Så var OS (ur mitt perspektiv)
Så är då två veckor med högklassig sport över. Under denna tid har jag levt i en bubbla och inte tänkt på så mycket annat än OS. Och visst var det roligt att följa, även om man givetvis hade önskat sig större svenska framgångar.
Spelen började också lovande med en invigning av sällan skådat slag. Det var den häftigaste invigningen jag någonsin sett, och något av det coolaste jag någonsin sett på tv. Tänk att ha fått vara på plats där, det hade varit något, det! Utformning, utförandet, musiken; allt var magnifikt! Att jag gillade det så mycket kan ha att göra med att jag är lite smått anglofil, och jag gillar då särskilt brittisk musik. Så därför var både invigningen och avslutningen stora upplevelser för mig (även om jag inte precis är något fan av Spice Girls).
Så till tävlingarna då, och vi börjar med den svenska insatsen. Det blev totalt åtta medaljer, varav ett guld. Det måste trots allt ses något av ett misslyckande. Men det var ett ganska väntat misslyckande, i och med att det förmodligen inte var så många som trodde på något guldregn. Så medaljskörden blev ungefär den förväntade, och den blev dessutom bättre än i Peking för fyra år sedan. Men dem jag trodde skulle ta medalj innan OS levererade inte riktigt. Främst var det väl simmarna som misslyckades, med en Therese Alshammar som hade problem med en skada, och en Sarah Sjöström ur form. Sedan hade Rolf-Göran Bengtsson också den oturen att få sin häst skadad innan hoppfinalen. Den enda av dem som jag trodde på innan OS som tog medalj, var Håkan Dahlby i dubbeltrap, som var en av dem som misslyckats i Peking. Från att ha haft problem att ta sig till finalen gick han in där, sköt nästan fullt, och tog ett silver! Och jag satt framför tv:n och följde intensivt en sport jag egentligen inte vet något om. Det var också uppfriskande att höra Dahlbys "fuck you" till de som tvivlat på honom, en liten motvikt mot alla politiskt korrekta segerintervjuer. Vi hade ju också mycket otur med medaljer som kunde ha blivit av ädlare valör. Sara Algotsson Ostholt rev näst sista hindret i fälttävlan, och hennes guld blev till silver. Robert Euren blev bortdömd i semifinalen i brottning 120 kilo när motståndaren lämnade in en protest, och han fick brons istället för guld/silver. Närmast var ju ändå Lisa Norden i Triathlon, som hade nio tusendelar (!) upp till guldmedaljören. Detta är en situation där man kan diskutera om guldet skulle ha delats. Hursomhelst så var dessa medaljer stora framgångar för idrottarna i respektive gren, och de ska ha all heder för sina insatser, även om det inte riktigt räckte ända fram.
Sedan blev det ju ett guld också, i starbåt genom Fredrik Lööf och Max Salminen, och det blev dessutom det första svenska guldet i sommar-OS på åtta år! Inför sista seglingen hade det säkrat en medalj, men guldet sades vara i stort sett omöjligt att nå. Svenskarna behövde iaf ha Brasilien några placeringar bakom sig för att kunna ta silver. Lööf och Salminen lyckades också vinna sista seglingen brassarna kom långt bak och silvret var säkrat! Men när jag sedan gått ifrån tv:n hörde jag kommentatorerna ropa att det hade blivit guld, eftersom britterna som ledde hade kört bort sig totalt! Jag kan inte mycket om segling, men jag förstår att det var en häpnadsväckande vändning och en stor bragd av de svenska seglarna. Denna bragd är definitivt modern svensk idrottshistoria.
