Wiberg lär ha tagit ytterligarre något steg framåt till dess, lär det finnas medaljchans. En annan profil i den svenska truppen var Nadja Casadei. Inte så mycket för sin insatser i sjukamp, utan för de mycket raka och underhållande svar hon gav reportrarna efter misslyckandena i tävlingarna. Vi har dock inte bara Wiberg att hoppas på i EM nästa år. Sanna Kallur, Johan Wissman och Mustafa Mohammed har, om de är skadefria medalj- och även guldchans när de bara behöver tampas med de bästa europeerna. Sedan kanske Christian Olsson också kommer tillbaka. Än ska vi inte dödförklara svensk friidrott!
Det började alltså med 100 meter. Bolt hade redan sänkt det rekordet rejält på OS, nu blev det ännu en rejäl putsning. När jag såg loppet uppfattade jag först inte tiden, men min kompis sa att den var 9,58 vilket jag inte riktigt trodde på. "Man kan inte springa så snabbt" sa jag då, men så fel jag hade! För Bolt gick det alldeles utmärkt att sänka sitt eget världsrekord med ytterligare elva hundradelar. Att Tyson Gay gjorde sitt livs lopp och blev världens näst snabbaste man genom tiderna hjälpte inte, han var ändå utklassad. För en sisådär 5-10 år sedan var det väldigt svårt att sätta världsrekord på 100 m, det skedde ungefär var tredje år. Numera står världsrekorden på denna distans som spön i backen, inte minst tack vare Usain Bolt.
En gren som det varit ännu svårare att slå världsrekord i är 200 m, Michael Johnsons 19,32 från Atlanta 1996 stod i en klass för sig, så när Bolt sänkte det med två sekunder i OS förra året var det hur stort som helst. Och så nu i VM går han in och utklassar sitt gamla rekord, och springer 200 m på 19,19! Allt jag kunde säga efter loppet var; shit! Som kommentatorn A Lennart Julin sa efter loppet så är det svårt att hitta fler superlativ för det som Bolt gör. Som jag har antytt tidigare så är det svårt att tro att det är sant. Bolt har verkligen lyckats tänja på gränserna för hur fort det är möjligt för en människa att springa. Han är bara 23 år, så man kan undra var det ska sluta. Han kommer säkert inte sätta världsrekord i varje mästerskap han är med i framöver, även Bolt lär väl få en svacka någon gång i karriären. Möjligen kommer också yngre förmågor att kunna matcha honom i framtiden. Men nog ska han kunna sänka sina världsrekord ytterligare någon gång, även om det är svårt att tro att han kan springa snabbare. Men kanske att han kan springa under 9,50 på 100m och under 19 sek på 200. Det är inte alls omöjligt. Allt Bolts spexande skulle vara förnedrande för motståndarna håller jag inte med om. Det är bara en del av showen, och gör det hela roligare. Motståndarna är förmodligen minst lika kaxiga, bara att de inte visar det lika tydligt. Som jag minns det fanns det ingen som klagade på Carolina Klufts spexande när hon var som bäst. Det kan i och för sig bero på att hennes spexande var mer barnsligt lekfullt, medan Bolt kör lite av en grabbig machostil.
Det mesta andra som hände i friidrotts- VM hamnade i skuggan av Usain Bolt. Till exempel så pågick det en ganska dramatisk höjdfinal för damer samtidigt som hans rekordlopp på 200 m, och denna kom då lite i skymundan. Det blev också en dramatisk avslutningsdag, där vinnaren på damernas 1500 m, Natalia Rodriguez diskades för att hon knuffat en motståndare, och en högdramatisk 800 m final för män, där Mbualeni Mulaudzi vann knappt, och äntligen tog guld i ett stort mästersskap. Som friidrottsintresserad fick man också lära sig lite nya namn; t.ex. Ryan Brathwaite som vann 110 m häck, Brittney Reese som vann damernas längdhopp, och kanske framför allt Caster Semenya som vann 800 m för damer, och påståtts vara en man. Jag undrar verkligen om det stämmer, högst osannolikt tror jag. Den stora suveränen på damsidan Jelena Isinbajeva fick nu känna på hur det är att förlora, hon blev dessutom sist i finalen i stavhopp efter att inte ha klarat någon höjd. Hon kommer dock säkerligen tillbaka, det här var bara en tillfällig miss. Jamaica, med sina sprintframgångar, lyckades pressa USA i toppen av medaljligan. Det stora landet i väster brukar annars vara överlägset här. Jamaica har, tack vare sina sprinters verkligen kommit upp sig i friidrottsvärlden.
