Så är då två veckor med högklassig sport över. Under denna tid har jag levt i en bubbla och inte tänkt på så mycket annat än OS. Och visst var det roligt att följa, även om man givetvis hade önskat sig större svenska framgångar. 

Spelen började också lovande med en invigning av sällan skådat slag. Det var den häftigaste invigningen jag någonsin sett, och något av det coolaste jag någonsin sett på tv. Tänk att ha fått vara på plats där, det hade varit något, det! Utformning, utförandet, musiken; allt var magnifikt! Att jag gillade det så mycket kan ha att göra med att jag är lite smått anglofil, och jag gillar då särskilt brittisk musik. Så därför var både invigningen och avslutningen stora upplevelser för mig (även om jag inte precis är något fan av Spice Girls).

Så till tävlingarna då, och vi börjar med den svenska insatsen. Det blev totalt åtta medaljer, varav ett guld. Det måste trots allt ses något av ett misslyckande. Men det var ett ganska väntat misslyckande, i och med att det förmodligen inte var så många som trodde på något guldregn. Så medaljskörden blev ungefär den förväntade, och den blev dessutom bättre än i Peking för fyra år sedan. Men dem jag trodde skulle ta medalj innan OS levererade inte riktigt. Främst var det väl simmarna som misslyckades, med en Therese Alshammar som hade problem med en skada, och en Sarah Sjöström ur form. Sedan hade Rolf-Göran Bengtsson också den oturen att få sin häst skadad innan hoppfinalen. Den enda av dem som jag trodde på innan OS som tog medalj, var Håkan Dahlby i dubbeltrap, som var en av dem som misslyckats i Peking. Från att ha haft problem att ta sig till finalen gick han in där, sköt nästan fullt, och tog ett silver! Och jag satt framför tv:n och följde intensivt en sport jag egentligen inte vet något om. Det var också uppfriskande att höra Dahlbys "fuck you" till de som tvivlat på honom, en liten motvikt mot alla politiskt korrekta segerintervjuer. Vi hade ju också mycket otur med medaljer som kunde ha blivit av ädlare valör. Sara Algotsson Ostholt rev näst sista hindret i fälttävlan, och hennes guld blev till silver. Robert Euren blev bortdömd i semifinalen i brottning 120 kilo när motståndaren lämnade in en protest, och han fick brons istället för guld/silver. Närmast var ju ändå Lisa Norden i Triathlon, som hade nio tusendelar (!) upp till guldmedaljören. Detta är en situation där man kan diskutera om guldet skulle ha delats. Hursomhelst så var dessa medaljer stora framgångar för idrottarna i respektive gren, och de ska ha all heder för sina insatser, även om det inte riktigt räckte ända fram. 

Sedan blev det ju ett guld också, i starbåt genom Fredrik Lööf och Max Salminen, och det blev dessutom det första svenska guldet i sommar-OS på åtta år! Inför sista seglingen hade det säkrat en medalj, men guldet sades vara i stort sett omöjligt att nå. Svenskarna behövde iaf ha Brasilien några placeringar bakom sig för att kunna ta silver. Lööf och Salminen lyckades också vinna sista seglingen brassarna kom långt bak och silvret var säkrat! Men när jag sedan gått ifrån tv:n hörde jag kommentatorerna ropa att det hade blivit guld, eftersom britterna som ledde hade kört bort sig totalt! Jag kan inte mycket om segling, men jag förstår att det var en häpnadsväckande vändning och en stor bragd av de svenska seglarna. Denna bragd är definitivt modern svensk idrottshistoria.
Vårt herrlandslag i handboll stod också för en otrolig prestation! Inför OS var det få som trodde att de skulle ha chans på medalj. Ett halvbra gruppspel och möte med europamästarna Danmark i kvartsfinalen ändrade inte på det. Men det visade sig att Sverige var det lag som hade kontroll på nerverna och kyligast avslutare, och efter en rysare så var vi plötsligt i semifinal. Där blev det återigen en rysare mot Ungern, och vi vann matchen med endast ett mål efter en avgörande insats av målvakten Mattias Andersson. Vi förlorade ju finalen mot Frankrike. Men bara med ett mål, och detta mot ett lag som dominerat landslagshandbollen totalt de senaste åren, och vunnit fem av sex möjliga titlar sedan OS 2008! Att ett svenskt lag med spelare som aldrig tagit medalj i stora landslagsmästerskap går till OS-final och pressar världens bästa landslag är inget annat än en bragd! Det kändes nästan som att vara tillbaka på tiden med Bengans boys! Detta var faktiskt Sveriges första mästerskapsmedalj i handboll sedan EM guldet år 2002! Detta var framföraallt en laginsats, men spelare som förtjänar att lyftas fram är Niclas Ekberg med sina många mål, och målvakterna Jonathan Sjöstrand och Mattias Andersson. 
Den svenska medaljör som visade mest glädje var brottaren Jimmy Lidberg som tog brons i 96-kilosklassen. Det var härligt att se hur mycket medaljen betydde för honom. Sedan blev det ytterligare ett brons i segling genom Rasmus Myrgren, som fick revansch för ett misslyckande i Peking. 

I övrigt var huvudpersonerna i London- OS ungefär samma som i Peking. Usain Bolt var återigen favorit på 100 och 200 meter, men den här gången hade han konkurrens, främst av landsmannen Yohan Blake. Men till slut kunde inte heller han rå på suveränen Bolt. Usain Bolt var trots allt inte lika dominant som i Peking, han satte inga världsrekord individuellt, men det blev fantastiska tider i båda finalerna. Och sedan blev det ju återigen världsrekord i 4x100 meter med Jamaica. En annan dominant från Peking som återigen fick uppmärksamhet i London var ju Michael Phelps. Och hans dominans var inte alls lika stor som tidigare. Han vann trots allt några guldmedaljer, tillräckligt för att bli den meste OS-guldmedaljören genom tiderna. Och nu ska han alltså sluta, alltför tidigt tycker jag, men han har tydligen ingen motivation längre. 

Friidrottstävlingarna var även den här gången mycket bra och underhållande, även om våra svenska atleter numera är långt ifrån toppen, undantaget Michel Torneus som så snöpligt missade medalj i längdhopp. Det slogs fyra världsrekord i dessa tävlingar (möjligtvis är rekordet i damernas gång en smula bortglömt). Det grymmaste av dessa var utan tvekan David Rudishas rekord på 800 meter, där han krossade alla konkurrenter, trots att dessa också, i det flesta fall, överträffade sig själva tidsmässigt. USA:s tjejers rekord på 4x100 meter var också imponerande, när de raderade ett östtyskt rekord som förmodligen satts med hjälp av dopning. Det var också kul att se Ivan Ukhov hoppa så högt som 2,38 i herrarnas höjdfinal, trots den lilla fadäsen där han tappade bort sin tävlingströja. Jag har svårt att se vilka som ska kunna hota Kirani James och Sally Pearson i 400 meter respektive 100 meter häck de närmaste åren. 
Herrfotbollen måste också nämnas. Här var Brasilien skyhöga favoriter i Argentinas frånvaro och tog sig, förutom en tight match mot Honduras i kvartsfinalen, enkelt fram till final, där de ju bara skulle slå Mexico. Men mexikanarna gjorde i stort sett en perfekt match, och kontrade sönder ett Brasilien som inte alls stod att känna igen. Mexico tog OS- guld och nådde därmed landets största fotbollsframgång någonsin i ett globalt mästerskap. Intressant med fotbollsturneringen var att inget europeiskt lag lyckades ta sig till semifinal, och Storbrittanien var det enda laget som lyckades ta sig vidare från gruppspelet, där bland annat Spanien åkte ut. Men det är inte särskilt överraskande egentligen. Senast ett europeiskt lag vann OS var 1992, och Europa har redan EM som blir klart lite drygt en månad innan OS, så det är förståeligt att de stora europeiska lagen inte satsar. Därför skulle det heller inte funka att tillåta länderna att komma med sina bästa lag, två stora mästerskap i fotboll inom loppet av två månader skulle aldrig funka. 
Som vanligt stod hemmanationen för en bra insats i OS. Storbrittanien lyckades givetvis inte rå på giganterna USA och Kina, men kom ändå trea i medaljligan. Jessica Ennis och Mo Farah fick publiken i extas på friidrottsarenan, men det kanske ändå är Andy Murrays prestation i herrarnas tennis som är den största. Han lyckades inte vinna Wimbledon tidigare i sommar, men vann "lilla" Wimbledon, alltså OS som spelades på samma banor. Detta efter att ha slagit världens två bästa spelare. Först Novak Djokovic i semifinalen, och i finalen tog han revansch på Roger Federer för förlusten i Wimbledonfinalen. Det är evigheter sedan en britt vunnit en singeltitel i Wimbledon, men nu vann iaf Murray titeln i Wimbledon, även om det inte var Grand Slam turneringen, utan OS.
Det var ju också en skandal i badminton turneringens mixed dubbel, där två par blev diskade för att inte ville vinna, för att få lättare motstånd i kvartsfinalen. Jag är egentligen inte emot att man lägger sig för att få lättare mostånd, hade Tre Kronor inte lagt sig mot Slovakien i vinter- OS 2006 hade det kanske inte blivit något guld, men i det här fallet var det ju så uppenbart att det blev pinsamt. Så det fanns väl inget annat att göra än att diska båda paren.