Vårt herrlandslag i handboll stod också för en otrolig prestation! Inför OS var det få som trodde att de skulle ha chans på medalj. Ett halvbra gruppspel och möte med europamästarna Danmark i kvartsfinalen ändrade inte på det. Men det visade sig att Sverige var det lag som hade kontroll på nerverna och kyligast avslutare, och efter en rysare så var vi plötsligt i semifinal. Där blev det återigen en rysare mot Ungern, och vi vann matchen med endast ett mål efter en avgörande insats av målvakten Mattias Andersson. Vi förlorade ju finalen mot Frankrike. Men bara med ett mål, och detta mot ett lag som dominerat landslagshandbollen totalt de senaste åren, och vunnit fem av sex möjliga titlar sedan OS 2008! Att ett svenskt lag med spelare som aldrig tagit medalj i stora landslagsmästerskap går till OS-final och pressar världens bästa landslag är inget annat än en bragd! Det kändes nästan som att vara tillbaka på tiden med Bengans boys! Detta var faktiskt Sveriges första mästerskapsmedalj i handboll sedan EM guldet år 2002! Detta var framföraallt en laginsats, men spelare som förtjänar att lyftas fram är Niclas Ekberg med sina många mål, och målvakterna Jonathan Sjöstrand och Mattias Andersson.
Den svenska medaljör som visade mest glädje var brottaren Jimmy Lidberg som tog brons i 96-kilosklassen. Det var härligt att se hur mycket medaljen betydde för honom. Sedan blev det ytterligare ett brons i segling genom Rasmus Myrgren, som fick revansch för ett misslyckande i Peking.
I övrigt var huvudpersonerna i London- OS ungefär samma som i Peking. Usain Bolt var återigen favorit på 100 och 200 meter, men den här gången hade han konkurrens, främst av landsmannen Yohan Blake. Men till slut kunde inte heller han rå på suveränen Bolt. Usain Bolt var trots allt inte lika dominant som i Peking, han satte inga världsrekord individuellt, men det blev fantastiska tider i båda finalerna. Och sedan blev det ju återigen världsrekord i 4x100 meter med Jamaica. En annan dominant från Peking som återigen fick uppmärksamhet i London var ju Michael Phelps. Och hans dominans var inte alls lika stor som tidigare. Han vann trots allt några guldmedaljer, tillräckligt för att bli den meste OS-guldmedaljören genom tiderna. Och nu ska han alltså sluta, alltför tidigt tycker jag, men han har tydligen ingen motivation längre.
Friidrottstävlingarna var även den här gången mycket bra och underhållande, även om våra svenska atleter numera är långt ifrån toppen, undantaget Michel Torneus som så snöpligt missade medalj i längdhopp. Det slogs fyra världsrekord i dessa tävlingar (möjligtvis är rekordet i damernas gång en smula bortglömt). Det grymmaste av dessa var utan tvekan David Rudishas rekord på 800 meter, där han krossade alla konkurrenter, trots att dessa också, i det flesta fall, överträffade sig själva tidsmässigt. USA:s tjejers rekord på 4x100 meter var också imponerande, när de raderade ett östtyskt rekord som förmodligen satts med hjälp av dopning. Det var också kul att se Ivan Ukhov hoppa så högt som 2,38 i herrarnas höjdfinal, trots den lilla fadäsen där han tappade bort sin tävlingströja. Jag har svårt att se vilka som ska kunna hota Kirani James och Sally Pearson i 400 meter respektive 100 meter häck de närmaste åren.
Herrfotbollen måste också nämnas. Här var Brasilien skyhöga favoriter i Argentinas frånvaro och tog sig, förutom en tight match mot Honduras i kvartsfinalen, enkelt fram till final, där de ju bara skulle slå Mexico. Men mexikanarna gjorde i stort sett en perfekt match, och kontrade sönder ett Brasilien som inte alls stod att känna igen. Mexico tog OS- guld och nådde därmed landets största fotbollsframgång någonsin i ett globalt mästerskap. Intressant med fotbollsturneringen var att inget europeiskt lag lyckades ta sig till semifinal, och Storbrittanien var det enda laget som lyckades ta sig vidare från gruppspelet, där bland annat Spanien åkte ut. Men det är inte särskilt överraskande egentligen. Senast ett europeiskt lag vann OS var 1992, och Europa har redan EM som blir klart lite drygt en månad innan OS, så det är förståeligt att de stora europeiska lagen inte satsar. Därför skulle det heller inte funka att tillåta länderna att komma med sina bästa lag, två stora mästerskap i fotboll inom loppet av två månader skulle aldrig funka.
