tifosi

Det har ju gått en vecka nu sedan Loreen vann Eurovision Song Contest och Sverige fick sin första seger på tretton år. Men jag har inte blivit färdig till att skriva ner mina tankar om detta förrän nu. Men det var iaf en väldigt underhållande final där i Baku för exakt en vecka sedan nu, på så många olika sätt. 

Loreens "Euphoria" är en grymt bra låt, och den var definitivt en av mina favoriter i Melodifestivalen. Första gången jag hörde låten så kändes det som att den var en kandidat till att vinna Melodifestivalen, och att den även kunde gå hela vägen i Eurovision. Och den var ju skyhög favorit redan från början, men därmed vågade jag inte riktigt hoppas på seger, eftersom det alltid brukar gå åt helvete när en svensk låt är favorit i Eurovision. Men det var aldrig någon fara. Det märktes inte minst i Loreens uppträdanden, publiken var med på noterna direkt. "Euphoria" var också den låt som var mest sedd på Youtube, den hade gått och väl över två miljoner tittare redan innan finalen i Eurovision avgjorts. Och i omröstningen var det väl egentligen aldrig något snack. Det var lite spännande i halva omröstningen, men sedan drog Loreen ifrån de ryska gummorna och fick tolva på tolva, och slog nästan Rybaks rekord från 2009. Och den här veckan har hon fått många välförtjänta hyllningar från alla möjliga håll. En perfekt vinnarlåt var det ju. Den lät som en typisk poplåt anno 2012, men samtidigt hade den ett mer suggestivt inslag. Vilket gör att "Euphoria" går hem både i stugorna och i de lite finare salongerna. Och visst var de ryska tanterna ett trevligt inslag, men de kändes inte riktigt som en vinnare. För övrigt var det väldigt hög standard på Eurovision i år med många bra låtar. Detta års tävling blir en av mina favoriter tillsammans 2001, 2005 och 2009. 

Då blir det alltså Eurovision i Sverige 2013. Som Malmöbo hoppas jag givetvis att tävlingen hålls här nere. Vi har ju arenan för det, och även en internationell och kosmopolitisk stad, och dessutom går det snabbt att ta sig till arenan från Kastrup för internationella besökare. Men Sverige, och framför allt SVT, tenderar att vara väldigt Stockholmsfixerat, så frågan är om inte tävlingen hamnar i huvudstaden ändå, om de vill testa den nya Friends arena. Men man kan ju hoppas att den kommer hit, för det skulle vara grymt att se Eurovision live i sin hemstad om man nu har råd med det.

Igår spelade The Ark sin sista konsert någonsin i Malmö på Malmöfestivalens sista dag. Självklart var jag på plats, eftersom The Ark ju är ett av mina favoritband. Och av de sex konserter jag har sett med bandet var den här nog en av de bästa. Definitvt topp 3. Den överträffade knappast konserten på samma festival år 2003, men den kommer någonstans strax därefter. Jag vill minnas att jag efter konserten 2007 skrev att på en The Ark konsert vet man vad man får, men det kommer alltid någon överraskning. Den här gången var det inget som överraskade mig överhuvudtaget (möjligen bara att de körde "Tell me this night is over" istället för "Joy Surrender"). Men det gör faktiskt ingenting! För den här gången körde de bara sina mest kända låtar, och man kunde sjunga med i dem alla. Det är absolut inget fel på bandets mindre kända låtar, men det är ju deras hitsinglar som alla känner igen och som får igång publiken. De öppnar konserten med "Absolutely no decorum" och kör sedan "Clamour for clamour". Två av deras ösigaste låtar, och det blir en perfekt inledning på spelningen. Sedan är det mesta som vanligt; publiken får svara på Ola Salos frågor med "Let you body decide" i slutet av låten med samma namn, och som vanligt upprepar Ola "do, do, do..." mantrat i slutet av låten med samma namn. När han presenterade den här låten kände jag mig också lite gammal när jag skakade på huvudet åt några tonårskillar bredvid mig som kommenterade att de inte kunde texten på låten. The Ark har lockat till sig en ny generation med fans, och alla har väl inte varit med från början. Bandet upprepade också en sak från 2007 års spelning nämligen att börja sjunga Alphavilles gamla hit "Forever Young" mitt i "One of us is gonna die young". Och den här gången fick de med en första versen också. Ett av mina favoritband som gör en cover på en av mina favoritlåtar. Det kan ju inte bli fel! Det här blir också en av konsertens höjdpunkter.