Det har varit ett intressant OS, vilket märks på den här texten, då jag har skrivit mer än på länge. Mycket att skriva om alltså. Får se hur det blir i Rio om fyra år, då ska väl Brasilien äntligen ta OS- guld i fotboll? Och så får vi hoppas på större framgångar för Sverige!             

I onsdags tog så MFF säsongens fjärde raka seger, dock utan att imponera alltför mycket. Det var Mjällby som i långa stunder ägde matchen, och utan Dusan Melichareks räddningar hade det mycket väl kunnat sluta illa. Men, som alla vet så behöver man i fotboll inte spela bra för att vinna. MFF har också kvar sin kämparanda från förra säsongen, de ger inte upp hur matchen än ser ut. Bortsett från första matchen mot Trelleborg har inga av insatserna i de första matcherna varit helgjutna. Vi spelade bra i andra halvlek mot Halmstad och i första mot djurgården (fast vi avgjorde i andra). Mot Mjällby var vi egentligen bara bra i slutet av matchen. Men det räckte alltså, och det har räckt hittills säsongen. Vissa påstår nog att vi har haft tur. Men jag vill snarare säga att segrarna beror på kämparglöd och på den stora kvalitet vi har i spelartruppen. En kvalitet som vi inte minst visade upp förra året och som vi har fortsatt med nu. Ett bra lag i medgång vinner oftast även om de inte spelar bra. Det visar att vi har ett riktigt bra lag just nu, som maler ner sin motståndare bit för bit, för att sedan avgöra när motståndaren gör ett misstag eller inte orkar längre. Sedan har vi ju fått utvisningar med oss i de tre senaste matcherna. Fast där kan jag säga att Mjällbys utvisning senast inte påverkade någonting. Mjällby hade knappast kvitterat i elva mot elva spel heller. I djurgårdsmatchen gjorde djurgårdens utvisning så att de tajtade till defensiven, och MFF fick det svårare att komma igenom i andra halvlek. Fast det går ju att argumentera för att djurgården hade orkat hålla emot med elva man på banan. Halmstads utvisning får jag dock medge att den påverkade matchbilden. Hade inte Zamora i Halmstad gett Durmaz en smäll där så vet jag inte hur matchen hade slutat. 

Sedan får jag medge att det inte är några höjdarlag vi har mött de fyra första omgångarna. Vi kommer att spela betydligt svårare matcher framöver, och det går inte att räkna med att den här formen håller i sig säsongen ut. Spelet som vi hade mot Mjällby kommer definitivt inte att räcka i de två nästkommande matcherna mot Elfsborg och Örebro. Trots att spelet lämnade en del övrigt att att önska mot Mjällby, fanns det en del spelare som imponerade. Dusan har jag redan nämnt. Han har jag tidigare sett som en säkerhetsrisk, men nu storspelade han och såg till att vi inte släppte in något mål. Det är ju faktiskt så att i de två matcher Johan Dahlin, som jag ser som vår viktigaste spelare, har varit skadad har vi inte släppt in något mål! Starkt, och det ger ju överbetyg till både Dusan och försvaret. Sedan fick ju Gische sin revansch för petningen i de två första matcherna genom att snyggt nicka in det övgörande målet efter Daniel Larssons underbara framspelning! Det finns karaktär på spelarna i det här laget, Durmaz avgjorde ju när han blev petad senast. Amin Nazari fick göra allsvensk debut och gjorde det bra. Kanske han kan få sitt genombrott den här säsongen? Wilton stod dock inte att känna igen utan gjorde många misstag. Hans kollega på det centrala mittfältet Aubynn vek också ned sig efter några starka insatser i de föregående matcherna. Nu när vi vann kan jag också kosta på mig att rosa en spelare i motståndarlaget; Mostapha El Kabir. Han var med sina aviga dribblingar, ett ständigt orosmoment för våra försvarare, jag blev rädd så fort han fick bollen. Han är definitivt för bra för Mjällby, och förmodligen också för Allsvenskan. Så det är inte konstigt att han försvinner utomlands. Så slipper man honom också i kommande matcher mot Mjällby.

Nu väntar som sagt tuffare matcher framöver. Så då gäller det att vi höjer oss ett snäpp, särskilt nu när vi har både Ivo och Dahlin skadade.

Igår var jag på min andra bortamatch för säsongen. Den här gången åkte jag tåg upp till Halmstad tillsammans med en kompis, och vi krånglade oss fram till Örjans Vall med hjälp av promenader och buss. Och under större delen av vår vistelse vräkte regnet ner från himlen med blandad styrka. Men det spelade ju inte så stor roll när nu MFF vann matchen.

Ett tag var jag rädd att även den här matchen skulle bli avbruten. Men regnet var inte lika kraftigt som det under matchen mot Gefle, och planen verkade suga upp vattnet ganska bra. Dessutom blev det uppehåll under andra halvlek. Däremot blev jag våt. Vi satt långt ner på läktaren och taket skyddade bara delvis. När det började blåsa svepte regnet in över oss. Om Örjans Vall kan sägas att den inte kändes mycket fräschare än Vångavallen. Känns underligt att de kunde spela U21 EM här för ett år sedan. En annan likhet med Trelleborg är att en stor del av besökarna på arenan var MFF:are så jag kände mig trots allt ganska så hemma. Och Örjans Vall är ju en favoritarena förr MFF, detta var fjärde raka segern här! Men till en början såg det tufft ut. Halmstad skapade nästan lika många chanser som oss i första halvlek, och hade bland annat ett skott i stolpen och ett mål bortdömt för offside. Ett mål bortdömt för offside hade vi också så det jämnade ut sig. Men vi fick också ett psykologiskt viktigt ledningsmål genom Agon innan halvtid. I andra halvlek var Halmstads spelide som bortblåst. vi dominerade halvleken klart även om vi inte skapade särskilt många målchanser. Men Agon fick i alla fall göra ett mål till. Han verkar nu ha utvecklats till en fullfjädrad måltjuv. Han hade problem med målskyttet under förra säsongen och första halvan av den här. Nu gör han plötsligt mål i nästan varje match! Han verkar vara inne i ett stim av gott självförtroende. Hoppas att det håller i sig för resten av säsongen. Återigen gjorde MFF en stabil instas rakt igenom utan att spela bländande. Det är tydligen det som är melodin för årets MFF, att stabiliteten kommer först. Och så länge det ger vinster har jag inget alls emot det.

Det blev lite dramatik på vägen hem eftersom det stod ett gäng hif-huliganer i Helsingborg och väntade på vårt tåg. De lär ha försökt ta sig in på tåget. Själv märkte jag inte så mycket av det eftersom de aldrig var i närheten av vår vagn. Men det är fullständigt patetiskt att folk ställer sig och väntar på ett tåg bara för att det är ett fåtal MFF:are med på det, när vi inte ens har spelat mot hif! Det finns verkligen många idioter runt helsingborgs if.

Och dessa olympiska spel blev ju mycket positiva för Sveriges del. 11 medaljer, varav fem guld är givetvis ett mycket bra facit. Till skillnad från det inlägg jag skrev om sommar-OS 2008 för cirka ett och ett halvt år sedan kommer det här inlägget vara av mer positiv natur. Nu, efter två mycket lyckade olympiska vinterspel på raken, kan man med säkerhet säga att Sverige gått från att ha varit en sommarsport nation till en vintersports nation. Och i och med att många av våra medaljörer är så pass unga lär det väl vara så ett tag framöver. 