Som vanligt stod hemmanationen för en bra insats i OS. Storbrittanien lyckades givetvis inte rå på giganterna USA och Kina, men kom ändå trea i medaljligan. Jessica Ennis och Mo Farah fick publiken i extas på friidrottsarenan, men det kanske ändå är Andy Murrays prestation i herrarnas tennis som är den största. Han lyckades inte vinna Wimbledon tidigare i sommar, men vann "lilla" Wimbledon, alltså OS som spelades på samma banor. Detta efter att ha slagit världens två bästa spelare. Först Novak Djokovic i semifinalen, och i finalen tog han revansch på Roger Federer för förlusten i Wimbledonfinalen. Det är evigheter sedan en britt vunnit en singeltitel i Wimbledon, men nu vann iaf Murray titeln i Wimbledon, även om det inte var Grand Slam turneringen, utan OS.
Det var ju också en skandal i badminton turneringens mixed dubbel, där två par blev diskade för att inte ville vinna, för att få lättare motstånd i kvartsfinalen. Jag är egentligen inte emot att man lägger sig för att få lättare mostånd, hade Tre Kronor inte lagt sig mot Slovakien i vinter- OS 2006 hade det kanske inte blivit något guld, men i det här fallet var det ju så uppenbart att det blev pinsamt. Så det fanns väl inget annat att göra än att diska båda paren.
Det har varit ett intressant OS, vilket märks på den här texten, då jag har skrivit mer än på länge. Mycket att skriva om alltså. Får se hur det blir i Rio om fyra år, då ska väl Brasilien äntligen ta OS- guld i fotboll? Och så får vi hoppas på större framgångar för Sverige!
Spelen började också lovande med en invigning av sällan skådat slag. Det var den häftigaste invigningen jag någonsin sett, och något av det coolaste jag någonsin sett på tv. Tänk att ha fått vara på plats där, det hade varit något, det! Utformning, utförandet, musiken; allt var magnifikt! Att jag gillade det så mycket kan ha att göra med att jag är lite smått anglofil, och jag gillar då särskilt brittisk musik. Så därför var både invigningen och avslutningen stora upplevelser för mig (även om jag inte precis är något fan av Spice Girls).
Så till tävlingarna då, och vi börjar med den svenska insatsen. Det blev totalt åtta medaljer, varav ett guld. Det måste trots allt ses något av ett misslyckande. Men det var ett ganska väntat misslyckande, i och med att det förmodligen inte var så många som trodde på något guldregn. Så medaljskörden blev ungefär den förväntade, och den blev dessutom bättre än i Peking för fyra år sedan. Men dem jag trodde skulle ta medalj innan OS levererade inte riktigt. Främst var det väl simmarna som misslyckades, med en Therese Alshammar som hade problem med en skada, och en Sarah Sjöström ur form. Sedan hade Rolf-Göran Bengtsson också den oturen att få sin häst skadad innan hoppfinalen. Den enda av dem som jag trodde på innan OS som tog medalj, var Håkan Dahlby i dubbeltrap, som var en av dem som misslyckats i Peking. Från att ha haft problem att ta sig till finalen gick han in där, sköt nästan fullt, och tog ett silver! Och jag satt framför tv:n och följde intensivt en sport jag egentligen inte vet något om. Det var också uppfriskande att höra Dahlbys "fuck you" till de som tvivlat på honom, en liten motvikt mot alla politiskt korrekta segerintervjuer. Vi hade ju också mycket otur med medaljer som kunde ha blivit av ädlare valör. Sara Algotsson Ostholt rev näst sista hindret i fälttävlan, och hennes guld blev till silver. Robert Euren blev bortdömd i semifinalen i brottning 120 kilo när motståndaren lämnade in en protest, och han fick brons istället för guld/silver. Närmast var ju ändå Lisa Norden i Triathlon, som hade nio tusendelar (!) upp till guldmedaljören. Detta är en situation där man kan diskutera om guldet skulle ha delats. Hursomhelst så var dessa medaljer stora framgångar för idrottarna i respektive gren, och de ska ha all heder för sina insatser, även om det inte riktigt räckte ända fram.