Så var det då Sverige. Vi blev ju utan medalj, men det var ju inte mer än väntat med alla skador, och stjärnor som slutat. Den bästa placeringen blev Linus Thörnblads femteplats i höjd, vilket skulle varit fullt godkänt om han bara hoppat högre än 2,23. Denna höjd borde inte räcka till en femteplats, men så var det ju också en usel final, vilket det brukar bli när det regnar. Den som imponerade mest av svenskarna var i mitt tycke tiokamparen Nicklas Wiberg. En sjundeplats i tiokampen är ett bra resultat, här har vi ett framtidshopp för svensk friidrott. Det är EM nästa år, och när nu ettan och tvåan i tävlingen var icke-europeer, och Wiberg lär ha tagit ytterligarre något steg framåt till dess, lär det finnas medaljchans. En annan profil i den svenska truppen var Nadja Casadei. Inte så mycket för sin insatser i sjukamp, utan för de mycket raka och underhållande svar hon gav reportrarna efter misslyckandena i tävlingarna. Vi har dock inte bara Wiberg att hoppas på i EM nästa år. Sanna Kallur, Johan Wissman och Mustafa Mohammed har, om de är skadefria medalj- och även guldchans när de bara behöver tampas med de bästa europeerna. Sedan kanske Christian Olsson också kommer tillbaka. Än ska vi inte dödförklara svensk friidrott!
Gårdagens seger
Gårdagens seger mot Trelleborg var oerhört skön, och även väldigt viktig. I och med denna seger har MFF nu lämnat det värsta bottenträsket bakom sig, åtminstone tillfälligt. Det blev också ett trendbrott i och med att det här var vår första seger i Trelleborg sedan 2001, låt vara att TFF inte spelat alla säsonger i Allsvenskan sedan dess. Det var också ett trendbrott för mig personligen då jag inte bevittnat en bortaseger för MFF sedan Landskrona 2005, jag har dock inte varit på alltför många bortamatcher de senaste fyra åren. Men hur det än är så var det jävligt skönt att vinna, måhända var detta sässongens skönaste seger hittills.
Jag åkte som vanligt supporterbuss från Malmöhus. Men när jag hörde att ett 50-tal fans cyklat till matchen, undrade jag lite om jag inte skulle ha valt det alternativet istället, hängiven cyklist som jag är skulle det vara en häftig utmaning att cykla till Trelleborg. Men buss är ett helt klart bekvämare alternativ på den här sträckan, så jag gjorde nog rätt val ändå. Väl inne på arenan är värmen olidlig, och jag kommer genast att tänka på Kalmar hemma förra sommaren, då det också var en tryckande sommarhetta. När matchen ska till att börja visar det sig att TFF också har fått en hymn som inleder matcherna. Denna hör jag dock inte så mycket, då vi på bortaläktaren gör allt vi kan för att överrösta den. MFF börjar anfalla direkt och sätter press, men sedan sticker Trelleborg upp med några anfall. Då lyckas Eddie få tag i bollen i straffomådet, och får fram den till Wilton som enkelt kan göra 1-0. Härligt härligt!! Men nu börjar TFF bli farliga på riktigt. De får en straffsituation, som är lite svår att uppfatta från vår läktare, eftersom vårt mål är på andra sidan den här halvleken, men många inklusive jag själv tror att det är straff, men domaren vinkar avvärjande. I en situation blir Johan Dahlin överspelad, men Gabriel hinner upp bollen på mållinjen. Vissa personer på vår läktare roar sig under första halvlek med att försöka psyka trelleborgsmålvakten Viktor Noring. Ganska kul, fast det har ingen effekt. Vi vinner iallafall första halvlek med 1-0. Det är inget jättedrag bakom målet där jag står, utan den bästa stämningen finns på vår högra läktare. Ibland går sångerna också över till vår läktare, och då blir det grym stämning. När sångerna ekar som högst hörs de förmodligen över hela Trelleborg. Stämningen är iallafall schysst, det är idel glada miner, och inte mycket gnäll.