Alla fem guldmedaljer togs genom riktigt fina prestationer. Att välja sin favorit bland dessa fem är oerhört svårt. Det första guldet kom genom Charlotte Kallas kraftprov på 10 km skidor. Hon ledde från start till mål och utklassade allt motstånd. Det blev bara spännande när hon höll på att ramla i sista kurvan. Sedan var det ju Björn Ferry som dök upp från ingenstans och vann ganska klart i herrarnas skidskytte jaktstart. Ingen hade sett honom som någon guldfavorit. Sedan gjorde också Marcus Hellner ett starkt jobb på herrarnas skiathlon när han spurtade till sig segern efter att han tidigare i loppet haft god hjälp av sina lagkamrater, Anders Södergren och Johan Ohlsson. Dessa stod för ytterligare en grym laginsats i staffetten då Sverige, efter ett perfekt disponerat lopp fick sitt första OS-guld i stafett på 22 år, och Marcus Hellner kunde avsluta ensam på upploppet. Och curlingdamerna som vann sitt andra raka Os-guld! Denna gång med, om möjligt, ännu större dramatik än i Turin. Den kanadensiska skippern var i skiljeomgången inte kylig nog att slå bort de två stenar som Sverige placerat i boet. Och trots underläge i slutet av matchen lyckades Norberg och co. hålla sig kalla, vilket betalade sig. Stora prestationer allihop alltså, och väldigt svårt att avgöra vem som var allra bäst. Dessutom gjorde ju Anja Pärsson en enorm bedrift när hon dagen efter störtloppskraschen lyckades ta ett brons i kombinationen. Bragdguldsjuryn kommer nog att få bråda dagar till hösten!

Men allt var ju inte frid och fröjd. I hockeyn blev det ju ett misslyckande, när Tre Kronor efter tre raka segrar föll mot Slovakien i kvartsfinal. Statistiken talar sitt tydliga språk, det går tydligen inte att spela bra i gruppspelet i en OS-turnering i ishockey, och sedan vinna hela turneringen! 1994 och 2006 imponerade Sverige knappast på någon under gruppspelen, men vann sedan guld. Årets turnering kan likställas med de från 1998 och 2002 då Tre Kronor stod för ett starkt gruppspel, men sedan åkte ut med buller och bång i kvarten. För övrigt har ingen OS-vinnare de senaste åren tagit full pott genom hela turneringen. Man ska alltså ta det lugnt i starten för att kunna vinna OS-hockeyn. Sedan blev ju damernas skidskytte ett totalt misslyckande, där det fanns stora guldförhopppningar på Anna-Carin Olofsson och, framförallt, Helena Jonsson. Men det blev inga guld, inte ens en enda medalj. Att det berodde på att Helena Jonsson gjorde sitt första OS köper jag inte, Kalla, Haag och Hellner gjorde också det, men de lyckades. Jonsson var helt enkelt sämst när det gällde, men hon lär få göra ett par OS till, så hon kan nog ta revansch.

Förutom svenskarna fanns det en hel del annat intressant att följa i OS. Särskilt hockeyturneringen, där Sverige som sagt inte var särskilt framstående. Men när alla NHL-proffs är med blir det ju så klart en strålande turnering, med många intressanta matcher. Jag såg inte finalen i direktsändning, men den var ju en höjdare, och väldigt dramatisk. Och även om jag inte är något större fan av Kanada i hockey så känns det rättvist att de fick vinna på sin hemmaplan i Vancouver, Kanada är ju trota allt hockeyns hemland. Kanadas insats i OS överhuvudtaget var mycket imponerande, och de blev bästa nation i sitt eget OS, precis som Kina i sommarspelen för två år sedan. Sedan är snowboarden alltid kul att följa, höjdpunkten i år var helt klart när Shaun White från USA lekte hem guldet i herrarnas halfpipe.

Det var iallafall ett grymt bra OS ur svensk synvinkel, och många av medaljörerna kommer förmodligen också vara med i Sotji om fyra år, så framgångarna kan mycket väl fortsätta.

00-talet får sägas vara det decennium då sporten, och framförallt fotbollen, slutgiltigt kommersialiserades. Klubbarna har har blivit allt mer beroende av sponsorpengar, nya arenor får sponsornamn, och allt fler matcher tv-sänds, vilket också innebär att reklamkanalerna kan visa ännu mer reklam. Detta har också effekt med tanke på hur många människor det är som ser fotbollsmatcher exempelvis, och som då kan nås av reklamens budskap. I de stora europeiska ligorna har det blivit allt viktigare för de mindre lagen att stanna kvar i högsta ligan, inte bara av sportsliga skäl utan också ekonomiska, man får en större andel tv-pengar om man spelar i högsta ligan. Detta årtionde, har det slutligen fastställts, pengarna styr sporten! Det är ju också därför Champions League har utökats så att de stora ligorna får ha med fler lag och fler får del av kakan. Detta har också gjort att de största ligorna blivit mindre öppna, och det är oftast bara de största (och rikaste) klubbarna som kan vinna ligan. Det är nu alltmer sällsynt att mindre lag blandar sig i toppstriderna i Italien, England och Spanien. Vill man ha framgång får man köpa den, vilket Chelsea lyckades när Roman Abramovich tog över klubben i början av decenniet. Nu är Manchester City på väg åt samma håll, frågan är om de lyckas lika bra. För vissa lag går det dock sämre, de får ekonomiska problem och blir tvugna att spela i lägre divisioner. Fiorentina är det mest kända exemplet, men de kom ju tillbaka till "finrummet" rätt snabbt. Jag fruktar för den dag då det är pengarna, inte prestationerna på planen som gör att ett lag får spela i den högsta ligan i den europeiska fotbollen. Får hoppas att det inte händer inom överskådlig framtid.

Kommersialiseringen har dock bidragit till att öka intresset för fotboll under 00-talet. Visst har fotboll varit mycket populärt tidigare, men det kändes ändå lite som att man tillhörde en subkultur om man var fanatiskt intresserad av fotboll. Nuförtiden snackas det fotboll överallt. Idag är det jävligt svårt att undkomma den här sporten, man stöter på fotboll varhelst man vänder sig. Även de som inte är intresserade av fotboll har viss koll. Jag tror till exempel inte det finns en enda person här i Sverige som inte vet vem Zlatan är.

Vad finns det för minnesvärda matcher då, utanför EM och VM? En av de mest minnesvärda är ju helt klart Champions League finalen mellan Liverpool och Milan från 2005 där Milan ledde med 3-0 efter första halvlek och dominerade totalt, men där Liverpool sedan hämtade upp underläget på en kvart i andra halvlek, och sedan vann på straffar. Milan råkade ut för något liknande året innan då de hade 3-0 mot Deportivo La Coruna inför bortamötet, men där föll med 0-4 och åkte ut. Detta år, 2004, var också minnesvärt eftersom de flesta storlag åkte ur Champions League i kvartsfinal, och det blev Porto och Monaco som spelade en final, där Porto drog det längsta strået. Sedan var det en spännande final år 2008 mellan Manchester United och Chelsea, som gick till straffar, där John Terry missade den avgörande straffen för Chelsea, och United, mycket tack vare Van der Saar i målet kunde vinna. Som Barcafan minns jag gärna deras två Champions League vinster. 2006 när de vände 0-1 mot Arsenal tack vare Henkes två framspelningar. Och 2009 när de spelade ut regerande mästarna United, och vann med 2-0. I ligan har Real Madrid trots allt varit strået vassare sett över hela decenniet med fyra ligatitlar, medan Barcelona har tre. I Italien är det Juventus som har haft greppet, även om de har fösvagats de senaste åren på grund av calciopoli. I England har Manchester United, trots Chelseas storsatsning, varit det laget som dominerat sett över hela decenniet. Sex ligatitlar är imponerande. 

Måste självklart också skriva lite om MFF:s decennium. Det började i en uppåtgående trend, vi gick upp från Superettan år 2000 för att sedan steg för steg närma oss SM-guldet som togs år 2004. 2001 var ingen höjdare, men det var bara början. 2002 var vi tillbaka i toppen igen och slogs om SM-guldet in i det sista, utan att någon väntat sig det. Året efter fortsatte vi på den inslagna vägen, för att sedan bärga SM-guldet år 2004 efter den magiska segern mot Elfsborg. Sedan började fallet år 2005 med förlusten mot Thun i Champions League kvalet, och en femteplats i allsvenskan. Sedan har det mestadels gått neråt efterföljande år. Får hoppas att vi kan inleda det nya decenniet lika bra som det förra, och sedan hålla det lite längre den här gången. 

Listor :

00-talets bästa fotbollsspelare (topp-10)
1. Ronaldinho
2. Thierry Henry
3. Zinedine Zidane
4. Kaka
5. Cristiano Ronaldo
6. Leo Messi
7. Luis Figo
8. Gianluigi Buffon
9. Fabio Cannavaro
10. Ronaldo

Kommentar: Ingen spelare har varit så dominant en så lång period under 00-talet som Ronaldinho, därför vinner han. Enda skälet till att Henry aldrig blivit utsedd till världens bäste spelare är att han hade sina bästa år samtidigt som Ronaldinho. Få spelare har varit så stabila i världstoppen som Zidane var fram tills han lade av 2006. Han gjorde faktiskt ett väldigt bra VM då också, men det har glömts bort på grund av skallen. Gianluigi Buffon får fylla målvaktskvoten på listan, men samtidigt måste man säga att få målvakter har varit så jämna under så lång tid. Vissa skulle säkert vilja ha med David Beckham på listan, och ha var nära att komma med. Men även om han var/är en mycket bra fotbollsspelare, så har han till största delen levt på sitt namn.