Jag trodde nog att de skulle avsluta spelningen med "The Apocalypse is over" eftersom den ju handlar om att The Ark ska lägga av. Men denna låt läggs istället in mitt i spelningen, och istället avslutas det traditionsenligt med "Calleth you, cometh I", och vi i publiken får som vanligt vara med och sjunga aaaaa i slutet av låten. Efter konserten känner jag mig exalterad som vanligt efter en grym spelning, men samtidigt känner en tomhet. Nu är det alltså över. Nu blir inte fler livespelningar med The Ark. Iallafall inte inom överskådlig framtid, man vet ju aldrig om de får för sig att göra comeback om tio år eller så. Men man kan ju fortfarande lyssna på skivorna, och bandet har gett mig många oförglömliga konsertupplevelser och deras låtar har betytt mycket för mig de senaste elva åren. The Ark är ett band som har det mesta; skitbra texter, ett budskap jag kan hålla med om, och så förstås Ola Salos personlighet och röst. Det kommer trots allt att kännas lite tomt utan The Ark.

Igår såg jag för första gången i mitt liv en deltävling i Melodifestivalen på plats. Jag har sett ett genrep tidigare, men den här gången var det "på riktigt" Och det märktes. När jag var på genrep för deltävlingen här i Malmö 2009 var där mycket folk, men inte tillnärmelsevis lika mycket folk som nu. Det gick knappt att ta sig fram när man kom in på arenan, det var människor överallt. Och inte bara besökare, utan även eventfolk som körde små event för att göra reklam för sina produkter. Men en bra stämning var det iallafall, och det blev det också när föreställningen drog igång.

Jag satt nere på parketten mitt inne i smeten. Man såg ganska bra från min position. Dock var det lite svårt att höra sången ibland delvis på grund av hög bakgrundsmusik, och delvis på grund av en högludd publik. Men det var ju ändå en speciell känsla att få uppleva en deltävling i melodifestivalen live på riktigt. Det hände väl inget oväntat, det var samma som man sett på tv i de tidigare deltävlingarna, men det var kul att få vara så nära händelsernas centrum, och uppleva spänningen när resultatet av röstningen skulle redovisas. Inget slår en liveupplevelse! Och hur var låtarna nu då? Jo, det här kan mycket väl ha varit den bästa deltävlingen sett till låtkvalitet. Min personliga favorit, Nicke Borg, gick ju också vidare. "Leaving Home" var en skön softrock låt, utan en typisk melodifestival-klyschig text. I den här låten blev också publiken involverad, då vi fick hålla upp lysdioder som en del av nummret. Måste ha sett snyggt ut på tv! Men alla var dock inte glada över Nicke Borgs avancemang. Det verkade som att majoriteten av folket i arenan ville ha Love Generation vidare istället, bland annat ett gäng som satt framför mig som jag misstänker var knutna till Love Generations skivbolag, som klagade rejält när det var över. Men, som tur var ville tv-publiken annorlunda. Men även jag röstade inne från arenan, vilket jag knappast var ensam om, då det var många som satt och knäppte på sina mobiler. Annars var det Linda Bengtzing som var populärast i arenan, precis som ute i landet. En artist vars storhet jag inte alls förstår. Lasse Stefanz fick också en hel del jubel, men som tur var hjälpte det dem inte att gå vidare. Som Melody Club fan tyckte jag förstås om deras låt, och det var klart en besvikelse när de åkte ut. Dock var "The Hunter" lite av en "sell out", då det kändes lite som att den var skriven just för Melodifestivalen, den var något mer "lättsmält" än det bandet normalt brukar göra.
Som framgått av tidigare inlägg jag skrivit på den här bloggen är jag ett stort fan av The Ark. Så givetvis blev mellanakten en höjdpunkt för mig. Ola Salo och grabbarna verkade dessutom vara i storform och gjorde ett grymt framträdande med senaste singel "Breaking up with God". En låt som helt klart blir bättre live än vad den är på radio.