Det kommer dock i andra halvlek, då matchen blir segare, mycket av det kan nog skyllas på värmen. Folk börjar klaga på att vårt anfallsspel inte kommer någon vart, men det klagas ännu mer på tveksamma domslut från domaren Stefan Johannesson. Såhär i efterhand och med en seger i bagaget, så känns det väl som de flesta av domsluten inte var så farligt felaktiga, men i stidens hetta hugger man på minsta lilla fel som domaren ser ut att göra. Trelleborgarna skapar fortfarande en och annan halvchans, och det börjar se farligt ut, men så i slutet av matchen får vi en straff, som jag inte heller kan se om den är rätt eller fel på grund av min position på stadion. Men Daniel Andersson slår iallafall in straffen, och nu vet glädjen inga gränser! Jag hoppar runt och skriker och sjunger med alla andra MFF:are, men slappnar inte helt av förrän domaren blåser i pipan. Sällan har en resa hem från Trelleborg känts så skön! Efter fyra matcher får jag äntligen se MFF vinna på Vångavallen!
Det som är slående med de mål vi gjort de senaste matcherna är att de är enkla mål. Det är inga extremt snygga mål, som blir läckert framspelade. Det är mål som enkelt placeras in, sker på grund av motståndarmisstag, eller som igår, på en straff. Som alla vet så har MFF haft svårt för att göra mål den här säsongen, men har spelat en fin fotboll fram till målet. Det är kanske just det som är problemet. Vi gör inga mål när vi spelar snygg fotboll! Kolla bara på aik-matchen där spelade en riktigt bra fotboll, men vi kunde helt enkelt inte göra mål. Halmstad borta var, enligt vad jag har hört, ingen höjdare, men då vann vi med 3-0! Igår gjorde vi helt klart en bra match, men anfallsspelet stannade som sagt av i andra halvlek, och trots det vann vi matchen. Med andra ord: det lönar sig inte att spela skönspel. Vi måste börja spela enkelt, så kanske det kan gå bättre. Annars fungerade försvarspelet igår prickfritt som vanligt. Framförallt Gabriel gjorde det riktigt bra, han är svår att ta sig förbi, och har växt rejält som spelare i de senaste omgångarna. Det kanske har gynnat honom att få lite mer ansvar. En annan av mina hackkycklingar som nu ska få lite upprättelse är Markus Halsti. Han var grym i matchen mot aik, och skötte sig också bra igår. Sedan har vi ju nu också fått en grymt stabil målvakt i Johan Dahlin. Han behövde väl inte göra någon jätteräddning igår, men han gör ändå ett säkert och stabilt intryck. Precis vad man vill ha i en sista utpost. Jiloan Hamad gör också återigen en grym insats. Det är han och Wilton som styr vårt anfallsspel igår. Jille är en riktig supertalang och han kan nog bli något stort. Och så var det Wilton. Man kan säga att han symboliserar MFF.s anfallsspel. Han gör också mål när han får spela enkelt och får enkla lägen. Det fick han inte mot aik, men är fick han bollen inne i straffområdet, och det är där han gjort sina mål den här säsongen.
Hursomhelst, det är alltid skönt med derbysegrar, och den här segern var särskilt skön med tanke på att den förbättrar vår läge i tabellen, men också på grund av att detta var vår första derbyseger sedan hif borta i maj 2007. Få bara hoppas att vi kan hitta en vinnartrend nu.
Jag åkte som vanligt supporterbuss från Malmöhus. Men när jag hörde att ett 50-tal fans cyklat till matchen, undrade jag lite om jag inte skulle ha valt det alternativet istället, hängiven cyklist som jag är skulle det vara en häftig utmaning att cykla till Trelleborg. Men buss är ett helt klart bekvämare alternativ på den här sträckan, så jag gjorde nog rätt val ändå. Väl inne på arenan är värmen olidlig, och jag kommer genast att tänka på Kalmar hemma förra sommaren, då det också var en tryckande sommarhetta. När matchen ska till att börja visar det sig att TFF också har fått en hymn som inleder matcherna. Denna hör jag dock inte så mycket, då vi på bortaläktaren gör allt vi kan för att överrösta den. MFF börjar anfalla direkt och sätter press, men sedan sticker Trelleborg upp med några anfall. Då lyckas Eddie få tag i bollen i straffomådet, och får fram den till Wilton som enkelt kan göra 1-0. Härligt härligt!! Men nu börjar TFF bli farliga på riktigt. De får en straffsituation, som är lite svår att uppfatta från vår läktare, eftersom vårt mål är på andra sidan den här halvleken, men många inklusive jag själv tror att det är straff, men domaren vinkar avvärjande. I en situation blir Johan Dahlin överspelad, men Gabriel hinner upp bollen på mållinjen. Vissa personer på vår läktare roar sig under första halvlek med att försöka psyka trelleborgsmålvakten Viktor Noring. Ganska kul, fast det har ingen effekt. Vi vinner iallafall första halvlek med 1-0. Det är inget jättedrag bakom målet där jag står, utan den bästa stämningen finns på vår högra läktare. Ibland går sångerna också över till vår läktare, och då blir det grym stämning. När sångerna ekar som högst hörs de förmodligen över hela Trelleborg. Stämningen är iallafall schysst, det är idel glada miner, och inte mycket gnäll.