Sedan blev det ju ett guld också, i starbåt genom Fredrik Lööf och Max Salminen, och det blev dessutom det första svenska guldet i sommar-OS på åtta år! Inför sista seglingen hade det säkrat en medalj, men guldet sades vara i stort sett omöjligt att nå. Svenskarna behövde iaf ha Brasilien några placeringar bakom sig för att kunna ta silver. Lööf och Salminen lyckades också vinna sista seglingen brassarna kom långt bak och silvret var säkrat! Men när jag sedan gått ifrån tv:n hörde jag kommentatorerna ropa att det hade blivit guld, eftersom britterna som ledde hade kört bort sig totalt! Jag kan inte mycket om segling, men jag förstår att det var en häpnadsväckande vändning och en stor bragd av de svenska seglarna. Denna bragd är definitivt modern svensk idrottshistoria.
Vårt herrlandslag i handboll stod också för en otrolig prestation! Inför OS var det få som trodde att de skulle ha chans på medalj. Ett halvbra gruppspel och möte med europamästarna Danmark i kvartsfinalen ändrade inte på det. Men det visade sig att Sverige var det lag som hade kontroll på nerverna och kyligast avslutare, och efter en rysare så var vi plötsligt i semifinal. Där blev det återigen en rysare mot Ungern, och vi vann matchen med endast ett mål efter en avgörande insats av målvakten Mattias Andersson. Vi förlorade ju finalen mot Frankrike. Men bara med ett mål, och detta mot ett lag som dominerat landslagshandbollen totalt de senaste åren, och vunnit fem av sex möjliga titlar sedan OS 2008! Att ett svenskt lag med spelare som aldrig tagit medalj i stora landslagsmästerskap går till OS-final och pressar världens bästa landslag är inget annat än en bragd! Det kändes nästan som att vara tillbaka på tiden med Bengans boys! Detta var faktiskt Sveriges första mästerskapsmedalj i handboll sedan EM guldet år 2002! Detta var framföraallt en laginsats, men spelare som förtjänar att lyftas fram är Niclas Ekberg med sina många mål, och målvakterna Jonathan Sjöstrand och Mattias Andersson.
Den svenska medaljör som visade mest glädje var brottaren Jimmy Lidberg som tog brons i 96-kilosklassen. Det var härligt att se hur mycket medaljen betydde för honom. Sedan blev det ytterligare ett brons i segling genom Rasmus Myrgren, som fick revansch för ett misslyckande i Peking.
I övrigt var huvudpersonerna i London- OS ungefär samma som i Peking. Usain Bolt var återigen favorit på 100 och 200 meter, men den här gången hade han konkurrens, främst av landsmannen Yohan Blake. Men till slut kunde inte heller han rå på suveränen Bolt. Usain Bolt var trots allt inte lika dominant som i Peking, han satte inga världsrekord individuellt, men det blev fantastiska tider i båda finalerna. Och sedan blev det ju återigen världsrekord i 4x100 meter med Jamaica. En annan dominant från Peking som återigen fick uppmärksamhet i London var ju Michael Phelps. Och hans dominans var inte alls lika stor som tidigare. Han vann trots allt några guldmedaljer, tillräckligt för att bli den meste OS-guldmedaljören genom tiderna. Och nu ska han alltså sluta, alltför tidigt tycker jag, men han har tydligen ingen motivation längre.