Det var en kul upplevelse igår, och det blir helt klart en spännande final. Jag håller mina tummar för Eric Saade, och han kan mycket väl vinna. Men det blir tufft. Det blir många om budet i år.

I måndags var det så dags för konsert på Malmö Arena med ett av världens största band, Depeche Mode. Och eftersom det är ett band jag gillar, och att det är sällsynt att så pass kända band kommer till Malmö för att spela, så åkte jag givetvis dit. Biljetterna var beställda sedan augusti, så det var inga problem. och så blev det också en av de bästa konserter jag har sett.

Efter att ha åkt en bit i en fullpackad buss kom vi så fram till arenan. Att komma in var inga svårigheter eftersom insläppet pågått ett tag, så vi slapp köerna. Vid halv åtta gick förbandet på, det tyska syntbandet Nitzer Ebb. Jag hade inte hört så mycket av dem tidigare, men det var en ganska bra uppvärmningskonsert. Efter yttlerligare en halvtimmes paus entrade Depeche Mode scenen. De inledde med en låt jag inte känner igen, troligtvis från nya skivan, och fortsatte sedan med "Wrong". Jag är väl egentligen inte ett av Depeche Modes största fans, även om jag tycker om deras musik. Därför så kände jag inte igen alla låtar som de spelade. Men det gjorde ingenting, för de flesta låtarna var bra. Även "Policy of truth" som egentligen inte tillhör mina favoriter blev grym i livetappning. Och ljudet var i stort sett perfekt. Sångaren Dave Gahan höll igång bra uppe på scenen, även om hans mellansnack var något begränsade. Men det räckte ofta med att han sa "Come on!" för att få igång publiken. Stämningen var för övrigt på topp genom hela konserten, det brukar bli så i en stor arena med runt 10.000 åskådare. En bit in i konserten får Dave Gahan och Andy Fletcher vila och Martin Gore tar över sångmicken och kompas på synt av en av gästmusikerna. Det visar sig fungera alldeles utmärkt, han river av två smäktande ballader (möjligen från hans soloplatta från 2003) men publiken tappar inte intresset. Konsertens höjdpunkt måste ändå ha varit "Enjoy the silence". Dave behöver inte sjunga ett ord ur refrängen, det överlåter han med framgång till oss i publiken. Mäktigt. Extranummret blir fyra låtar, och i första låten får Martin Gore återigen köra solo. Detta gav mersmak, jag skulle gärna höra mer av honom som sångare. Extranumret, och hela konserten, avslutas med "Personal Jesus" och här når stämningen åter en topp. Refrängens "Reach out and touch faith" kan alla sjunga med i. 

Det var alltså på det hela taget en mycket bra konsert. Trots allt saknade man ett par låtar, bland annat mina personliga favoriter "Everything Counts" och "Just can't get enough". Men det funkade ju bra ändå, och det är ju inte varje dag jag får se ett av världens största band spela i Malmö.   

Nja, jag höll ju faktiskt på Måns Zelmerlöw igår. Men visst var det en bra låt som vann. Det som jag mest vill diskutera är dock själva omröstningen, för jag har då aldrig sett något liknande sedan både svenska folket och juryn fick rösta. Nu säger jag inte att det var något skumt med röstningen eller så, men den blev totalt annorlunda jämfört med tidigare år. Det är konstigt hur folket och juryn kan rösta så totalt olika. Visst dessa två har ju röstat ganska olika tidigare, och haft olika favoriter, men att folket skulle rösta så totalt annorlunda än juryn blev en smärre chock för mig, de vände upp och ner på allting. Och att jurygruppernas poäng skiljer sig så pass mycket åt har jag aldrig sett tidigare, de brukar vara ganska överens om vilken låt som de tycker är bäst. Måhända har man gjort om det så det är lite olika människor i jurygrupperna i de olika städerna.