00-talets bästa svenska fotbollsspelare (topp 5)
1. Zlatan Ibrahimovic
2. Fredrik Ljungberg
3. Henke Larsson
4. Olof Mellberg
5. Andreas Isaksson

Kommentar: Att Zlatan ska vara etta på denna lista är lika givet som att jorden är rund. Sällan har Sverige haft en sådan spelare. "Supertrion" från 2006 är också given i toppen, det är bara dessa svenska spelare som har tillhört världstoppen detta decennium. Andreas Isakssons prestationer de senaste åren har inte hållit någon högre klass, men kom ihåg att var en målvakt av mycket hög klass större delen av 00-talet

00-talets bästa MFF-spelare (topp 5)
1. Afonso Alves
2. Niklas Skoog
3. Zlatan Ibrahimovic
4. Peter Ijeh
5. Daniel Majstorovic

Kommentar: Anledningen till att Zlatan inte är etta också på denna lista är att han bara spelade i MFF under början av detta decennium, när han var i början av sin karriär. Han har inte heller uträttat sina största bragder här. Afonso Alves och Niklas Skoog däremot, var med sina mål och framspelningar livsviktiga för MFF under storhetsåren. Och visst måste väl Ijeh få en plats på listan också även om han svek oss. Hans målfacit från 2002 är ju trots allt smått otroligt.

00-talets bästa idrottare
1. Michael Phelps
2. Usain Bolt
3. Roger Federer
4. Jelena Isinbajeva
5. Tiger Woods

Kommentar: Michael Phelps och Usain Bolt har ju som bekant inte varit verksamma hela detta decennium, men deras pretationer de senaste åren har varit smått mirakulösa, därför toppar dessa två herrar lista. Vad än Tiger Woods har haft för sig den senaste tiden så har han ju dominerat golfsporten som ingen annan, och därför förtjänar han en plats på listan.

00-talets bästa svenska idrottare:
1. Carolina Kluft
2. Zlatan Ibrahimovic
3. Niklas Lidström
4. Christian Olsson
5. Annika Sörenstam

Kommentar: Zlatan och Niklas Lidström har gjort fantastiska resultat i en tuff internationell konkurrens, men det är Carolina Kluft som toppar listan. Ingen svensk idrottare som jag känner till, har under det här decenniet dominerat sin gren internationellt på samma sätt som Carolina Kluft dominerade sjukamp. Från 2002 fram till 2007, är hon lade av med sjukamp, var hon fullständigt ohotad i alla mästerskap hon ställde upp i. Hade hon inte slutat hade det definitivt blivit världsrekord i sinom tid.

Så är då detta årtionde till ända, och det har varit ett omvälvande årtionde i sportens värld. Fantastiska resultat har varvats med stora skandaler. Så här ska jag försöka beskriva ungefär hur det såg ut, och vi börjar med att gå igenom decenniets stora mästerskap, det vill säga sommar- och vinter- OS och fotbolls- EM och VM.

Vinter-OS: Två olympiska vinterspel utkämpades detta årtionde. Det första år 2002 i Salt Lake City och det andra år 2006 i Turin. 2002 års OS blev framförallt känt som ett OS där Sverige gjorde totalfiasko, trots stora förhoppningar. Det hela toppades av förlusten mot Vitryssland i hockeykvartsfinalen. Detta kvalificerar sig helt klart som årtiondets största svenska idrottsfiasko. Ingen svensk lär ha glömt hur Tommy Salo missade pucken vilket ledde till 4-3 för Vitryssland och ridå Sverige. Annars minns man väl också Johann Muhleggs dopningsfusk, som är en av decenniets största skandaler. Han tog tre guld, som han i efterhand förlorade, men när den svenske favoriten Per Elofsson försökte hänga med honom på första distansen, så tog det knäcken på svensken, och även han stod för ett fiasko- OS. Det fanns dock positiva överrraskningar också, till exempel damkronorna som tog brons i damernas hockeyturnering efter en stormatch av Kim Martin i bronsmatchen mot Finland. Anmärkningsvärt var annars Norges enorma framgångar, vilket retade gallfeber på oss svenskar, och australiern Steven Bradburys guld i shorttrack skridsko, efter att alla motståndare ramlat. 
Om 2006 blev ett svenskt fiasko så blev det raka motsatsen år 2006. Förväntningarna var inte särskilt höga, och därmed var succen total. 14 medaljer, varav 7 guld! Detta blev den största vinter-OS framgången i modern tid för Sverige. Tre av medljerna kom i skid-sprint. Damerna och herrarna tog guld i sprintstafett under samma dag, sedan vann Björn Lind herrarnas individuella sprint, under en gyllene svenskdag där också Anja Pärsson tog guld i slalom, curlingdamerna gick till en final som de vann följande dag, och Sverige tog sig till semifinal i Ishockey. Tre Kronor fullbordade ju fiaskot fyra år tidigare. Nu toppade de det hela med att ta guld! Laget inledde trevande i gruppspelet, och lade sig i sista matchen mot Slovakien för att få möta Schweiz som ansågs vara en lättare motståndare än Kanada och Tjeckien. Det var nog fler än jag som fruktade en repris från Salt Lake City. Men Schweiz var inga som helst problem, och sedan krossades Tjeckien i semin. Och så var det då finalen mot Finland. Lika tydligt som minnet av Salos tabbe mot Vitryssland är hos svensken,lika tyligt lär minnet av Niklas Lidströms skott i mål från blålinjen vara. Detta mål innebar 3-2 och guld för Sverige! Men det hade troligen inte gått utan Henrik Lundqvists svettiga räddningar i slutminuterna. Tre Kronor följde under våren upp med ett VM-guld, och i och med detta blev dem det enda lag som lyckats vinna OS och VM samma år.

Sommar-OS: Här var det tre spel som arrangerades Sydney 2000, Aten 2004, och Peking 2008. Inför Sydney var förväntningarna på de svenska idrottarna måttliga. Men de lyckades bättre än förväntat och det blev en hel del medaljer, varav fyra guld! Vi fick lära oss nya namn som Pia Hansen och Jonas Edman som tog vars ett guld i olíka skyttediscipliner. Lars Frölander vann sedan en rysarfinal på 100 meter fjäril, och Mikael Ljungberg tog ett efterlängtat guld i brottning. Tyvärr tog han livet av sig bara fyra månader senare. Therese Alshammar tog två silver, men låste in sig på toaletten i besvikelsen över det på 50 m fritt, och handbollslandslaget förlorade återigen en OS-final. Föga anade man då att detta skulle bli deras sista OS detta årtionde. I övrigt förundrades man över rekordslakten i simningarna, vilket var en konsekvens av de nya hajdräkterna. Detta var dock inget mot vad som skedde på VM i år, men det var en hint om vad som komma skulle. Det mest uppmärkssammade guldet i detta OS tog väl australiskan Cathy Freeman på 400 meter för damer i friidrott. Hon var aborigin, och det sågs lite som en revansch för dem för hur de behandlats av de inflyttade att hon fick ta guld. Hon firade med guldet att springa ärevarv med aborginernas flagga istället för Australiens. 
2004 i Aten var förväntningarna ganska stora på svenskarna. De infriades väl inte helt och hållet även om det trots allt återigen blev fyra guld, dock färre medaljer av lägre valör. Det man som svensk framför allt minns från detta OS är Stefan Holms bragdvändning av höjdhoppsfinalen. Han låg pyrt till efter att ha rivit 2,34 två gånger, men han tar det i sista försöket, och tar sedan första på 2,36, och skakar därmed av sig konkurrenterna. Ungefär samtidigt vann Christian Olsson trestegsfinalen utan någon större konkurrens. Det var inte svårare för Carolina Kluft att vinna i sjukamp. Kanotisterna Marcus Oscarsson och Henrik Nilsson tog det fjärde guldet i K2 1000 meter, och fick kommentatorn Johan Ejeborg att skrika rejält. En annan minnesvärd kommentatorsinsats stod Paolo Roberto för som expertkommentator i boxning. Han levde sig med rejält i matcherna, särskilt när den 17-årige britten Amir Khan boxades. Repliken "Jag är kär, det är bara och säga det!" är numera klassisk. J-O Waldner gjorde en mycket bra insats i sitt sista OS, men lyckades inte ta medalj, det blev till slut en fjärdeplats. Michael Phelps inledde i dessa OS den dominans som skulle kulminera fyra år senare, Argentina hade nästan sitt A-lag i fotbollsturneringen och vann utan problem, USA:s Dream Team gjorde fiasko i basketturneringen och tog bara brons, och kinesen Xiang Liu tangerade världsrekordet på 110 m häck. Största skandalen var när de grekiska sprintrarna Konstatinos Kenteris och Ekaterina Thanou smet från ett dopingtest på moped, och sedermera kraschade.
2008 var förhoppningarna låga på Sverige, men det blev ännu sämre än vad man räknat med. Inte ett enda guld blev det. Dock fanns det också en del otur med i bilden. Ara Abrahamian blev bortdömd i sin semifinal i brottning, och protesterade med att slänga bronsmedaljen han sedan vann i mattan under prisutdelningen. Därmed blev han fråntagen han den medaljen. Sanna Kallur, som blivit folkkär när hon vann 100 m häck i EM i Göteborg två år tidigare, snubblade på en häck i semifinalen och var därmed borta. Och Therese Alshammar hade, enligt henne själv, problem med en sprucken baddräkt och hon åkte därmed ut i semifinal. Men det fanns också positiva överraskningar, exempelvis Jörgen Persson i pingis, som upprepade Waldners bedrift att bli fyra. Men de mest minnesvärda insatserna i Peking var inte svenska. Usain Bolt satte två fantastiska världsrekord på 100 och 200 meter som han sedan, otroligt nog, skulle förbättra rejält i VM året efter. Michael Phelps tog åtta guld, och blev därmed den som tagit flest guld i ett och samma OS. Hemmanationen Kina vann medaljligan överlägset, och bröt därmed USA:s dominans. Största stjärnan Xiang Liu var dock skadad, och fick bryta sitt häcklopp i försöken. 

