tifosi

Så ska jag då avsluta den här serien, och vad passar bättre än att då skriva om guldmatchen från 2004 på dagen för MFFs allsvenska premiär. Jag gör det dock lätt för mig då jag saxat vad jag skrev på Lunarstorm efter den här matchen år 2004. Här kommer det:

Jag ger mig iväg mot stadion ungefär 12.40. Direkt när jag kommer ut kan jag känna att det ligger en stor spänd förväntan över staden idag. Ska det bli något bli något SM-guld? Jag försöker gå lite fortare, men visar sig inte vara så lätt. Fan, jag skulle inte ha ätit innan jag gick. Dessutom har jag skoskav. När jag väl kommer fram till stadion är kön jäkligt lång. Eller..det är nog fel att kalla det kö, snarare en klump av människor som vill in på stadion. Tur ändå att jag köpt biljett i förväg. Väl inne upptäcker jag att jag inte kommer kunna stå på långsidan. Jag flyttar mig till kortsidan för att kunna se bättre, men här blir det nog inte samma stämning. Tror jag då. Eftersom jag kom ganska precis innan matchen startade så behöver jag inte vänta särskilt länge på att laget kommer in, ackompanjerade av MFF hymnen. Stämningen är på topp. Flaggor och halsdukar höjs i skyn över hela stadion, vet inte om jag sett något liknande. Matchen går igång. Det är ingen vidare första halvlek, MFF har svårt att dominera matchen, och passningarna går oftast fel. Afonso skjuter en frispark...i mål!?..nej, den tar i ribbans insida, fan vilken otur!! Helvete! Det står 0-0 i halvtid och på storbildsskärmen visas att Halmstad gjort mål på Göteborg. Nu är det väl ändå kört! I andra halvlek får jag användning av min fickradio för att hålla koll på resultatet i Halmstad. I radion rapporteras det nu att Göteborg fått straff!!! Kom igen nu då! ”Ölme” Johansson slår in straffen och samtidigt med mig jublar många andra. Det är tydligen fler som har radio. Snart är det MFF som får straff! Nu jävlar kan vi få grepp om SM-guldet!! Kom igen, kom igen, kom igen!!! Innan Höiland slår in returen på Skoogs missade straff hinner jag tänka ”det är inte sant”. Men snart övergår känslan i rent lyckorus, hela stadion kokar!! Jag blir nerknuffad en bit, men det gör inget alls. Snart hoppar jag runt och sjunger bland massor av glada fans. ”Hoppa om du älskar Malmö, hej! hej!” Men, än är det inte riktigt slut, och Kalle Svensson i Göteborg blir utvisad uppe i Halmstad. Fan också, ska Göteborg kunna hålla detta? Men det verkar som att Halmstad helt misslyckas med att skapa några chanser, och MFF håller ställningarna här. Innan slutsignalen börjar några fans ta sig in på planen. Kan de inte vänta lite? Slutsignalen ljuder och planen stormas. Men, jag stannar kvar på läktaren och väntar ut slutsignalen i Halmstad, men lyckan börjar redan kännas i hela kroppen. Kom igen, kom igen!! JAAAAAAAAAA! Matchen är över och jag springer jublande ner mot planen. Fan va härligt!! Jag jublar, hoppar och dansar runt tillsammans med alla andra nere på planen. Vilket lyckorus!!!

Detta är en match som jag inte minns på grund av att det var en särskilt välspelad match eller för att MFF vann. Nej, det handlar mer om hur de yttre förutsättningarna var vid detta tillfälle. Det lär ta ett tag innan man får uppleva något liknande igen, i alla fall när det gäller en tävlingsmatch. För det var vad det handlade om; en tävlingsmatch på försäsongen, och det var Royal League det handlade om, turneringen där de bästa lagen från de skandinaviska ligorna möttes. Detta var den första säsongen av tre, sedan lades den ned på grund av bristande intresse från publik och klubbar. Det kan ju ha lite med att göra med att turneringen mestadels spelades mitt i vintern, något vi som var på den här matchen fick uppleva med all önskvärd tydlighet. Det inte bara snöade under matchen, det blåste också rejält, det handlade alltså om snöstorm och minusgrader! Matchvärdarna fick jobba lite extra, när de fick jaga ett par av sponsorskyltarna runt planen som blåste iväg i mitten av första halvlek. De lyckades dock sätta fast skyltarna på något sätt, men jag kommer inte ihåg hur. Trots förhållandena så var det närmare 4000 i publiken, även Brann hade med åtminstone 3-400 supportar. Och trots att det kändes som att jag höll på att frysa sönder, så värmde MFF:s spel ganska bra. Det gjorde en riktigt bra match med tanke på förutsättningarna, och i andra halvlek kom också målen genom Yksel Osmanovski och Markus Rosenberg. Den här försäsongen stod också MFF för ett mycket bra spel. Vi var ju också regerande mästare, och därmed hetare än någonsin på 00-talet vilket inte minst publiksiffran från den här matchen visar. Under den här försäsongen var det ett jättefokus på fotbollen i Malmö, och alla räknande med att MFF skulle försvara guldet. Tyvärr kunde inte laget helt fortsätta sitt fina spel när allsvenskan kom igång. Utslagna mot Thun i Champions League-kvalet och femteplats i allsvenskan var inget höjdarfacit. Därför är det främst matchen mot Brann jag minns från år 2005, en match med udda förutsättningar som vi trots allt lyckades vinna.   

