En seger är alltid en seger
Första halvlek var en ren katastrof. Det var till och med så att Torshavn var bäst de första fem minuterna, och lyckades skapa matchens första hörna. Sedan tog MFF över, men skapade inte särskilt många chanser, och de som skapades missades trots klara lägen. Jag har nog aldrig buat så mycket efter en halvlek, och jag var definitivt inte ensam. I andra halvlek spelade vi ut färingarna och skapade mängder av chanser, men gjorde bara två mål, ett genom Dardan och ett självmål. Men vi vann ju matchen! Och vilken jävla lättnad det var efter 1-0-målet, både på läktaren och på planen. Det kändes som att spelarna vågade spela ut mer efter detta mål.
Hur kunde det bli såhär då? Att vi har så svårt att göra mål mot ett lag som håller högst svensk division 3 klass. Lite nervositet kanske? Det var ju MFFs första europeiska cupmatch på sex år, och då borde ju laget känna press. Det blev väl inte heller bättre av att vi fans också var nervösa, och att detta övergick till aggression och frustration när laget inte fick in bollen. Men mest av allt handlade det nog om underskattning av motståndet. MFF-spelarna skulle klacka och göra snygga dribblingar hela tiden, ännu mer än vad som tidigare varit fallet den här säsongen, de verkade vilja leka med motståndarna. Mestadels var det Jimmy Durmaz som höll på klydda. Visst, det var ofta snyggt, och gjorde ofta bort motståndarspelarna, men det var oerhört ineffektivt när det gällde att göra mål. Hade de låtit bli att leka och istället försökt gå mer rakt på hade segersiffrorna kunnat bli betydligt större. Sedan är det ju också det här med ineffektiviteten framför mål som har hängt med hela säsongen. Som sagt så borde MFF ha gjort betydligt fler mål på ett motstånd av den här kalibern.
Det var många spelare som underpresterade idag. Men Marcus Halsti var bra! Han var säkerheten själv där bak, och hade några farliga framstötar. Även Ricardinho kom fram bra med sina offensiva löpningar. Av de offensiva spelarna var det väl Dardan som var bäst. Trots att han slarvade och missade en del, så gjorde han ju mål! Och firade med den klassiska målgesten "vaggan" tillsammans med Daniel Larsson, som blivit pappa. Wilton däremot var rentav usel, särskilt i avsluten. Varenda skott han skjuter går högt över! Han har helt tappat sin form från förra säsongen och fallit tillbaka i gamla synder från 2009. Agon gör heller inte mycket nytta som det är just nu. Han missar på tok för mycket, och det verkar som att han redan är i Palermo mentalt.
Och Torshavn var som sagt dåliga. Men de kämpade väl och gjorde vad de kunde, och spelade precis så hårt, fult och defensivt som det krävs av ett sämre lag på bortaplan. Deras målvakt gjorde ett par bra räddningar, men våra mål var tämligen enkla, och dessa skulle knappast någon allsvensk målvakt släppt in.
Även om vi bara vann med 2-0 kan man nog säga att vi i praktiken är klara för andra omgången. Även om Torshavn kanske försöker spela mer offensivt på hemmaplan, så ska det väldigt mycket till för att de ska lyckas vända. Ett 0-2 underläge är mycket svårt att vända även för de bästa lagen. Man kan iallafall hoppas att att MFF spelar lite bättre på Färöarna. Att lägga sig på defensiven för att försvara ledningen från den här matchen får vi dock inte göra, då kan det rent av bli farligt. Torshavn kommer inte ha en chans, om vi inte ger dem den.
Alla sätt är bra
Gårdagens match påminnde lite om motsvarande match 2008. Då vann vi också med 2-1 efter att vi, precis som i den här matchen ledde med 2-0, och man som supporter vaggats in i en falsk säkerhet. Så kom det en reducering som en blixt från klar himmel, då efter en tavla av Sankan, nu efter en frispark där försvaret väl inte riktigt hängde med. Då som nu lyckades dock inte Norrköping skapa några klara kvitteringschanser. Men nervös blev man trots allt. Vi kunde ha avgjort matchen betydligt tidigare om vi varit lite mer effektiva framför mål på de chanser vi fick och framförallt, skapat mer. Det var tur ändå att motståndet var så pass dåligt i den här matchen. Och så har vi ju Daniel Larsson. Han verkar ha kommit igång nu, han var framme och oroade Norrköpings försvar flera gånger, och så fick han ju göra ett mål. Även Dardan var bra, men han missade lite för mycket. Missar görs det också många i försvaret, men det var kanske inte så konstigt med tanke på att vi hade våra mest rutinerade backar borta. Dock har det varit instabilt i försvaret även när Danne och Ulrich varit med, så spelet måste förbättras i denna lagdel. Även om matchen kanske inte var någon höjdare så fick vi stundtals till bra tryck på ståplatsläktaren. Kul var det också med lite kamp mellan ståplats och sittplats, när norra sitt sabbade våra sånger med handklapp, och vissa på ståplats blev seriöst irriterade. Själv ser jag mest den här kampen som en kul grej.
