tifosi

Så har det så blivit dags att sammanfatta MFF:s säsong 2014 såhär en månad efter att sista omgången i Allsvenskan spelats. Fast säsongen är ju inte riktigt slut ännu, det finns ju en match kvar i Champions Leagues gruppspel som, om laget verkligen kan överträffa sig själva, kan innebära Europa League spel. Och överträffat sig själva är ju vad MFF har gjort denna säsong! Att vi både skulle försvara vårt SM-guld som första lag sedan 2003 och bli första svenska lag i Champions League på fjorton år, det var det nog få som hade trott. Ska jag vara ärlig så trodde jag inte på något av alternativen, men det var jävligt skönt att bli motbevisad!

 

När experterna har analyserat MFF:s säsong har det ofta handlat om hur imponerande det var att de klarade av att prestera som de gjorde trots att de tappade spelare både innan och under säsongen. Inför säsongen försvann ju som bekant Jille, Johan Dahlin och den förre guldtränaren Rickard Norling. In kom istället Åge Hareide och det var många som tvivlade på om han hade hungern. Själv trodde jag hela tiden att han var rätt man. Och säsongen började mycket bra, det var sällan något sprudlande spel, men alltid stabilt. Men när Gische som gjort mål i nästan varje match under våren blev långtidsskadad så kändes det som en katastrof. Inte då; Daniel Andersson värvade in några nya spelare som alla blev viktiga pjäser och vi fortsatte på den inslagna vägen. Visst gjordes några missar ibland där vi tappade poäng, men de andra lagen förmådde inte ta vara på våra misstag. Vi var det lag som hade överlägset bäst stabilitet, därför vann vi SM-guld! Laget visade också en oerhörd moral och hämtade upp underlägen till segrar eller oavgjort gång på gång. Till exempel så hämtade vi upp 0-2 till 3-2 mot Örebro hemma, och 1-3 till 3-3 mot Häcken borta. Och i matchen där vi säkrade guldet mot aik på Friends (nästan en månad innan säsongens slut!) så tappade vi 2-0 till 2-2, men Rosenberg stänkte dit ett 3-2 mål och vi var mästare! Särskilt spännande blev det då aldrig i Allsvenskan, det kändes givet att vi skulle ta det hela tiden även om jag, som vanligt, inte riktigt vågade slappna av förrän det var helt klart. I och med detta så blev det inte heller den glädje det varit vid tidigare guld, och dessutom kändes som att Champions League var huvudmålet denna säsong. Men ändå, två raka SM-guld är en grym prestation!

 

Så var det då Champions League. Som jag skrev i motsvarande blogginlägg för cirka ett år sedan så trodde jag inte riktigt på det. Och det ändrades inte efter hemmamatchen mot Ventspils i första kvalomgången. 0-0 i en riktigt risig match. Sedan vann vi returen utan att imponera. I nästa omgång gav vi Sparta Prag en match borta, trots att vi förlorade med 2-4. Men man kände tillförsikt inför returen. Och vi fixade tack vare två mål av Markus Rosenberg, bland annat en hejdundrande frispark. Mot Red Bull Salzburg var vi mer eller mindre utspelade långa stunder av matchen, men vi fixade 1-2 tack vare ett slumpmål av Emil Forsberg. Och sedan var det ju hemmamatchen mot samma lag! Det var nog den största upplevelse jag har haft med MFF förutom SM-guldet 2004. Det var en helt perfekt genomförd match där vi hade total kontroll och där Mackan gjorde två nya mål och Magnus Eriksson satte en riktig volleypärla i krysset! Och så stämningen! Hela stadion gungade verkligen! En otrolig upplevelse helt klart! Sedan var det också väldigt imponerande att slå Olympiakos i huvudturneringen! Och vi har stått upp bra i de flesta matcherna i turneringen trots att vi mött världsklass motstånd.

 

För att återigen följa experternas exempel så ska jag hylla Markus Rosenberg. Vilket otroligt år han har haft, och vilken fantastisk spelare han har visat sig vara! Från att ha suttit på bänken i West Bromwich har han gått in och fullständigt dominerat Allsvenskan och varit otroligt viktig i Champions League. När han fick komma hem till MFF så gjorde han en grym säsong, förmodligen sin bästa i karriären. Emil Forsberg har tagit ytterligare kliv den här säsongen och blivit landslagsman och en av de bästa i Allsvenskan. Han kan mycket väl gå en stor framtid till mötes. Även mittlåset Filip Helander och Erik Johansson har växt till sig och blivit landslagsmän de med. Och som alla andra så måste jag också hylla Åge Hareide. En mästerlig taktiker som kan det här med att bygga lag och anpassa spelet efter motståndarna. Han har verkligen gett trygghet till MFF. En riktig mästartränare. Sedan måste också Daniel Anderssons fingertoppskänsla lyftas fram. Han värvade in tre spelare under sommaren som inte var några stora namn, men som alla blev viktiga. Anton Tinnerholm var mästerlig på sin kant, Enock Kofi Adu styrde spelet på mitten, och Isaac Kiese Thelin stångades där framme och gjorde några viktiga mål. Så bygger man ett mästarlag!

 

Att vi skulle upprepa samma bedrift nästa säsong känns inte troligt. Men, inför den här säsongen trodde jag inte att det skulle sluta så här bra denna säsong, och den här säsongen har lärt oss att aldrig räka bort MFF. Spelar vi återigen i Champions League nästa år så är jag mer än nöjd! Den här säsongen var över all förväntan och vi i Malmö kan återigen säga;