tifosi

I onsdags tog så MFF säsongens fjärde raka seger, dock utan att imponera alltför mycket. Det var Mjällby som i långa stunder ägde matchen, och utan Dusan Melichareks räddningar hade det mycket väl kunnat sluta illa. Men, som alla vet så behöver man i fotboll inte spela bra för att vinna. MFF har också kvar sin kämparanda från förra säsongen, de ger inte upp hur matchen än ser ut. Bortsett från första matchen mot Trelleborg har inga av insatserna i de första matcherna varit helgjutna. Vi spelade bra i andra halvlek mot Halmstad och i första mot djurgården (fast vi avgjorde i andra). Mot Mjällby var vi egentligen bara bra i slutet av matchen. Men det räckte alltså, och det har räckt hittills säsongen. Vissa påstår nog att vi har haft tur. Men jag vill snarare säga att segrarna beror på kämparglöd och på den stora kvalitet vi har i spelartruppen. En kvalitet som vi inte minst visade upp förra året och som vi har fortsatt med nu. Ett bra lag i medgång vinner oftast även om de inte spelar bra. Det visar att vi har ett riktigt bra lag just nu, som maler ner sin motståndare bit för bit, för att sedan avgöra när motståndaren gör ett misstag eller inte orkar längre. Sedan har vi ju fått utvisningar med oss i de tre senaste matcherna. Fast där kan jag säga att Mjällbys utvisning senast inte påverkade någonting. Mjällby hade knappast kvitterat i elva mot elva spel heller. I djurgårdsmatchen gjorde djurgårdens utvisning så att de tajtade till defensiven, och MFF fick det svårare att komma igenom i andra halvlek. Fast det går ju att argumentera för att djurgården hade orkat hålla emot med elva man på banan. Halmstads utvisning får jag dock medge att den påverkade matchbilden. Hade inte Zamora i Halmstad gett Durmaz en smäll där så vet jag inte hur matchen hade slutat. 

Sedan får jag medge att det inte är några höjdarlag vi har mött de fyra första omgångarna. Vi kommer att spela betydligt svårare matcher framöver, och det går inte att räkna med att den här formen håller i sig säsongen ut. Spelet som vi hade mot Mjällby kommer definitivt inte att räcka i de två nästkommande matcherna mot Elfsborg och Örebro. Trots att spelet lämnade en del övrigt att att önska mot Mjällby, fanns det en del spelare som imponerade. Dusan har jag redan nämnt. Han har jag tidigare sett som en säkerhetsrisk, men nu storspelade han och såg till att vi inte släppte in något mål. Det är ju faktiskt så att i de två matcher Johan Dahlin, som jag ser som vår viktigaste spelare, har varit skadad har vi inte släppt in något mål! Starkt, och det ger ju överbetyg till både Dusan och försvaret. Sedan fick ju Gische sin revansch för petningen i de två första matcherna genom att snyggt nicka in det övgörande målet efter Daniel Larssons underbara framspelning! Det finns karaktär på spelarna i det här laget, Durmaz avgjorde ju när han blev petad senast. Amin Nazari fick göra allsvensk debut och gjorde det bra. Kanske han kan få sitt genombrott den här säsongen? Wilton stod dock inte att känna igen utan gjorde många misstag. Hans kollega på det centrala mittfältet Aubynn vek också ned sig efter några starka insatser i de föregående matcherna. Nu när vi vann kan jag också kosta på mig att rosa en spelare i motståndarlaget; Mostapha El Kabir. Han var med sina aviga dribblingar, ett ständigt orosmoment för våra försvarare, jag blev rädd så fort han fick bollen. Han är definitivt för bra för Mjällby, och förmodligen också för Allsvenskan. Så det är inte konstigt att han försvinner utomlands. Så slipper man honom också i kommande matcher mot Mjällby.

Nu väntar som sagt tuffare matcher framöver. Så då gäller det att vi höjer oss ett snäpp, särskilt nu när vi har både Ivo och Dahlin skadade.