Man ska också ha i åtanke att vi vann matchen med ett reservbetonat på grund av alla skador och avstängningar. Så det är inte så konstigt egentligen att spelet inte riktigt stämde alltid, men så mötte vi ett dåligt lag så det räckte till seger ändå.
It's no good
Nä, idag var MFF verkligen inte särskilt bra! Det var en trist match. De enda som verkade ha roligt var Agon och Yago som skojade friskt med varandra när avbytarna var inne och värmde upp under halvtidsvilan. Visst, vi var det spelförande laget, och skapade en del bra chanser som Gefle målvakten Mattias Hugosson fick göra några bra räddningar på, men bollajävelen ville ju inte in! En del otur var det väl också, med passningar som blev fel med några centimeter, och skott som gick precis utanför stolpen, men så svårt ska det väl ändå inte vara att göra mål? Föregående match mot Kalmar var ju ett fall framåt, men nu verkar vi ha fallit tillbaka igen. Då fungerade anfallsspelet bra, det gjorde det som sagt inte i dagens match. Försvarsspelet var dock något bättre än i måndags, men det görs fortfarande hårresande misstag ibland, även om Gefle sällan kom igenom. De hade dock matchens bästa målchans med en nick i stolpen. Irriterande också att vi vid seger hade junnat klättra rejält i tabellen. Nu klättrade vi väl inte alls.
Att Dusan blev vald till matchens bästa spelare säger en del om hur illa det var ställt med utespelarna. Han fick väl allt som allt bara göra två räddningar i matchen, men gjorde dessa bra. Men det var kul iallfall att Ivo fick komma tillbaka från sin skada, och det var ett bra inhopp han gjorde också. Han har en bit kvar till förra årets form, men verkar vara på god väg. Men det här spelet, med en kopiös oförmåga att göra mål och en Wilton som inte alls får till gör att man minns tillbaka till 2009 då det såg exakt likadant ut under större delen av säsongen (då spelade vi för övrigt också 0-0 hemma mot Gefle, och matchen såg ungefär likadan ut som den idag). Vi brukar i och för sig ha ganska svårt att slå Gefle på hemmaplan. Sedan de gick upp i Allsvenskan 2005 har vi vunnit tre av sju hemmamatcher mot dem. Men det här spelet är oroande ändå, särskilt eftersom det står Champions League kval för dörren. Med det spel som vi presterar just nu räcker vi inte långt. Nu krävs det att Rikard Norling får grabbarna att skärpa till sig, annars kan det bli jobbigt.
Så ska det se ut!
Så här glad blev Pontus Jansson efter sitt mål!
Efter tre raka utan seger kom så äntligen en vinst för MFF idag, och den första med Rikard Norling som tränare! Dessutom mot Kalmar, som varit något av ett boogieteam för oss de senaste säsongerna. Men det finns en del kvar för Norling att jobba på. Försvarsmässigt såg det inte riktigt stabilt ut, Kalmar kom igenom ett antal gånger och fick ett par frilägen. Tack och lov var Dusan återigen säkerheten själv i målet. Han har verkligen växt ut till en säker sista utpost den här säsongen, precis vad vi behöver nu när Dahlin är skadad. Verkar som Dusan fått självförtroende av att vara nummer ett. Anfallsmässigt såg det dock ganska bra ut, många fina kombinationer blev det. Dock missar vi fortfarande lite väl mycket chanser. Särskilt Dardan hade problem när han kom in i straffområdet och försökte få till avslut. Speciellt i situationen som föranledde hörnan som Pontus Jansson nickade in, där han fick chansen tre gånger. Men det gjorde ju nu ingenting eftersom det ju blev mål på den efterföljande hörnan! Allt som allt får jag ändå säga att det var en bra match av MFF, laget visade både kämparvilja och, som jag nämnde ovan, finess i anfallsspelet, och så fick vi revansch för straff förlusten i cupen förra veckan! Och visst var det vi som förde matchen. Fastän nu Henrik Rydström i Sportnytt påstod att det var ologiskt eftersom Kalmar skapade flest chanser. Bullshit! Lagen skapade ungefär lika många chanser. Och nog vann vi rättvist, vi var det bästa laget sett över hela matchen.
Det var många spelare som utmärkte sig med sitt idoga kämpande idag. Främst Amin Nazari, som vann tillbaka bollen flera gånger, och Dardan som kämpade till sig en trippelchans som ledde fram till hörnan som blev till mål. Men det ska tilläggas att detta också berodde på slarvigt försvarsspel från Kalmar. Kul också för Daniel Larsson att äntligen få göra mål. Han har inte stått att känna igen hitills under den här säsongen, kanske kan det lossna nu. Pontus Jansson är en spelare som verkar vara på väg mot ett genombrott. Han arbetade bra i försvaret, och fick ju också nicka in ett mål! Att ha fått Yago tillbaka är också en fördel. Och han verkade vara på hugget, och vann en hel del dueller. Precis som det brukar vara!
