Sammanfattning av Malmöfestivalen
Det här året upträdde många artister av hög klass på Malmöfestivalen, vilket gör att jag härmed utnämner Malmöfestivalen 2007 till tidernas bästa festival, i alla fall konsertmässigt, hur den står sig mot tidigare festivaler i övrigt kan jag inte avgöra, det är väl i stort sett samma som tidigare. Jag är kanske inte heller man att avgöra om årets festival var den bästa musikaliskt sett, då jag inte är gammal nog att minnas de första festivalerna, och jag bara har varit intresserad av konserterna i åtta år. Men, musikaliskt var detta den bästa festival som jag personligen har upplevt, till och med bättre än år 2002, som var den tidigare favoriten. Jag hade hursomhelst en jävligt rolig vecka! Varför ska man egentligen betala över tusen kronor för att åka till en småländsk håla när man kan uppleva högklassiga konserter gratis på hemmaplan?
Måste nog säga att festivalens två sista konserter (på stora scenen) var de två bästa konserterna, då de två Växjöbanden Melody Club och The Ark stod för underhållningen. Melody Club lyckades verkligen skapa ett bra drag. Det var självklart roligt att höra alla hitsen, särskilt "Palace Station" och "Electric" som var de låtar som år 2002 gjorde att jag blev blev fullständigt betagen. Det var inte långt till den känslan denna fredagskväll heller. Trots att jag numera väljer att stå längre bak i publiken under konserterna (jag känner mig för gammal för att så längst fram och hoppa numera) var det svårt att stå stilla under Melody Clubs konsert, och jag kunde inte låta bli att sjunga med i låtarna. Detta var väl också meningen sångaren Kristoffer uppmanade publiken att sjunga vissa partier på ett par av låtarna, vilket också många i publiken också gjorde med glädje. En jävligt grym konsert helt enkelt, klart bättre än den de gjorde på samma scen för fyra år sedan (denna var dock inte alls dålig), men nu har ju bandet också ett större låtmaterial att välja bland, och ganska mycket mer rutin.
Denna kväll såg jag också The Ark, för femte gången. Och denna konsert var precis som de andra jag har sett en grym upplevelse. Kankse inte lika bra som den de gjorde år 2003 (samma kväll som Melody Club då också) men inte långt därifrån. The Ark har nu en stor låtkatalog att plocka ifrån, och på den här konserten får man höra många gamla och nya favoriter. Inte mycket har förändrats egentligen. Ola Salo låter fortfarande publiken svara på hans frågor med "Let your body decide" i låten med samma namn, och upprepar raderna "do, do, do, do...".etc. som ett mantra i slutet av "It takes a fool to remain sane". "Calleth you, cometh I" är fortfarande avslutningslåt, där publiken får agera kör i slutet. Ola Salo är också en stor entertainer, och har ett mellansnack som ingen annan, med massor av humor och värme. Han får trots allt plats med lite nya infall också. Som att helt plötsligt avbryta en låt för att börja sjunga på andras hitlåtar, t.ex. "Forever young" och "The botten is nådd" mitt i "One of us is gonna die young". Dessutom får ett helt gäng artister komma in och hjälpa till med avslutningen på "Calleth you, cometh I". Detta är också något av det som gör The Arks konserter så speciella. Man vet vad man får men ändå inte. Grunden är alltid densamma, men nya infall tillkommer varje gång. The Ark går inte bara ut och kör sina låtar och snackar lite, utan det är stor show, mer än en konsert. Publiken bjuds också in på ett annat sätt än på andra bands konserter. För The Ark är publiken en lika viktig del av konserten som de själva och deras låtar. Även om jag stod väldigt långt bak kunde jag sjunga med utan att skämmas eftersom alla andra gjorde det. För mig är The Ark Sveriges klart bästa liveband.
På torsdagen såg jag också ett par konserter som förtjänar att nämnas. Först var det Hammerfall som stod för en grym konsert, med bra drag. Det var som man kan vänta sig av en hårdrockskonsert, skrikande gitarrer och hårdrockstecken i luften (jag kunde själv inte motstå att göra det). Sångaren Joakim Cans körde också ett trevligt och humoristiskt mellansnack, och bandet verkade verkligen trivas på scenen.
Nästa konsert var med Mando Diao, och de körde hårt med kaxig attityd, grymt sväng, och många kända låtar som man kunde sjunga med i. Dock en liten besvikelse att de inte spelade "Mr Moon", men jag fick ju höra mina andra favoriter "The Band" och "Clean Town" så det gjorde inte så mycket.