Friidrottstävlingarna var även den här gången mycket bra och underhållande, även om våra svenska atleter numera är långt ifrån toppen, undantaget Michel Torneus som så snöpligt missade medalj i längdhopp. Det slogs fyra världsrekord i dessa tävlingar (möjligtvis är rekordet i damernas gång en smula bortglömt). Det grymmaste av dessa var utan tvekan David Rudishas rekord på 800 meter, där han krossade alla konkurrenter, trots att dessa också, i det flesta fall, överträffade sig själva tidsmässigt. USA:s tjejers rekord på 4x100 meter var också imponerande, när de raderade ett östtyskt rekord som förmodligen satts med hjälp av dopning. Det var också kul att se Ivan Ukhov hoppa så högt som 2,38 i herrarnas höjdfinal, trots den lilla fadäsen där han tappade bort sin tävlingströja. Jag har svårt att se vilka som ska kunna hota Kirani James och Sally Pearson i 400 meter respektive 100 meter häck de närmaste åren.
Herrfotbollen måste också nämnas. Här var Brasilien skyhöga favoriter i Argentinas frånvaro och tog sig, förutom en tight match mot Honduras i kvartsfinalen, enkelt fram till final, där de ju bara skulle slå Mexico. Men mexikanarna gjorde i stort sett en perfekt match, och kontrade sönder ett Brasilien som inte alls stod att känna igen. Mexico tog OS- guld och nådde därmed landets största fotbollsframgång någonsin i ett globalt mästerskap. Intressant med fotbollsturneringen var att inget europeiskt lag lyckades ta sig till semifinal, och Storbrittanien var det enda laget som lyckades ta sig vidare från gruppspelet, där bland annat Spanien åkte ut. Men det är inte särskilt överraskande egentligen. Senast ett europeiskt lag vann OS var 1992, och Europa har redan EM som blir klart lite drygt en månad innan OS, så det är förståeligt att de stora europeiska lagen inte satsar. Därför skulle det heller inte funka att tillåta länderna att komma med sina bästa lag, två stora mästerskap i fotboll inom loppet av två månader skulle aldrig funka.
Som vanligt stod hemmanationen för en bra insats i OS. Storbrittanien lyckades givetvis inte rå på giganterna USA och Kina, men kom ändå trea i medaljligan. Jessica Ennis och Mo Farah fick publiken i extas på friidrottsarenan, men det kanske ändå är Andy Murrays prestation i herrarnas tennis som är den största. Han lyckades inte vinna Wimbledon tidigare i sommar, men vann "lilla" Wimbledon, alltså OS som spelades på samma banor. Detta efter att ha slagit världens två bästa spelare. Först Novak Djokovic i semifinalen, och i finalen tog han revansch på Roger Federer för förlusten i Wimbledonfinalen. Det är evigheter sedan en britt vunnit en singeltitel i Wimbledon, men nu vann iaf Murray titeln i Wimbledon, även om det inte var Grand Slam turneringen, utan OS.
Det var ju också en skandal i badminton turneringens mixed dubbel, där två par blev diskade för att inte ville vinna, för att få lättare motstånd i kvartsfinalen. Jag är egentligen inte emot att man lägger sig för att få lättare mostånd, hade Tre Kronor inte lagt sig mot Slovakien i vinter- OS 2006 hade det kanske inte blivit något guld, men i det här fallet var det ju så uppenbart att det blev pinsamt. Så det fanns väl inget annat att göra än att diska båda paren.
Det har varit ett intressant OS, vilket märks på den här texten, då jag har skrivit mer än på länge. Mycket att skriva om alltså. Får se hur det blir i Rio om fyra år, då ska väl Brasilien äntligen ta OS- guld i fotboll? Och så får vi hoppas på större framgångar för Sverige!