* Efter vad som hände senast hemma mot hif har det nu kommit upp ett nät. Tyckte inte det gjorde någon skillnad förutom att bollen studsade mot det när någon spelare sköt över.
* Gische fick idag ta emot våra hyllningar innan han sticker till Belgien. Och vi gav hom verkligen den hyllning han förtjänar! I efterhand såg jag på TV att han verkade få tårar i ögonen. Han kommer saknas! Det blir till och värva nu när Jille verkar ha blivit långtidsskadad.
* Vi får alltså möta Torshavn från Färöarna i första omgången i Champions League- kvalet. Borde ju bli en enkel match, ett lag från Färöarna håller väl knappt svensk division 3 klass. Men samtidigt ska man aldrig underskatta något lag i de här sammanhangen. Och Torshavn är ju färiska mästare och borde då rimligen ha några färiska landslagsspelare med i laget. Och detta landslag har tagit poäng mot betydligt mer meriterade landslag i EM- och VM-kval. Men det borde inte bli några större problem. MFF måste spela ganska långt från sin normala nivå för att misslyckas med att gå vidare.
* Det var nästan en månad sedan senaste hemmamatchen i Allsvenskan. Och det märktes i mina lungor. Jag kan säga att jag var ganska hes efter matchen. Blir väl så när man inte har varit på fotboll och sjungit på länge.
* Trots vinsten avancerade vi bara en plats i tabellen, så nu är vi sjua. Vi har tjugo poäng, men det är det fyra lag framför oss som också har. Oerhört jämnt alltså. Vi får se hur det utvecklar sig.
Bra match igår!
Bäst igår var Johan Elmander som stod för en avgörande insats med sina två mål. Han borde definitivt platsa som anfallare, bredvid eller bakom Zlatan. Ola Toivonen inledde ju målskyttet, och han gjorde också en stormatch! Han framspelning till Elmanders 2-0 var världsklass. Ola verkar ha hittat sin plats i landslaget nu, och kommer att bli en av våra viktigaste spelare framöver. Andreas Isaksson har stått för några tveksamma insatser i landslaget de senaste åren, men han verkar ha hittat tillbaka till formen igen. Igår stod han för ett par svettiga räddningar i ett känsligt läge när Moldavien hade reducerat, och fått lite vittring.
Sverige gjorde alltså sin bästa match i kvalet igår, utan Zlatan på planen. Det väcker återigen frågan om Sverige är ett bättre lag utan Zlatan. När han inte är på planen förlitar de sig inte på att han ska ordna allting, utan spelar mer som ett lag. Anders Svensson var faktiskt ärlig nog att föra ett liknande resonemang i en intervju med tv4 sporten ikväll. Samtidigt kan Zlatan komma att få en enorm betydelse i matcher som är svårare än gårdagens, till exempel mot Holland och Ungern. Han är utan konkurrens vår bästa spelare, men hur viktig är han för laget? Det är en svår fråga. En stark lagmaskin kan förflytta berg, men alla lag behöver en fixstjärna som kan avgöra matcherna. Så nog behövs Zlatan ändå, om vi skulle hamna i en knivig situation, behövs en världsklass spelare. Ingen tvekan om att Sverige gjorde en stark insats igår, men än har vi inte bevisat något. Matcherna vi har vunnit var matcher som skulle vinnas. Det kommer svårare matcher framöver, och då behövs en spelare av Zlatans kaliber.
Ny tränare i MFF
Nu ska alltså Rikard Norling ta över. Jag måste säga att jag är skeptisk. Han misslyckades ju med att ta ett starkt Assyriska till Allsvenskan förra säsongen och det är ett tag sedan han nådde sin största framgång som huvudtränare (andraplatsen i Allsvenskan med aik 2006). Men förhoppningsvis kommer mina farhågor på skam. Han vet ju sedan tiden i aik vad som krävs för att leda en storklubb (med svenska mått mätt) och Assyriska ledde ju faktiskt Superettan innan hans avgång.
Då återstår bara att säga: Lycka till Rolle, och tack för allt!!! och Välkommen Rikard!
Jävligt sorgligt!!