Nåväl, jag var förstås segerviss efter juryns omröstning, juryn och folket brukar ju som sagt rösta ganska likt. Och Måns är ju populär, han måste ju få en av de högsta poängsummorna, om inte den högsta, och då är segern klar. Men icke. För övrigt så var juryns topp tre mycket bra. De kunde väl ha fått bestämma resultatet själva den här gången. Men folket måste ju också rösta, och den här gången hade de (vi) fel (om man ser till min smak då alltså). Måns Zelmerlöws låt var en skön poplåt, bättre än Cara Mia, men det var tydligen inte en så stor del av svenska folket som delade min åsikt. Men Malena Ernmans "La Voix"  var ju bra den också, jag är rätt svag för operapop. Dessutom är det lite häftigt att ha sett melodifestival vinnaren live, jag såg nämligen genrepet till deltävlingen här i Malmö. Låten har nog en stor chans att lyckas i Moskva, den lär sticka ut ganska mycket där. 
Man kan undra vad Christer Björkman ska ändra på nästa år om det blir fiasko nu igen. Kanske får den internationella juryn utse vinnarlåten själva. Eller så sänder man ut melodifestivalen i Europa, och så får europeerna rösta i den svenska melodifestivalen. Den internationella juryn var ju totalt onödig. Deras röstande gjorde varken till eller från. De enda de gjorde var att ta Sofia till finalen, men alla visste ju på förhand att hennes låt inte skulle ha någon chans. Att hon inte kom sist var en av kvällens stora överraskningar. Så, Christer Björkman och melodifestivalledningen verkar vara besatta av att nå en framgång i eurovision. Och därför tar man in en europeisk jury för att få veta vilken musik som gäller ute i Europa, men deras medverkan visade sig inte påverka någonting egentligen. De är ju ändå en svensk melodifestival, så då måste man väl gå efter svenskarnas musiksmak. Om denna sedan är samma som europeernas, det går aldrig att avgöra på förhand.

Finns inte så mycket att säga/skriva egentligen. Det fanns inte direkt något att bli upprörd eller lycklig över i gårdagens tävling. Visst, Sverige och Charlotte Perelli kom långt ner, men som jag skrivit tidigare så var det ingen låt som jag älskade. I och för sig var väl "Hero" bättre än större delen av de låtar som placerade sig högre, och nog trodde jag att det skulle bli en topplacering, men det är inget som jag deppar ihop för. Jag blev mer sur förra året när The Ark fick få röster. Jag läser inte kvällstidningar, men det lär väl skriva om fiasko, och föreslå strategier för hur Sverige ska bli en toppnation i Eurovision igen. Men jag tror inte det finns något man kan göra. Folk bör fortsätta rösta efter sitt hjärta i melodifestivalen, och inte på den låt de tror ska ha störst chans att vinna Eurovision. För eller senare får vi ett bidrag som Europa faller för. Det är ju olika från år till år vad som går hem, man måste alltså ha rätt bidrag för rätt år. Ungefär.

Så, Ryssland vann alltså för första gången. Kul för dem, även om låten kanske inte var någon höjdare. Helt okej dock. Min favorit Slovenien gick ju inte ens till final. Men den tillhörde ju inte favoriterna. En del bra låtar fanns det ändå igår, bl.a. från Island, Frankrike och Albanien. Återigen var det stor dominans från "östländerna" i toppen. Öst väst debatten verkar dock vara över i och med förra årets tävling, då den nådde sin kulmen, när det uteslutande var länder från östra Europa på topp tio. Det verkar som att den debatten dödades när man kom fram till att hade blivit samma länder på topp fem om endast de västeuropeiska länderna röstat. I år fick ju "väst" dessutom med några bidrag från semifinalen bland annat alla nordiska. Men ärligt talat så är det inte konstigt att östeuropa dominerar, då hälften av bidragen från vår del av europa består av trista, och dessutom ofta kassa, radiopopdängor. Den andra hälften är bra låtar, men passar kanske inte direkt i Eurovision Song Contest.