Fotbolls-VM: Eftersom Fotbolls-VM och Vinter-OS går samma år spelades det de gångna decenniet därmed två VM. Det första i Japan/Sydkorea år 2002. Detta mästerskap kom att bli känt som "skrällarnas VM". Lag som Sydkorea, Turkiet, Senegal och USA, satte mer namnkunniga motståndare som Frankrike, Portugal, Italien och Spanien på plats. Det började redan i första matchen när VM-debutanten Senegal sänkte regerande mästarna Frankrike. För Sverige blev detta VM ett roligt minne. Efter att ha inlett med en stark insats mot England, som slutade 1-1, blev det vinst mot Nigeria efter två mål av Henke. Men vi var tvugna att ta en poäng mot gruppfavoriten Argentina för att gå vidare. Vi var totalt utspelade i första halvlek och räddades av en storspelande Magnus Hedman i mål, och av en stenhård Johan Mjällby i backlinjen. I andra halvlek fick vi en frispark, och vad som hände sedan vet väl alla. Anders Svensson krutar upp den i krysset helt otagbart, och är fullständigt euforisk efter målet! Liksom större delen av svenska folket var vid denna tid förmodar jag. Argentina får en straff och kvitterar, men det hjälper inte. Sverige går till åttondelsfinal. Där tar det roliga dock slut. Vi är en stolpträff i förlängningen från kvartsfinal, men Senegal har turen på sin sida i den här matchen. I övrigt slår Sydkorea ut Italien i åttondelen, och Totti blir utvisad för filmning. Det avgörande målet i förlängningen görs av Ahn-Jung Hwan, som sedan blir sparkad från sin italienska klubb Perugia tack vare detta. Sydkorea satte färg på den här turnering, inte minst tack vare de månghövdade och högljudda fansen. Spanien slås ut på straffar i kvartsfinalen, sedan blir Tyskland för svårt i semin. Sydkorea förlorar sedan en mycket underhållande bronsmatch mot Turkiet, bland annat efter Hakan Sukur gjort det snabbaste målet i VM-historien. Ingen är dock ledsen över den uteblivna medaljen, och tränaren Guus Hiddink blir en legend i Sydkorea. Brasilien vinner sedan finalen mot Tyskland efter två mål av VM:s skyttekung Ronaldo. Hela åtta mål i detta VM gör honom till turneringens stora profil.

2006 blev inte lika roligt för Sverige även om vi också denna gång nådde åttondelsfinal. Inledningsmatchen mot Trinidad/Tobago var en match som bara skulle vinnas, men den blir istället en orgie i missade målchanser och slutar 0-0. Missandet fortsätter mot Paraguay i andra matchen, tills att Fredrik Ljungberg förlöser Sverige med sin 1-0 nick i 88:e minuten. Sverige står för en bra insats mot England, men det blir dock bara oavgjort och åttondelsfinal mot hemmalaget Tyskland. Här blir Sverige totalt utspelade, får Teddy Lucic tveksamt utvisad, och Henke bränner en straff. 2-0 till Tyskland är i underkant, och kritiken hemifrån blir svidande. Annars var detta ett VM som inte var någon höjdare på planen, med mycket defensivt spel. Talande nog var det Fabio Cannavaro, en back, som var turneringens bästa spelare. Istället för spelet var det olika kontroverser som hamnade i fokus. Åttondelsfinalen mellan Portugal och Holland var rena slagsmålet, med sexton gula och fyra röda kort. Christiano Ronaldo fick en del rubriker efter att ha provocerat lagkamraten från Man U, Wayne Rooney, till en utvisning i kvartsfinalen. Men det som man främst förknippar detta VM med är Zidanes skallning av Marco Materazzi i finalen mot Italien. Detta kan mycket väl ha kostat Frankrike guldet, eftersom Italien vinner i straffläggningen. I övrigt slog Brasiliens Ronaldo ett rekord, med sina tre mål blev han den spelare som gjort flest mål genom tiderna i VM. För Brasilien blev turneringen dock ett fiasko då man åkte ut mot Frankrike i kvartsfinalen. 

Fotbolls-EM: Här har vi tre turneringar att beskriva, som alla varit tämligen underhållande. Decenniets första fotbollsmästerskap EM i Holland/Belgien år 2000 ser jag som den mest underhållande. För Sverige blev det dock fiasko i deras första mästerskap sedan succen 94. Största bottennappet var matchen mot Turkiet, med två lag som knappt spelade fotboll överhuvudtaget. I sista matchen spelade Sverige dock ut ett redan slutspelsklart Italien, men missade massor av chanser och Italien kunde vinna. Anmärkningvisvärt var hur Spanien gick vidare till kvartsfinal, de vände 2-3 mot Jugoslavien till 4-3 på tilläggstid, och slog därmed ut Norge som trodde sig ha gått vidare efter 0-0 mot Slovenien. Holland var det lag som imponerade mest fram till semifinalerna, men där tog det stopp mot Italien, efter att holländarna missat sammanlagt fem(!) straffar under ordinarie tid och straffläggning. Hade Italien haft tur tidigare i turneringen hade de otur i finalen(som för övrigt Anders Frisk dömde), där Frankrike kvitterade på tilläggstid, och sedan avgjorde på Golden Goal. Den spelare som var bäst i den här turneringen var Zinedine Zidane. Han är en av tidernas bästa, men han har aldrig innan eller efter EM 2000 varit så briljant som han var just då. Bästa insatsen av en spelare i ett mästerskap det här decenniet!
Från EM 2004 minns man framförallt en sak. Grekland vann! Detta var en skräll som hette duga! Men de spelade defensivt efter sina resurser. Backlinjen med anföraren Traianos Dellas var nästintill ogenomtränglig. Sedan hade man också en målskytt i Angelos Charisteas som avgjorde finalen. Grekland tog sig vidare från gruppspelet, sedan blev det tre raka 1-0 segrar. I finalen mötte de hemmalaget Portugal, som imponerat mer ju längre turneringen gick. Men precis som när lagen möttes i gruppspelet föll Portugal med uddamålet. De svenska insatsen var närmast en fröjd att skåda! Den inleddes med helt osannolika 5-0(!!) mot Bulgarien, i en match där Henke gjorde två mål. Sedan fick vi möta ett favorit tippat Italien, dock utan Totti, som blivit omdöpt till "Spotti" efter loskan mot Christian Poulsen i matchen mot Danmark, vilket gjorde att han nu var avstängd. Italien hade ett klart grepp om första halvlek, och tog också fullt rättvist ledningen med 1-0. Men Sverige växte sig in i matchen under andra halvlek, och så kom då den där magiska klacken från Zlatan som utjämnade matchen, och tog Sverige ett steg närmare kvartsfinal. Sedan spelade Sverige och Danmark 2-2, vilket tog båda lagen vidare, och italienska medier slog genast fast att matchen var uppgjord. Vi som såg matchen vet att så inte var fallet. Att Mathias Jonsson fick in 2-2 i slutet var ren tur. Sedan att lagen slutade spela efter det är en annan sak. Det tog dock återigen slut i första slutspelsrundan, denna gång mot Holland i kvartsfinal. Holland var väl bättre matchen igenom, men vi hade dock otur igen, då vi prickade både stolpe och ribba under förlängningen. Sedan missade Zlatan och Mellberg i straffläggningen, och då var det givetvis kört. 
EM 2008 var återigen en underhållande turnering, fylld med fart och fläkt. Få av de mindre lagen gick in för att spela defensivt. Lag som Turkiet och Ryssland gick på offensiven även mot mer namnkunniga motståndare, vilket gav resultat. I denna utveckling hängde dock inte Sverige med, utan de fortsatte att förlita sig på en stabil defensiv. Visserligen blev det vinst mot ett ännu defensivare Grekland, men sedan blev det en snöplig förlust på tilläggstid mot blivande mästarna Spanien, och sista matchen beseglades Sveriges öde när vi blev utskåpade av ett tokoffensivt Ryssland. Ryssarna spelade sedan bort EM:s dittills bästa lag Holland, som slagit Frankrike i turneringens bästa match, i kvartsfinalen, innan det blev stopp mot Spanien. Den andra stora överraskningen var som sagt Turkiet, som i tre raka matcher vände i slutminuterna. Men ingen kunde rå på Spanien, och sällan har väl en vinnare i ett stort mästerskap känts mer rätt. Det är svårt att plocka ut enskilda profiler utan hela laget stod för en jätteinsats.