Den här dagen kommer alla att minnas på grund av en korkad huligan som fick matchen avbruten. Ingen kommer minnas stämningen på läktaren, tifot, eller att MFF gjorde en riktigt bra match fram till dess att den blev avbruten. Den 24 maj 2011 kommer alltid att vara ett svart datum i MFF:s (och svensk fotbolls) historia. Såhär, med facit i hand, hade jag mycket hellre skrivit om en förlust som skett på planen. Efter en sådan här händelse känns det inte riktigt lika illa med "riktiga" förluster som det brukar. När vi tvingades lämna stadion var det också mer deppigt än än vanligt. Även efter förluster brukar en del människor vara igång och snacka en del, men nu var de flesta knäpptysta, och man såg en sorg i deras ögon. Någonting måste definitivt göras nu, av politker, fotbollsförbundet eller whatever. Se till att punktmarkera bråkmakare så att de inte får komma in på arenan. Fotboll är ett nöje som ska vara till för alla, och det ska inte behöva vara så att föräldrar undviker att ta med sina barn på match på grund av idioter som dem igår. Efter gårdagens "match" har jag själv börjat ifrågasätta varför jag sjunger med i hat-ramsor. Därmed inte sagt att man måste älska alla lag, det måste finnas rivalitet mellan lag såsom MFF och hif, eller aik och djurgården, annars finns det ingen poäng med fotboll, men problemet är när ord går över i handling, som igår. Visst kan vi skrika ramsor och håna varandra, men vi behöver inte ha ihjäl varandra för det. Vi har ju trots allt det gemensamt att vi älskar fotboll!
Inte tillräckligt bra
En annan som gjorde det bra igår var hjälten från förra matchen, Gische. Det var han som styrde vårt offensiva spel, och han stod för ett par läckra dribblingar, men han fick inte riktigt till avsluten och inläggen. Hans kollega på den andra kanten Jimmy Durmaz, har dock inte stått att känna igen i de senaste matcherna. Dessutom verkar han ha blivit en diva, han surar ju så fort han blir utbytt! Han ska väl vara glad att han får spela från start i den konkurrensen som råder. Jeffrey Aubynn som tidigare fungerat bra som Ivos ersättare gick det inte lika bra för när han fick ersätta Wilton. Han kom ingen vart med varken löpningar eller passningar. När det gäller Ivo så har han inte riktigt kommit tillbaka i samma form som ifjol efter sin skada. Nu blev han ju dessvärre skadad igen i den här matchen, och det har rapporterats om en bristning. Inte alls bra! Nu blir det kanske ännu fler matchers frånvaro, och dessutom kan det ta ännu längre tid innan han kommer i form. Men vilket mål han gjorde igår!! Den där volleyn höll absolut högsta klass, och var helt otagbar för Källqvist i Häckens mål. Det målet blir nog en kandidat till årets mål, inte bara i MFF, utan kanske i hela Allsvenskan! Efter måltorkan på tre matcher har vi ju faktiskt bara gjort snygga mål! Gisches två kanoner mot Örebro, och nu Ivos. Får hoppas att det håller i sig mot helsingborg. Det är ju bara tre dagar kvar nu till derbyt, och givetvis är man taggad! Det kommer att bli en tight och tuff match. Och hur det nu än är med formen så är vi ju fortfarande med i toppen.
Supercupmiss 2011
Det är väl ingen tvekan någonstans om att den här säsongen kommer bli ytterst spännande för MFF. Förutom att försvara SM-guldet ska vi göra ett försök att ta oss till Champions League, något som inget svenskt klubblag har lyckats med på elva år. Och igår kan man väl säga att säsongen tjuvstartade med Supercupen som dessutom var ett derby mot värsta konkurrenten. Men den kunde ju ha börjat bättre.
Den här matchen är jag på sittplats. Runt 10 000 åskådare är på plats på Swedbank Stadion, men det ser ändå lite tomt ut i och med att de övre läktarna inte används. Innan matchen hålls en tyst minut för jordbävningsoffren i Japan. Då står ett par supportrar i respektive klack för pinsamheter när de skriker saker till varandra men dessa hyschas dock av övriga fans. Det är hif som inleder matchen bäst och redan efter två minuter har Marcus Nilsson satt 1-0. Helsingborgarna fortsätter att vara farliga den första kvarten när det är hönsgård i MFF:s försvar. Vi står för en sällsynt usel inledning på matchen. Men plötsligt gör Jimmy Durmaz en dragning på kanten och spelar fram Wilton som dock skjuter utanför. Ett par minuter senare gör Durmaz ännu en dragning och fintar bort en hif-spelare, och spelar återigen fram Wilton som den här gången sätter bollen i krysset!! 1-1! Efter detta tar MFF över matchen, och spelar riktigt bra resten av halvleken. Nu börjar spelet kännas igen från förra säsongen. Durmaz fortsätter spela lysande, och har bland annat en frispark i ribban. En eller två MFF "supportrar" står dock återigen för pinsamheter, och kastar in smällare på planen. Detta gillas dock inte av övriga supportrar som skanderar "ut med packet", och vad jag kan se blir det nästan slagsmål. Jimmy Durmaz får gå fram och lugna ner känslorna i klacken. Men första halvlek slutar iallafall 1-1 med mersmak.