Det kommer dock i andra halvlek, då matchen blir segare, mycket av det kan nog skyllas på värmen. Folk börjar klaga på att vårt anfallsspel inte kommer någon vart, men det klagas ännu mer på tveksamma domslut från domaren Stefan Johannesson. Såhär i efterhand och med en seger i bagaget, så känns det väl som de flesta av domsluten inte var så farligt felaktiga, men i stidens hetta hugger man på minsta lilla fel som domaren ser ut att göra. Trelleborgarna skapar fortfarande en och annan halvchans, och det börjar se farligt ut, men så i slutet av matchen får vi en straff, som jag inte heller kan se om den är rätt eller fel på grund av min position på stadion. Men Daniel Andersson slår iallafall in straffen, och nu vet glädjen inga gränser! Jag hoppar runt och skriker och sjunger med alla andra MFF:are, men slappnar inte helt av förrän domaren blåser i pipan. Sällan har en resa hem från Trelleborg känts så skön! Efter fyra matcher får jag äntligen se MFF vinna på Vångavallen!
Det som är slående med de mål vi gjort de senaste matcherna är att de är enkla mål. Det är inga extremt snygga mål, som blir läckert framspelade. Det är mål som enkelt placeras in, sker på grund av motståndarmisstag, eller som igår, på en straff. Som alla vet så har MFF haft svårt för att göra mål den här säsongen, men har spelat en fin fotboll fram till målet. Det är kanske just det som är problemet. Vi gör inga mål när vi spelar snygg fotboll! Kolla bara på aik-matchen där spelade en riktigt bra fotboll, men vi kunde helt enkelt inte göra mål. Halmstad borta var, enligt vad jag har hört, ingen höjdare, men då vann vi med 3-0! Igår gjorde vi helt klart en bra match, men anfallsspelet stannade som sagt av i andra halvlek, och trots det vann vi matchen. Med andra ord: det lönar sig inte att spela skönspel. Vi måste börja spela enkelt, så kanske det kan gå bättre. Annars fungerade försvarspelet igår prickfritt som vanligt. Framförallt Gabriel gjorde det riktigt bra, han är svår att ta sig förbi, och har växt rejält som spelare i de senaste omgångarna. Det kanske har gynnat honom att få lite mer ansvar. En annan av mina hackkycklingar som nu ska få lite upprättelse är Markus Halsti. Han var grym i matchen mot aik, och skötte sig också bra igår. Sedan har vi ju nu också fått en grymt stabil målvakt i Johan Dahlin. Han behövde väl inte göra någon jätteräddning igår, men han gör ändå ett säkert och stabilt intryck. Precis vad man vill ha i en sista utpost. Jiloan Hamad gör också återigen en grym insats. Det är han och Wilton som styr vårt anfallsspel igår. Jille är en riktig supertalang och han kan nog bli något stort. Och så var det Wilton. Man kan säga att han symboliserar MFF.s anfallsspel. Han gör också mål när han får spela enkelt och får enkla lägen. Det fick han inte mot aik, men är fick han bollen inne i straffområdet, och det är där han gjort sina mål den här säsongen.
Hursomhelst, det är alltid skönt med derbysegrar, och den här segern var särskilt skön med tanke på att den förbättrar vår läge i tabellen, men också på grund av att detta var vår första derbyseger sedan hif borta i maj 2007. Få bara hoppas att vi kan hitta en vinnartrend nu.