I detta inlägg skrev jag mer än vad jag trodde, så jag får helt enkelt fortsätta "historien" i ett annat inlägg. Då ska jag titta lite mer på fotbollen under decenniet, och ska jag göra några listor! 

Det man i framtiden kommer att minnas friidrotts-VM 2009 för är just Usain Bolts förbättringar av sina redan fantastiska världsrekord från OS. Just nu finns det knappt någon idrottare i världen som kan mäta sig med Bolt, och han får nog anses vara det här århundradets främste idrottsman hittills.

Det började alltså med 100 meter. Bolt hade redan sänkt det rekordet rejält på OS, nu blev det ännu en rejäl putsning. När jag såg loppet uppfattade jag först inte tiden, men min kompis sa att den var 9,58 vilket jag inte riktigt trodde på. "Man kan inte springa så snabbt" sa jag då, men så fel jag hade! För Bolt gick det alldeles utmärkt att sänka sitt eget världsrekord med ytterligare elva hundradelar. Att Tyson Gay gjorde sitt livs lopp och blev världens näst snabbaste man genom tiderna hjälpte inte, han var ändå utklassad. För en sisådär 5-10 år sedan var det väldigt svårt att sätta världsrekord på 100 m, det skedde ungefär var tredje år. Numera står världsrekorden på denna distans som spön i backen, inte minst tack vare Usain Bolt.

En gren som det varit ännu svårare att slå världsrekord i är 200 m, Michael Johnsons 19,32 från Atlanta 1996 stod i en klass för sig, så när Bolt sänkte det med två sekunder i OS förra året var det hur stort som helst. Och så nu i VM går han in och utklassar sitt gamla rekord, och springer 200 m på 19,19! Allt jag kunde säga efter loppet var; shit! Som kommentatorn A Lennart Julin sa efter loppet så är det svårt att hitta fler superlativ för det som Bolt gör. Som jag har antytt tidigare så är det svårt att tro att det är sant. Bolt har verkligen lyckats tänja på gränserna för hur fort det är möjligt för en människa att springa. Han är bara 23 år, så man kan undra var det ska sluta. Han kommer säkert inte sätta världsrekord i varje mästerskap han är med i framöver, även Bolt lär väl få en svacka någon gång i karriären. Möjligen kommer också yngre förmågor att kunna matcha honom i framtiden. Men nog ska han kunna sänka sina världsrekord ytterligare någon gång, även om det är svårt att tro att han kan springa snabbare. Men kanske att han kan springa under 9,50 på 100m och under 19 sek på 200. Det är inte alls omöjligt. Allt Bolts spexande skulle vara förnedrande för motståndarna håller jag inte med om. Det är bara en del av showen, och gör det hela roligare. Motståndarna är förmodligen minst lika kaxiga, bara att de inte visar det lika tydligt. Som jag minns det fanns det ingen som klagade på Carolina Klufts spexande när hon var som bäst. Det kan i och för sig bero på att hennes spexande var mer barnsligt lekfullt, medan Bolt kör lite av en grabbig machostil. 

Det mesta andra som hände i friidrotts- VM hamnade i skuggan av Usain Bolt. Till exempel så pågick det en ganska dramatisk höjdfinal för damer samtidigt som hans rekordlopp på 200 m, och denna kom då lite i skymundan. Det blev också en dramatisk avslutningsdag, där vinnaren på damernas 1500 m, Natalia Rodriguez diskades för att hon knuffat en motståndare, och en högdramatisk 800 m final för män, där Mbualeni Mulaudzi vann knappt, och äntligen tog guld i ett stort mästersskap. Som friidrottsintresserad fick man också lära sig lite nya namn; t.ex. Ryan Brathwaite som vann 110 m häck, Brittney Reese som vann damernas längdhopp, och kanske framför allt Caster Semenya som vann 800 m för damer, och påståtts vara en man. Jag undrar verkligen om det stämmer, högst osannolikt tror jag. Den stora suveränen på damsidan Jelena Isinbajeva fick nu känna på hur det är att förlora, hon blev dessutom sist i finalen i stavhopp efter att inte ha klarat någon höjd. Hon kommer dock säkerligen tillbaka, det här var bara en tillfällig miss. Jamaica, med sina sprintframgångar, lyckades pressa USA i toppen av medaljligan. Det stora landet i väster brukar annars vara överlägset här. Jamaica har, tack vare sina sprinters verkligen kommit upp sig i friidrottsvärlden. 

Så var det då Sverige. Vi blev ju utan medalj, men det var ju inte mer än väntat med alla skador, och stjärnor som slutat. Den bästa placeringen blev Linus Thörnblads femteplats i höjd, vilket skulle varit fullt godkänt om han bara hoppat högre än 2,23. Denna höjd borde inte räcka till en femteplats, men så var det ju också en usel final, vilket det brukar bli när det regnar. Den som imponerade mest av svenskarna var i mitt tycke tiokamparen Nicklas Wiberg. En sjundeplats i tiokampen är ett bra resultat, här har vi ett framtidshopp för svensk friidrott. Det är EM nästa år, och när nu ettan och tvåan i tävlingen var icke-europeer, och Wiberg lär ha tagit ytterligarre något steg framåt till dess, lär det finnas medaljchans. En annan profil i den svenska truppen var Nadja Casadei. Inte så mycket för sin insatser i sjukamp, utan för de mycket raka och underhållande svar hon gav reportrarna efter misslyckandena i tävlingarna. Vi har dock inte bara Wiberg att hoppas på i EM nästa år. Sanna Kallur, Johan Wissman och Mustafa Mohammed har, om de är skadefria medalj-  och även guldchans när de bara behöver tampas med de bästa europeerna. Sedan kanske Christian Olsson också kommer tillbaka. Än ska vi inte dödförklara svensk friidrott! 

Så är då OS i Peking 2008 slut, och jag tror inte det är någon överdrift att kalla den svenska insatsen i dessa olympiska spel för ett fiasko. Inte ett enda guld och bara fem medaljer! Och dessutom sämst i norden,om man inte räknar Island. Förresten skulle ju de också ha slagit oss om de vunnit handbollsfinalen mot Frankrike, snacka om vilken skam det hade varit. Sedan är det ju inte så kul att Norge tar fler medaljer än oss i ett sommar OS. Men, Norge slog oss ju faktiskt 2004 också, då vi ändå stod för ett bra OS. Och ser man till vinter OS 2006 så är vi en bättre vintersportnation än Norge, något som borde svida i vårt västra grannland. Ombytta roller alltså.