Andra halvlek inleder vi också bra, Bland annat har skjuter Daniel Larsson ett skott som en hif-back räddar på mållinjen. Sedan förvandlas matchen till ett ställningskrig som står och väger. Vi har svårt att bryta oss igenom hif:s försvar. På slutet börjar också hif skapa halvchanser, och får hjälp av att Jeffrey Aubynn blir utvisad. Samtidigt släpper också domaren klara offsider på hif-spelare, och låter Erik Sundin filma hejvilt. Typiskt nog så är det också Sundin som avgör framspelad av Alexander Gerndt som ser ut att vara i kalr offside postion från där jag sitter. Men domarna för inget nu heller, och hif vinner matchen och Supercupen. Supportrarna visar dock inte så mycket bitterhet utan sjunger "mästarna från Malmö här är vi!". Och vi är ju fortfarande svenska mästare medans hif bara vunnit ett par cuper.
Trots förlusten så spelade MFF trots allt bra större delen av matchen. Försvaret var docksk lite av en hönsgård i vissa skeden. Och det berodde förmodligen på att Ivo Pekalski saknades. Vi såg ju förra säsongen hur osäkert det blev när Ivo inte var med. I de matcher han inte var med blev det också oftast förlust. Aubynn funkade inte alls som ersättare utan var tämligen usel, och toppade det med utvisningen. Sedan spelade det självklart också roll att Johan Dahlin inte var med. Han ger en trygghet som Dusan Melicharek inte alls är kapabel till. Men det fanns också spelare som gjorde en bra match, särskilt Durmaz som var helt lysande, och stod för några riktigt snygga dragningar, det var ju så han spelade fram till Wiltons mål. En Wilton som blandade och gav, ena stunden stod han för riktigt snygga grejer för att i nästa slarva rejält. Men även om det nu handlar om en titel, så är trots allt Supercupen bara en försäsongsmatch, och det är inte nu laget ska vara som bäst. Men eftersom jag är lite vidskeplig fick jag ändå lite dåliga vibbar av gårdagens match, i och med att den liknade första matchen i Allsvenskan 2005 då vi senast var regerande mästare. Den matchen förlorade vi också med 1-2, och så slutade ju säsongen som den gjorde med förlust i Champions League- kvalet mot Thun och endast femte plats i Allsvenskan. Men detta är ändå historia och det kan nog bli bättre den här säsongen om allt faller på plats. Då ska vi helst behålla Rolle som tränare. Det är bara att hoppas att han inte går till FCK nu. Trots allt ser jag framemot säsongsstarten om två veckor. Det kommer att bli mycket spännande.
Angående den senaste tidens händelser i MFF
Det var dock lite synd att Pelle Svensson avgick. Han har var i viktig del i den nya organisationen i MFF som väl också får sägas ha stor del i SM-guldet. Att han inte hade koll på det ekonomiska tappet är naturligtvis dåligt, men han har ändå gjort mycket bra för klubben. Man får bara önska honom lycka till med vad han nu tar sig för i fortsättningen. Kollade MFF:s första träningsmatch för säsongen idag på tv4 sport, Copa del Sol mot Spartak Moskva. För att vara första matchen för året mot ett så pass bra motstånd, så gjorde vi en riktigt bra match, även om det nu blev förlust.
Spelarbetyg säsongen 2010
Johan Dahlin- 5 Årets spelare i MFF år 2010! Efter sin mycket lyckade debut i MFF förra året har han fortsatt på den inslagna vägen. Utan Dahlins oerhört stabila målvaktsspel hade det förmodligen inte blivit något SM-guld.
Ricardinho- 3 Inte lika klart lysande som förra året, men han är fortfarande en mycket viktig spelare för MFF.
Daniel Andersson- 4 Vår lagkapten har varit ytterst stabil i år. Han märks inte så mycket, men det ska han heller inte göra.
Yago Fernandez- 4 Vilken debutsäsong i MFF! Har plockat ned varenda motståndare med sin styrka! Nära en femma.
Ulrich Vinzentz- 3 Klar förbättring jämfört med förra året, iallafall försvarsmässigt.
Joseph Elanga- 2 Har tappat en del i kvalitet sedan sin senaste sejour här, men han glimtar fortfarande till då och då.
Jasmin Sudic- 3 Var stabil så länge han fick vara skadefri.
Pontus Jansson- 2 Lovande, men inte någon startman än.
Ivo Pekalski- 5 Vilken debut! Årets komet i MFF utan tvekan! En riktig kämpe som aldrig viker en tum!
Jimmy Durmaz- 4 Har lyft sig ytterligare den här säsongen, och blivit en nyckelspelare i laget. Och vilket skott han har!
Jiloan Hamad- 4 Precis som Durmaz har han lyft sig och blivit en mycket pålitlig spelare.