Något som de flesta band jag såg verkar ha gemensamt är att de inte gillar att spela ballader. Högst en ballad per konsert verkar vara det som gäller. Som jag nämnde ovan så spelade Mando Diao inte "Mr Moon". Melody Club spelade inte "Boys in the girls room". Dessa band körde dock vars en annan ballad. The Ark körde varken "Joy Surrender" eller "Tell me this night is over". Men konserter handlar ju om att publiken ska vara delaktiga, och kunna dansa och hoppa till sina idolers låtar, och då kan det kanske vara "farligt" med för många ballader, publiken skulle kanske slöa till.
Jag såg också andra konserter än det jag nämnt här. De var också bra, jag har inte sett någon dålig konsert det här året, men det beror ju på att jag endast ser band/artister som jag gillar.
Inför MFF- hif
Trots besvikelsen över de senaste matcherna ser jag framemot morgondagens derby, får bara hoppas att vi vinner den här gången. Det jag framförallt vill se är bättre prestationer av vissa spelare, än i de senaste matcherna. Kommer dessa upp i normal nivå så har vi en bra chans.
Jobbigt jobbigt
Det är sannerligen inte lätt att vara fotbollssupporter. Att vara MFF-supporter har varit särskilt svårt de senaste två åren. Och idag blev det än svårare, och ytterligare en tyngd lades på den tunga börda som vi MFF-supportrar nu bär på. Jag har börjat glömma bort hur en seger känns.
Att vi är ett lag i motgång visades med all önskvärd tydlighet i kvällens match på Söderstadion. Lag i motgång brukar ju inte precis ha turen med sig. Det var precis så det var för MFF ikväll. Bollar som studsade fel, tveksamma domslut till hammarbys, och så framför allt att bolljävelen inte ville in trots den enorma pressen i slutet. Målet var väl också ganska mycket flyt för hammarby, bollen kunde ju lika gärna gått ut. Ett lag i motgång får ingenting gratis. Sedan spelar ju laget också alltför svårt, vilket Jens Fjellström i Canal + var inne på. Det verkar finnas en vilja hos MFF- spelarna i allmänhet (och Junior i synnerhet) att göra saker och ting snyggt. Det blir ofta en dribbling för mycket. Det skulle förmodligen vara bättre med kämpaglöd och enkelt spel än teknik och finess, men nu har ju MFF sållt de flesta av sina grovjobbare, och det senaste tillskottet (Stefanidis) är en teknisk spelare. Det här kanske låter konstigt, men fan vad glad jag skulle bli om MFF började spela tråkfotboll! Det skulle säkerligen vara mer effektivt än dagens sidledsspel. Varför inte spela som Juventus, göra ett mål och sedan försvara ledningen. Detta har MFF absolut möjlighet att göra, om laget disponeras på rätt sätt.
Det finns många gånger då jag undrat varför man börjat hålla på ett storlag (nåja, med svenska mått mätt). Hur skulle det egentligen vara att hålla på ett mindre lag? Inga förväntningar alls, och om laget mot förmodan skulle få framgång, så skulle man vara i sjunde himlen. Efter matchen kom ett inslag om Premier League- lagen som spelade i Asia Trophy, och där fick några Portsmouth- fans vara med på ett hörn. Dessa avundas jag. Deras lag var förra säsongen nedflyttningstippat, och de lyckas komma på övre halvan i Premier League. I och för sig så har jag ju varit med om något liknande med MFF. År 2002 var vi inte tippade i toppen av någon, och före säsongen hade jag varit nöjd med en femte plats typ. Då överträffade de förväntningarna med en andra plats, och var nära ett SM-guld. Då var det en fröjd att se MFF spela! Det var MFFs comeback i den allsvenska toppen efter några skrala år, med nedflyttningen i Superettan som största bottennapp. År 2001 var jag för övrigt nöjd med den niondeplats som blev facit det året, något som skulle ses som ett superfiasko idag. I med succen i allsvenskan år 2002 kom förväntningarna på storlaget Malmö FF tillbaka, och då räcker det inte med mittenplaceringar. Och med laget vi har i år, och med tanke på våra stolta traditioner är det inte mer än rätt att kräva en topp placering.
Det ser ju onekligen svårt ut för oss i år, men vi får helt enkelt se till att vinna så många matcher som möjligt och skita i placeringar. Jag tänker inte ge upp! Alla lag har har dåliga perioder, och det är bara att kämpa vidare. Vi kommer tillbaka! Om det blir i år eller senare återstår att se. Förr eller senare är vid med där uppe igen, och då blir det inte lätt att heta Elfsborg, djurgården eller hammarby.