De svenskar som trots allt tog medaljer i OS var inte några jag hade räknat med på förhand. De fem medaljer vi tog var alltså överraskningar allihop. Men de svenskar jag trott på som medljörer vek alltså ner sig allihop. Största fiaskot var nog ändå simningen, där jag hade räknat med Therese Alshammar och Stefan Nystrand. Men det blev alltså besvikelse, Thessans badräkt gick sönder, och Nystrand hade inte en chans i sina finaler. En klar missräkning alltså. I friidrotten gjorde väl Stefan Hom så gott han kunde, motståndet blev lite för tufft. Och Sanna Kallur hade otur, hon hade förmodligen tagit medalj om hon inte ramlat. Ett annat misslyckande var Håkan Dahlby i dubbeltrap. Han trodde tydligen på sig själv, men underpresterade när det gällde som mest. Men, trots alla fiaskon är det kul att uppstickare kan ta medaljer. Särskilt roligt var Aspelin och Johanssons finalplats i dubbel. Nu såg jag ju bara finalen, och inte den beryktade semin som lär ha varit riktigt spännande. I finalen hade de inte mycket att sätta emot, men det var ändå kul att se svenskar så långt framme i en stor tennisturnering.

De största ögonblicket under OS var för mig Usain Bolts världsrekord på 200 m. Nu såg jag inte finalen på 100 m, fast där har ändå satts många världsrekord de senaste åren. 200 meters rekordet var mer imponerande. Jag minns Michael Johnsons rekord från Atalanta 1996. Det världsrekordet trodde jag inte skulle få se bli slaget under min livstid. Men det tog alltså bara tolv år. Mycket imponerande dessutom att som Bolt slå två friidrottsvärldsrekord under samma OS. En grym idrottsman helt klart! Friidrottstävlingarna var mycket bra rakt igenom, med en del världsrekord, och många oerhört starka resultat. Att se Jelena Isinbajevas rekordförsök i stavhopp är alltid kul, och allra roligast när hon lyckas slå ett rekord som nu. Damfotbollsturneringen var också en höjdpunkt. Nu fick jag lära mig en gång för alla att damfotboll faktiskt kan vara roligt. Detta bevisades av semifinalen mellan Brasilien och Tyskland, där brassorna bjöd på propagandafotboll, och spelade ut världsmästarna från Tyskland. Även finalen var bra, och den blev ju grymt spännande, med en förlängning där USA till slut segrade. Men nog var Brasilien ändå värdigare vinnare sett till hela turneringen. USA imponerade inte innan semifinalerna. Men det verkar som att Brasilien inte riktigt räcker ända fram. I VM i höstas krossade de just USA i semin, för att sedan få stryk av Tyskland i finalen, bl.a. efter en missad straff. Historien upprepade sig alltså nu, imponerande semifinal, sedan räcker de inte till i finalen.
Michael Phelps måste ju också nämnas. Tänk att ta åtta guld i ett OS! Minst sagt imponerande. Detta trodde jag inte var möjligt innan OS. Möjligen kan han ta sex guld, men åtta är väl för mycket. Inte alls! Ingen idrottsman är så dominant i sin gren som Phelps är i simning just nu, och han och Bolt får dela på tronen som detta OS obestridliga kungar.
En annan höjdpunkt var att följa Jörgen Persson i pingisturneringen. Han tog ingen medalj, men oj vad han imponerade! Jag tänkte innan OS att han får nog vara glad om han vinner en match ungefär. Och så går han ända till semifinal! Och på vägen slår han europaettan Samsonov, trots underläge 1-3 i set och matchboll emot sig! Vilken match det var att följa! Att som 42-årig "föredetting" gå till semifinal i ett OS, det är inget annat än en bragd!

Men faktum kvarstår: Detta OS var ett svneskt misslyckande. Vi får komma igen i vinter OS om två år. Men vi ska nog inte räkna med en lika stor succe som i Turin för två år sedan. De svenska stjärnorna från detta OS är inte lika starka längre. Men mycket kan hända på två år, och det kommer säkert  fram nya stjärnor också.

Det här blogginlägget kommer bli det roligaste jag skrivit på länge! Efter en fantastisk vändning, regisserad av en 18-årig inhoppare fick MFF äntligen vinna igen! Och dessutom mot serieledaren! Tidigare matcher vi vunnit i årets Allsvenska har varit mot mindre kvalificerat motstånd. Nu visar vi att vi kan slå även de bra lagen! Och den här gången blev det inget hedersamt poängtapp som i de två första matcherna mot Göteborg och Elfsborg. Nu vann vi verkligen! Och detta efter att Agon Mehmeti hoppat in och gjort två mål på cirka tre minuter. Nu blir han förmodligen ett jagat villebråd i landets alla medier, de närmaste dagarna kommer han att vara namnet på allas läppar i fotbollssverige. Får bara hoppas att det inte stiger honom åt huvudet.

Nåväl, värmen har varit närmast olidlig i Malmö idag (det är fortfarande så varmt att jag knappt kan vara i min lägenhet, jag blir svettig bara av att skriva dessa rader). Och det var inte precis kyligt på matchen heller. Först när jag kom dit blev jag något besviken. Var är allt folk? Det var relativt tomt på ståplats, och jag kunde komma betydligt längre in på läktaren än jag brukar kunna. Men det kan möjligen ha att göra med att jag kom ovanligt tidigt, för sedan fylldes ståplats på ganska bra. Sedan var det ju värmen. Redan innan matchstart svettades jag kopiöst, och hade gärna gjort mig av med både matchtröja och byxor. I kvällsmatcher som den här är ståplats ofta mitt i solen, och det brukar vara varmt även när det är mindre bra väder. Nu var det strålande solsken, och då blev det givetvis rena bastun. Innan matchen presenterades MFF:s senaste nyförfärv; holländaren Kruys. Kan nog bli en intressant spelare, att han får tröja nummer 10 tyder ju på att det finns förtroende för honom. Dessutom ser han utan som Kuyt, och har ett liknande efternamn. Hoppas det finns fler likheter.

Efter detta satte drog alltså matchen igång, och MFF började pressa direkt. Det var ett par "nästanchanser" inne i straffområdet där Kalmarförsvarare hann emellan i sista stund. Det var dock på Ola Toivonens frispark som den första riktiga chansen kom, Wastå fick precis handen på bollen och kunde slå den över. Sedan fortsatte vi att dominera och skapa chanser, och även vi i klacken står för en riktigt bra insats, och de flesta är med på noterna och sjunger allt vad de kan. Kalmar visar dock att de inte är ofarliga och sticker upp och skapar någon chans då och då. Särskilt vid hörnorna blev jag orolig, vi har släppt in en del hörnmål på senare tid. Men försvaret verkar ha kontroll på det mesta idag. Och så med tio minuter kvar av första halvlek kommer då det välförtjänta ledningsmålet. Och det Järdler av alla spelare som gör det!  På nick var det väl, det var en ganska rörig situation och jag såg inte riktigt. Sedan är det nära att Ofere gör 2-0, men han fastnar på Wastå. Men vi leder i alla fall välförtjänt med 1-0 i halvtid.
I halvtidspausen använder en av funktionärerna en vattenslang som han sprutar med över läktaren. Jag tar mig neråt för att få del av vattnet, och får det också och känner mig inte lika svettig längre. Sedan regnar det också en del vatten/läsk från norra sitt, som en del i det fortsatta "kriget" mellan sitt- och ståplats. I början av andra halvlek fortsätter vår dominans. Vi fortsätter skapa chanser, bl.a. skjuter Ulrich knappt över. Sedan kommer 1-1 som en blixt från klar himmel. En försvarare (minns inte vem) förlorar en duell, och så får en av Elmbröderna fritt läge och sätter den. Nåja, ingen större skada skedd. Vi fortsätter kämpa både på planen och på läktaren. Men nu börjar gnällas allt mer på domaren Fröjdfelt (ibland omotiverat). Och det blir allt fler missade chanser. Bl.a. har Toivonen en frispark som räddas av en försvarare på mållinjen, och även ett skott från nära håll efter en hörna. Eddie har också flera genombrottsförsök som inte går hem, och gör även ett offsidemål, som det dock inte är något att snacka om. Så får Kalmar då en frispark, som efter en del runtspelande skjuts i mål på ett skott som Sankan definitivt borde ha tagit. Så typiskt också att det blir mål efter en fast situation! Nu känns allt förlorat. Kalmar verkar ha allt det flyt ett topplag brukar, och MFF har oflyt som ett lag i motgång. Men vi forstätter att stödja från läktaren! Och så kommer då Agon in och kvitterar med fem minuter kvar. En liten tröst med oavgjort i alla fall, men hoppas laget går för seger. Det gör de också, pressen fortsätter, och så får Agon ännu ett bra läge. Och sätter den!!! Glädjen vet nu inga gränser, varken för mig, mina medsupportrar eller Agon själv som springer ut och omfamnar klacken. Men det är fortfarande tid kvar, och Kalmar får inte kvittera! Det verkar dock bara vara jag som är orolig. En Kalmarspelare bryter sig nästan igenom i slutet, men Dixon stoppar honom i sista stund. Kort därefter blåser Fröjdfeldt i pipan, och nu firas det. Hela ståplats kokar av glädje (och värme) alla supportrar och spelare är lättade och glada. En välbehövlig och välförtjänt seger har bärgats!