Bäst igår var tveklöst Björn Gustafsson när han skulle presentera Sveriges röster. Kan tänka mig att han delade in de svenska tv-tittarna i två läger. De som skrattade halvt ihjäl sig, och de som rodnade och tyckte att han skämde ut Sverige. Jag tillhörde definitivt de förra. Jag tyckte att hans framträdande var klockrent, ett välkommet brejk bland alla leende programledare som försökte prata serbiska, och gratulerade programledarna till en "great show tonight". Björn Gustafsson lyckades här göra en karikatyr av svenskar, så som en del europeer ser oss, som tafatta och lite blyga. Nu lär han ju dessutom få ett antal fans ute i Europa.

Efter förra årets triumf med The Arks seger blev det som vanligt i år igen, då jag måste konstatera att fel låt vann. Men...det var ju knappast någon överraskning att Charlotte Perelli till slut stod som segrare. Låten är väl inte direkt dålig, men ganska trist. En ordinär popschlagerdänga, det har man ju hört förut, och det är också påfallande ofta sådana låtar som vinner melodifestivalen. Antar att det är vad som går hem i stugorna.

Det var också tråkigt att min favorit kom sist i tävlingen. Frida och Headlines låt var ju grym, en glad och svängig låt med en kul text. Men det är kanske för mycket begärt att folk från de norra delarna av Sverige ska rösta på en sångerska som sjunger på skånska. Men ändå trist de inte fick några poäng av folket. Sanna Nielsen som ju fick högst poäng av svenska folket, hade också gärna fått vinna istället för Perelli. Hon sjöng verkligen låten med känsla, var rädd att hon skulle bryta ihop under sista refrängen. Dessutom är det nu tio år sedan en ballad vann melodifestivalen, skulle vara skönt med lite omväxling. Men med tanke på hur det gick i eurovision förra året så lär väl halva Europa skicka kvinnliga balladsångerskor till tävlingen. Kanske än chans för Perelli att sticka ut, fast hon vinner nog inte en gång till. De flesta europeer har förmodligen glömt henne sedan sist.

Förra veckan så var det ju Malmöfestival, och självklart så var jag och kollade på en hel del konserter. Jag tänkte nu sammanfatta lite intryck från några av dessa.

Det här året upträdde många artister av hög klass på Malmöfestivalen, vilket gör att jag härmed utnämner Malmöfestivalen 2007 till tidernas bästa festival, i alla fall konsertmässigt, hur den står sig mot tidigare festivaler i övrigt kan jag inte avgöra, det är väl i stort sett samma som tidigare. Jag är kanske inte heller man att avgöra om årets festival var den bästa musikaliskt sett, då jag inte är gammal nog att minnas de första festivalerna, och jag bara har varit intresserad av konserterna i åtta år. Men, musikaliskt var detta den bästa festival som jag personligen har upplevt, till och med bättre än år 2002, som var den tidigare favoriten. Jag hade hursomhelst en jävligt rolig vecka! Varför ska man egentligen betala över tusen kronor för att åka till en småländsk håla när man kan uppleva högklassiga konserter gratis på hemmaplan?