Och dessa olympiska spel blev ju mycket positiva för Sveriges del. 11 medaljer, varav fem guld är givetvis ett mycket bra facit. Till skillnad från det inlägg jag skrev om sommar-OS 2008 för cirka ett och ett halvt år sedan kommer det här inlägget vara av mer positiv natur. Nu, efter två mycket lyckade olympiska vinterspel på raken, kan man med säkerhet säga att Sverige gått från att ha varit en sommarsport nation till en vintersports nation. Och i och med att många av våra medaljörer är så pass unga lär det väl vara så ett tag framöver. 

Alla fem guldmedaljer togs genom riktigt fina prestationer. Att välja sin favorit bland dessa fem är oerhört svårt. Det första guldet kom genom Charlotte Kallas kraftprov på 10 km skidor. Hon ledde från start till mål och utklassade allt motstånd. Det blev bara spännande när hon höll på att ramla i sista kurvan. Sedan var det ju Björn Ferry som dök upp från ingenstans och vann ganska klart i herrarnas skidskytte jaktstart. Ingen hade sett honom som någon guldfavorit. Sedan gjorde också Marcus Hellner ett starkt jobb på herrarnas skiathlon när han spurtade till sig segern efter att han tidigare i loppet haft god hjälp av sina lagkamrater, Anders Södergren och Johan Ohlsson. Dessa stod för ytterligare en grym laginsats i staffetten då Sverige, efter ett perfekt disponerat lopp fick sitt första OS-guld i stafett på 22 år, och Marcus Hellner kunde avsluta ensam på upploppet. Och curlingdamerna som vann sitt andra raka Os-guld! Denna gång med, om möjligt, ännu större dramatik än i Turin. Den kanadensiska skippern var i skiljeomgången inte kylig nog att slå bort de två stenar som Sverige placerat i boet. Och trots underläge i slutet av matchen lyckades Norberg och co. hålla sig kalla, vilket betalade sig. Stora prestationer allihop alltså, och väldigt svårt att avgöra vem som var allra bäst. Dessutom gjorde ju Anja Pärsson en enorm bedrift när hon dagen efter störtloppskraschen lyckades ta ett brons i kombinationen. Bragdguldsjuryn kommer nog att få bråda dagar till hösten!

Men allt var ju inte frid och fröjd. I hockeyn blev det ju ett misslyckande, när Tre Kronor efter tre raka segrar föll mot Slovakien i kvartsfinal. Statistiken talar sitt tydliga språk, det går tydligen inte att spela bra i gruppspelet i en OS-turnering i ishockey, och sedan vinna hela turneringen! 1994 och 2006 imponerade Sverige knappast på någon under gruppspelen, men vann sedan guld. Årets turnering kan likställas med de från 1998 och 2002 då Tre Kronor stod för ett starkt gruppspel, men sedan åkte ut med buller och bång i kvarten. För övrigt har ingen OS-vinnare de senaste åren tagit full pott genom hela turneringen. Man ska alltså ta det lugnt i starten för att kunna vinna OS-hockeyn. Sedan blev ju damernas skidskytte ett totalt misslyckande, där det fanns stora guldförhopppningar på Anna-Carin Olofsson och, framförallt, Helena Jonsson. Men det blev inga guld, inte ens en enda medalj. Att det berodde på att Helena Jonsson gjorde sitt första OS köper jag inte, Kalla, Haag och Hellner gjorde också det, men de lyckades. Jonsson var helt enkelt sämst när det gällde, men hon lär få göra ett par OS till, så hon kan nog ta revansch.

Förutom svenskarna fanns det en hel del annat intressant att följa i OS. Särskilt hockeyturneringen, där Sverige som sagt inte var särskilt framstående. Men när alla NHL-proffs är med blir det ju så klart en strålande turnering, med många intressanta matcher. Jag såg inte finalen i direktsändning, men den var ju en höjdare, och väldigt dramatisk. Och även om jag inte är något större fan av Kanada i hockey så känns det rättvist att de fick vinna på sin hemmaplan i Vancouver, Kanada är ju trota allt hockeyns hemland. Kanadas insats i OS överhuvudtaget var mycket imponerande, och de blev bästa nation i sitt eget OS, precis som Kina i sommarspelen för två år sedan. Sedan är snowboarden alltid kul att följa, höjdpunkten i år var helt klart när Shaun White från USA lekte hem guldet i herrarnas halfpipe.

Det var iallafall ett grymt bra OS ur svensk synvinkel, och många av medaljörerna kommer förmodligen också vara med i Sotji om fyra år, så framgångarna kan mycket väl fortsätta.