Wilton Figueiredo- 4 Vilken skillnad gentemot förra säsongen! Han behövde tydligen ett år för att anpassa sig, och som han gjorde det!
Guillermo Molins- 4 Har nu tagit klivet från lovande till stjärna! Spelar nu mer för laget än för sig själv!
Robert Åhman- Persson- 2 Går inte att komma ifrån att hans tre mål kan ha varit avgörande för utgången i den jämna guldkampen.
Miljan Mutavdzic- 2 Har fått spela högst sporadiskt, och inte varit särskilt märkvärdig men heller inte gjort bort sig.
Rick Kruys- 2 Samma som Miljan.
Agon Mehmeti- 4 Har den här säsongen växt ut till en gudabenådad måltjuv som har varit ytterst avgörande för att guldet kom him.
Daniel Larsson- 4 Har fortsatt den här säsongen som han avslutade den förra, med stor målfabrikation!
Dardan Rexhepi- 3 Snygg debut! Blir intressant att följa honom framöver.
Edward Ofere- 2 Levererade inte riktigt som förra säsongen.
Vissa spelare, till exempel Dejan Garaca och Alex Nilsson har spelat för få matcher för att jag ska kunna betygsätta dem. Något som jag glömde i det förra inlägget var att utse bästa och sämsta match för säsongen, så jag gör det nu istället. Sämst var ju utan tvekan aik borta. Som bästa match måste jag nog utse guldmatchen mot Mjällby. Även om den kanske inte var bäst rent spelmässigt, så är den ju helt klart det bästa minnet från den här säsongen, och den match som tog oss till det så hett efterlängtade guldet. Det här har, av naturliga skäl, varit en mycket rolig säsong, och nu kan man bara hoppas att vi fortsätter på den inslagna vägen nästa år, när det är Champions League-kval och allt.
SM-guld!!!!
I söndags så var det dags igen! Efter fem säsonger utan toppplacering tog så MFF hem sitt sextonde SM-guld och lyckan var total! Efter mycket lidande kom alltså guldet då slutligen 'himm'. Och som det hände! Det här har varit en helt fantastisk säsong och vi skulle ha vunnit i betydligt mer överlägsen stil om det inte funnits ett lag, hif, som varit nästan lika bra. Men det var alltså vi som var bäst och bönderna får snällt vänta på sitt nästa SM-guld!
Efter matchen mot Brommapojkarna fram till söndagens avgörande mot Mjällby var jag så in i helvete nervös hela den veckan! Skulle det bli något guld, eller skulle vi falla på mållinjen? Ett tapp i sista omgången skulle, trots en fantastisk säsong, ha förstört en hel del. Det kändes inte alls som 2004. Då var jag inte ett dugg nervös då vi inför sista omgången låg tvåa i tabellen och således hade vi inget att förlora då. Men, såhär fem dagar senare med facit i hand så fanns det ju ingen som helst anledning till att vara nervös. MFF spelade lika behärskat som tidigare under säsongen, och segern i guldmatchen blev lika säker som de flesta andra segrar varit på hemmaplan den här säsongen. Jille gjorde ju ganska snabbt 1-0, men jag kunde inte slappna av ens när Agon satte tvåan precis före halvtid. Andra halvlek var dock en ren och skär defilering, och Mjällby var egentligen aldrig riktigt nära. De hade ju dock en boll inne, men det målet blev bortdömt. Hade det blivit godkänt vet man aldrig hur det hade kunnat gå, men nu blev det ju tack och lov inte på det viset. Istället fick Daniel Andersson höja bucklan och alla vi MFF:are fick fira hela natten lång. Dagen efter på stortorget var stämningen ännu mer magisk. Jag är inte precis någon känslomänniska men i slutet av föreställningen, när vi fans sjöng "Ingen himmel är så blå som min", och spelarna stod på scenen och höll om varandra, fick jag en tår i ögat. Likadant under målvideona som visades. Det var också kul när Sudic och Agon sjöng med i läktarsångerna om dem själva. Och idag har jag skaffat en t-shirt som förkunnar att MFF är svenska mästare år 2010. Väldigt snygg och den luktar också jävligt gott.