Så var det då Agon dagens hjälte. Man kanske inte ska kalla de två målen ett genombrott, men de är definitivt början till ett sådant. Att komma in och sänka serieledarna på tre minuter. Det är stort! Killen verkar lysa av självförtroende och visar total respektlöshet för motståndarna. Han verkar också vara en skön personlighet, kolla bara hur han sprang ut till klacken efter sitt mål, och hur han manar på oss supportrar. Hans "ridtur" på Ola Toivonen under hyllningarna var också kul. Tror inte att det funnits en talang med sådan peronlighet och sådant självförtroende i MFF, sedan en viss kille med med ett förnamn som börjar på Z spelade i MFF i början av årtiondet. Men som jag skrev i inledningen; han får inte låta det här stiga honom åt huvudet. Han är fortfarande bara en talang, men kan utvecklas till något stort. Det har blivit en återkommande punkt i den här bloggen att jag hyllar Ola Toivonen, och nu så var det dags igen! Jag håller med matchvärdarna om att han var matchens lirare, hans passningsspel var närmast perfekt, han spelade ju fram till Agons båda mål. Dessutom hade han två ytterst farliga frisparkar. Det är Ola som styr vårt offensiva spel, utan honom hade vi inte gjort många mål i årets allsvenska. Även Dannes passningsspel är en fröjd att skåda. Han vinner också många bollar, utan att vara särskilt ful idag. Och så gör Jimmy Touma åter en bra insats. Han är alltid farlig där han drar fram på sin kant. Ytterligare en talang som står inför sitt genombrott. De senaste matcherna har försvaret fått mycket kritik, och den har också varit välförtjänt. Men idag spelade försvaret annorlunda, och stoppade de flesta av Kalmars anfall. Okej, på målen kunde de ha agerat bättre. Men annars kom inte Kalmar till många farligheter.

Det här får sägas vara årets bästa match hittils, och den bästa MFF-relaterade upplevelse jag haft sedan utskåpningen av AIK förra året, och detta är förmodligen det längsta blogginlägg jag har skrivit. Jämför bara med vad jag skrev efter förra årets hemmamatch mot Kalmar, då var jag minst sagt kritisk. Det verkar som att alla runt MFF; laget, ledningen och supportrarna bestämt sig, för den här matchen ska vinnas till varje pris. Så var det heller ingen somvek ner sig eller gav upp trots ett svårt underläge, och då blir det resultat. Men vi MFF:are får inte bli övermodiga efter den här segern. Vi ligger fortfarande i ingenmansland i tabellen, och det är mycket kvar av säsongen. Vi är fortfarande bara sjua, och vi har en lång väg att vandra för att nå högre placeringar. Vi får också se upp bakåt, för där finns det lag som nafsar. Men det här var en skön seger, och imorgon ska jag bara njuta!  

Efter att jag fick höra att Carolina Kluft skulle lägga av med sjukamp fick jag nästan en chock. Hon var ju överlägset bäst i världen och hade säkerligen slagit världsrekordet om hon fortsatt! Nu har Sverige dessutom förlorat ett givet OS-guld i sommar. Självklart ska hon inte fortsätta tävla om det känns fel för henne själv, bara för att blidka det svenska folket. Dessutom kanske hon vill ha lite konkurrens, vilket hon ju inte får särskilt mycket av i sjukamp. Konkurrens sporrar ju som alla vet en idrottare till att göra bättre resultat. Men, det känns ändå lite snopet att hon ska sluta när hon är världsbäst i sin gren, hon skulle ha kunnat bli en av de absolut största friidrottarna genom tiderna. Visst kan hon förmodligen bli en av de bästa i längdhopp och tresteg också, men vi ska nog inte räkna med några medaljer redan till sommaren, och världsrekord lär hon ju aldrig slå i dessa grenar. 

Det börjar annars bli än oroväckande trend i år, med svenska idrottsstjärnor som lägger av i alltför ung ålder. I år har, förutom Carolina Kluft som bara slutar med sjukamp, Kajsa Bergqvist, Joakim Johansson och Lina Johansson lagt av. Kajsa Bergqvist hade förmodligen kunnat hålla i världseliten några år till, men hon är ändå ingen ungdom längre. Men Joakim Johansson och Lina Johansson är ju alldeles för unga för att sluta med tennis respektive konståkning. De hade definitivt kunnat nå den absoluta världseliten i sin respektive idrott. Okej att de varit skadade mycket, men det är ingen anledning att ge upp. Det går att komma tillbaka trots många och/eller svåra skador. Se bara på Ronaldo och ovan nänmda Kajsa Bergqvist. Men det är helt klart oroande att våra idrottsstjärnor ger upp så lätt. Nästa gång får man väl höra att Zlatan lägger av med fotboll för att satsa på familjen.  

 

Jag har följt MAI-galan på plats sedan år 2001 (undantaget åren 2002 och 2006), men jag tror aldrig att jag har fått se något rekord. Men det var vad jag fick se i måndags. Johan Wissman avslutade en ganska avslagen MAI- gala med att krossa det svenska rekordet på 400 meter. Motståndet hade inte en chans, men motståndarna tillhörde dock inte de bästa i världen på distansen. Men det var mäktigt att se ett svenskt rekord sättas, jag har som sagt inte sett något sådant live tidigare. I och med detta tände publiken, som tidigare under kvällen varit relativt slö, och Johan Wissman fick stående ovationer. Hela stadion, inklusive jag själv, fylldes av ett slags glädjerus som inte hade någon motsvarighet tidigare under kvällen. Det är ju något extra att ha fått uppleva ett nytt svenskt rekord på plats, särskilt när det är så överlägset det gamla. Dessutom var ju Johan Wissmans tid på sträckan bäst i Europa. Hade det varit EM i år så hade han definitivt varit en av guldfavoriterna, men i år är det VM- år, och då lär konkurrensen bli allt för tuff med många duktiga amerikaner, afrikaner och västindier. Wissman ska nog vara nöjd om han når finalen i VM, det blir ju trots allt första gången han springer 400 meter på ett stort mästerskap.

 

Jag nämnde ovan att tävlingen kändes avslagen, men det berodde kanske mer på publiken än på själva tävlingen. Det var inte precis någon storpublik på Malmö stadion i måndagskväll. Det kan ju i och för sig bero en del på regnet, men det gjorde också att den riktiga stämningen uteblev. Det var en helt annan stämning på stadion åren 2003 och 2004 då de svenska friidrottarna verkligen fick stöd av en stor publik. På den tiden fanns det också ett annat sug efter friidrott, när Sverige precis hade blivit en toppnation i sporten. Så var det ju också så att många av de svenska stjärnorna saknades i år, exempelvis Christian Olsson och Kajsa Bergqvist.

Angående tävlingen så var det kanske inte den bästa friidrottstävling man, men de största världsstjärnorna tävlar ju inte längre på MAI- galan. Men trots allt så fanns det några godbitar. Stefan Holm fick visa vilken tävlingsmänniska han är när han fixade segern med 2. 30 i sista försöket på den höjden. Dock verkade både han och Linus Thörnblad ha en bit kvar till toppformen. Annars var höjdhoppstävlingen ingen höjdare, och de internationella stjärnorna Jamie Nieto och Grzegorz Sposob var besvikelser för mig. Den utlänning som imponerade mest var väl ingen av de kända namnen. Dansken Morten Jensen vann längdhoppstävlingen, och förbättrade dessutom sitt personbästa rejält med ett bra resultat. Norskgambianen Jaysuma Saidy Ndure klarade sig också bra då han vann de båda sprintgrenarna. Kanske det kan bli norskt i någon av VM: s sprintfinaler, något som torde vara ovanligt. Kul också att få se en så pass stor stjärna som Chandra Sturrup i galans 100 meters lopp. Hon börjar dock bli gammal, men är ju trots allt en världsstjärna. Spjuttävlingen för damer var också kul att se trots att den saknade stora internationella stjärnor. Det var en skiftande tävling, som väl också bjöd på ganska bra resultat.

 

Men, som sagt. Det är Wissmans rekord jag kommer att minnas från den här galan. Att få se ett nytt svenskt rekord sättas var en upplevelse.

 Mitt besök på MAI- galan hindrade mig från att bevittna MFF: s seger mot IFK Göteborg. Skönt att de vann i alla fall, även om matchen inte lär ha varit någon höjdare. Men jag kan väl inte riktigt uttala mig då jag inte har sett hela matchen. Så länge de vinner är jag nöjd.