Måste nog säga att festivalens två sista konserter (på stora scenen) var de två bästa konserterna, då de två Växjöbanden Melody Club och The Ark stod för underhållningen. Melody Club lyckades verkligen skapa ett bra drag. Det var självklart roligt att höra alla hitsen, särskilt "Palace Station" och "Electric" som var de låtar som år 2002 gjorde att jag blev blev fullständigt betagen. Det var inte långt till den känslan denna fredagskväll heller. Trots att jag numera väljer att stå längre bak i publiken under konserterna (jag känner mig för gammal för att så längst fram och hoppa numera) var det svårt att stå stilla under Melody Clubs konsert, och jag kunde inte låta bli att sjunga med i låtarna. Detta var väl också meningen sångaren Kristoffer uppmanade publiken att sjunga vissa partier på ett par av låtarna, vilket också många i publiken också gjorde med glädje. En jävligt grym konsert helt enkelt, klart bättre än den de gjorde på samma scen för fyra år sedan (denna var dock inte alls dålig), men nu har ju bandet också ett större låtmaterial att välja bland, och ganska mycket mer rutin.

Denna kväll såg jag också The Ark, för femte gången. Och denna konsert var precis som de andra jag har sett en grym upplevelse. Kankse inte lika bra som den de gjorde år 2003 (samma kväll som Melody Club då också) men inte långt därifrån. The Ark har nu en stor låtkatalog att plocka ifrån, och på den här konserten får man höra många gamla och nya favoriter. Inte mycket har förändrats egentligen. Ola Salo låter fortfarande publiken svara på hans frågor med "Let your body decide" i låten med samma namn, och upprepar raderna "do, do, do, do...".etc. som ett mantra i slutet av "It takes a fool to remain sane". "Calleth you, cometh I" är fortfarande avslutningslåt, där publiken får agera kör i slutet. Ola Salo är också en stor entertainer, och har ett mellansnack som ingen annan, med massor av humor och värme. Han får trots allt plats med lite nya infall också. Som att helt plötsligt avbryta en låt för att börja sjunga på andras hitlåtar, t.ex. "Forever young" och "The botten is nådd" mitt i "One of us is gonna die young". Dessutom får ett helt gäng artister komma in och hjälpa till med avslutningen på "Calleth you, cometh I". Detta är också något av det som gör The Arks konserter så speciella. Man vet vad man får men ändå inte. Grunden är alltid densamma, men nya infall tillkommer varje gång. The Ark går inte bara ut och kör sina låtar och snackar lite, utan det är stor show, mer än en konsert. Publiken bjuds också in på ett annat sätt än på andra bands konserter. För The Ark är publiken en lika viktig del av konserten som de själva och deras låtar. Även om jag stod väldigt långt bak kunde jag sjunga med utan att skämmas eftersom alla andra gjorde det. För mig är The Ark Sveriges klart bästa liveband.   

På torsdagen såg jag också ett par konserter som förtjänar att nämnas. Först var det Hammerfall som stod för en grym konsert, med bra drag. Det var som man kan vänta sig av en hårdrockskonsert, skrikande gitarrer och hårdrockstecken i luften (jag kunde själv inte motstå att göra det). Sångaren Joakim Cans körde också ett trevligt och humoristiskt mellansnack, och bandet verkade verkligen trivas på scenen.
Nästa konsert var med Mando Diao, och de körde hårt med kaxig attityd, grymt sväng, och många kända låtar som man kunde sjunga med i. Dock en liten besvikelse att de inte spelade "Mr Moon", men jag fick ju höra mina andra favoriter "The Band" och "Clean Town" så det gjorde inte så mycket. 

Något som de flesta band jag såg verkar ha gemensamt är att de inte gillar att spela ballader. Högst en ballad per konsert verkar vara det som gäller. Som jag nämnde ovan så spelade Mando Diao inte "Mr Moon". Melody Club spelade inte "Boys in the girls room". Dessa band körde dock vars en annan ballad. The Ark körde varken "Joy Surrender" eller "Tell me this night is over". Men konserter handlar ju om att publiken ska vara delaktiga, och kunna dansa och hoppa till sina idolers låtar, och då kan det kanske vara "farligt" med för många ballader, publiken skulle kanske slöa till. 

Jag såg också andra konserter än det jag nämnt här. De var också bra, jag har inte sett någon dålig konsert det här året, men det beror ju på att jag endast ser band/artister som jag gillar.