I år blev vi inte bara mästare, vi blev mästare på ett MYCKET imponerande sätt! Vi hade inte en enda svacka under hela säsongen! Förlorade vi eller spelade vi oavgjort i en match så vann vi bara nästa. Stabilt var ordet! Den här resan mot SM-guld började förra året, då vi studtals (läs: i september) visade mästarklass. Men vi var alldeles för ojämna då och hade ju problem med målskyttet i början av säsongen. Men målen började ju trilla in i slutet och vi spann vidare på det den här säsongen (vi gjorde ju mål i alla allsvenska matcher utom två). Defensiven var fortsatt tät och vi släppte in minst mål i Allsvenskan och gjorde flest. Sällan har det funnits en värdigare mästare! Jag var dock tveksam i början av säsongen trots att det gick bra. Men med de tidigare säsongerna i färskt minne vågade man inte hoppas på något. Det var nog fler än jag som tvivlade i sommar när serien vände. Då förlorade vi först mot Mjällby i cupen och sedan mot aik i Allsvenskan, och i båda matcherna var spelet under all i kritik. Då kom Rolle med sitt berömda samtal om attityd och vips så vann vi sex raka matcher och var uppe i serieledning. Denna höll vi sedan ända in i mål! Det där samtalet, som jag belyst ett par gånger innan här i bloggen, kan nog ha varit mycket avgörande för seriesegern. Rolle såg att något var fel i matcherna mot Mjällby och aik och klev in och åtgärdade det. Han nöjde sig inte med att spelet sett bra ut innan dess. Så gör en mästartränare! För attityd var vad spelarna visade, även i de flesta matcherna innan serien vände. De krigade alltid hela vägen in i mål, och vilade inte på lagrarna bara för att de ledde med 1-0. De vek också sällan ner sig när det gick tungt. Bästa exemplet på det är hemma mot Elfsborg där det stod 0-0 länge, men där Daniel Andersson stack fram pannan på en hörna, och avgjorde en kvart före slutet. Det var här vi tog över serieledningen från hif och denna match räknar jag också som den mest avgörande för guldet tillsammans med hif hemma och, förstås, de tre slutmatcherna. Sedan har spelarna stått för rakt igenom bra prestationer. johan Dahlin var säkerheten själv i målet precis som förra året, Daniel Andersson styrde spelet med järnhand från sin mittbacksposition, Ricardinho och Ulrich har inte släppt många förbi sig på sina kanter, Yago ersatte Sudic på ett sätt som överträffade alla förväntningar, Ivo Pekalski stod för ett extraordinärt genombrott på det defensiva innermittfältet, de tre kantspelarna Durmaz, Jille och Gische har varvat enastående dribblingar med snygga mål, Wilton hittade rätt som offensiv mittfältare och Daniel Larsson och Agon levererade i parti och minut längst fram. Med sådana spelare är det inte konstigt att man vinner Allsvenskan! Vi var helt enkelt bäst, även om det fanns ett lag som utmanade oss, men de räckte helt enkelt inte till ända in i mål.
Det är givetvis en stor prestation som det här laget har stått för. Jag håller dock 2004 högre, då det var det första SM-guldet jag upplevde, men det här är egentligen större. Det laget vi hade då var ett rutinerat lag fullt av stjärnor, men inte med särskilt många skåningar. Den här gången vinner vi SM-guld med ett lag huvudsakligen bestående av unga spelare från Malmö området. Jag har aldrig varit särskilt mycket för att värva stjärnspelare, jag har de senaste åren tyckt att vi ska satsa på de spelare/talanger vi redan har. Till slut fick jag som jag ville, Malmö vann SM-guldet med en stomme av unga spelare och blev Sveriges Arsenal. Med en viktig skillnad; Arsenal har inte vunnit sin liga med det unga lag de förfogat över de senaste säsongerna! Så är det ju också lite skillnad mellan Allsvenskan och Premier League, men ändå! Frågan många ställer sig nu är: kan MFF ta sig till Champions League. Mitt svar är ja, om vi får behålla merparten av våra spelare är det ett fullt rimligt mål att ta sig till Champions Leagues gruppspel nästa säsong. Det är den målsättningen vi måste ha. Sedan beror det självklart mycket på lottningen, men det underlättar att mästarna möter varandra i kvalet numera. Därmed slipper vi möta fyrorna från England, Italien eller Spanien. Men dagens MFF är iallafall definitivt tillräckligt bra för att spela i Champions League. Vi är förmodligen bättre än några av lagen som spelar Champions League i år. Nog håller vi högre klass än Bursaspor, Zilina och Hapoel Tel Aviv, dock vet jag inte så mycket om dessa lag. Men vi får helt enkelt se hur det går nästa år, det kommer trots allt att krävas en del för att ta sig till Champions League. Resten av det här året ska jag iallafall njuta av att mitt lag återigen är svenska mästare! Och jag kan alltid komma tillbaka hit och läsa om det skulle börja gå dåligt igen.
SM-guld!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Inför MFF-Mjällby (dan före dan!)
SM-guld
EM-kval live
Jag kom till stadion en dryg halvtimme före matchen. Det var aldrig något problem att komma in trots att det var enormt mycket folk i rörelse runt stadionområdet. Min sittplats fanns ungefär mitt på den västra läktaren i ett hörn precis under vip-läktaren. När jag kom in på arenan höll lagen på att värma upp, och en inhyrd speaker höll låda lite till och från. Förstår inte varför de inte kunde ha samma speaker som på MFF:s matcher, men svenska fotbollförbundet vill tydligen ha sina arrangemang med egen personal. Överhuvudtaget var det ganska mycket eventkänsla runt matchen, med tävlingar, t-shirts utkastning till publiken i halvtid, och massvis med sponsorstält utanför stadion. Visst har sponsorerna också vissa kringarrangemang runt MFF matcherna ibland, men det är inte lika påtagligt som det var nu. Men, en EM-kval match är ju något speciellt, och då gör väl svenska fotbollförbundet vad de kan för att göra det till en speciell händelse och då är det nog lätt att det blir som ett event när man ska försöka tilltala en publik som kanske inte går så mycket på fotboll i vanliga fall. Nåväl, när speakern så började presentera laguppställningarna blev det förstås extra jubel för de gamla MFF-spelarna, och allra mest för en viss Zlatan, så stort jubel har troligen ingen spelare fått här tidigare. Vid inmarschen fick jag hjälpa till med tifot som hyllade just denna spelare genom att hålla upp ett av de blå pappersarken. Men ska jag vara ärlig så trodde jag först att tifot skulle föreställa svenska flaggan. Efter en nationalsång, sjungen på ren skånska för en gångs skull, kom såg matchen igång och Sverige tog kommandot och började skapa chanser direkt. Det tog bara sju minuter innan en boll nådde Zlatan inne i straffområdet, och han drog in den på halvvolley. Stort jubel givetvis! Nästa framspelning nådde inte honom, men dessbättre lyckades en San Marino försvarare stöta in bollen i eget mål. Nu börjar Sverige spela ut rejält, med snabbt passningsspel och klacksparkar och alla möjliga läckerheter, och vågen går runt på stadion. San Marino hänger helt enkelt inte med. Det är sällan jag har sett ett lag spela så dåligt försvarspel. Offensivt får de i alla fall till två hyfsat farliga skott utanför, men det är också allt. 3-0 kom också, efter en höjdboll in i straffområdet som man trodde att Pontus Wernbloom nickade in i duell med målvakten, men det visade sig att bollen tog på en försvarare. Lite smolk i glädjebägaren blev det trots allt när Olof Mellberg blev tveksamt utvisade. Det så helt klart ut som en 50-50 duell även om han gick in med dobbarna före. Den irländske domaren fick nu sina fiskar varma, han blev rejält utbuad av oss i publiken. Men det var ju 3-0 i halvtid och matchen var avgjord.
Som MFF:are kanske jag har syndat, jag vet inte. Jag applåderade i alla fall den gamle hif:aren Andreas Granqvist när han kom in i början av andra halvlek istället för Ola Toivonen. Delar av publiken buade, vilket jag tycker är fel. När det är landskamp tycker jag inte att det spelar någon roll vilken klubb en spelare representerar eller har representerat till vardags. Vid de tillfällen man spelar i landslaget spelar man för Sverige och inget annat, och då förtjänar man inga burop om man inte gjort en riktigt usel match. Dessa burop lyckades Granqvist dock tysta när han nickade in 4-0 i början av halvleken. Sedan kunde det ha blivit ett par snygga mål. Zlatan var nära att lobba in en boll, och Källström fick på en kraftfull volley tätt över. Zlatan fick till slut göra sitt andra mål, innan han byttes ut till välförtjänta stående ovationer. Sedan fick hans ersättare Marcus Berg avsluta målkalaset med att nicka in 6-0. Det var ett misstänkt offsideläge och San Marinos målvakt protesterade kraftigt. Men i efterhand såg jag på TV att Berg låg i linje försvararen och målet var alltså helt korrekt godkänt, och jag blev 57 kronor rikare i och med att jag hade satsat en tio kronor på 6-0 till Sverige.
Zlatan blev också välförtjänt utsedd till matchens lirare. Det var han som styrde det offensiva spelet och han var på strålande spelhumör. Han kunde också ha gjort betydligt fler än två mål. Han bjöd oss i sin gamla hemmapublik på en utmärkt föreställning. En annan gammal MFF-hjälte tillhörde också förgrundsfigurerna i matchen. Ola Toivonen var oerhört kreativ i offensiven innan han utgick i halvtid. Bara synd att han inte fick göra mål, för det var inte långt borta. Emir Bajrami var också rolig att skåda. Hans dribblingar och passningar höll emellanåt väldigt hög klass även om han krånglade till det lite för sig ibland. Både han och Ola lär kunna gå mycket långt när de fått lite mer rutin.
Landslaget stod som helhet för en utmärkt insats i tisdags, och de var också mycket underhållande att se på. Sedan ska man inte dra för stora växlar av den här matchen. Vi mötte ju trots allt San Marino som väl är Europas sämsta landslag, och då kan man tillåta sig att leka lite. Det hade inte funkat mot lite bättre motstånd. Ungern hemma är också en match som ett lag av Sveriges kaliber ska vinna. Det är i kommande, svårare, matcher som vi får se var Sverige står. Holland borta blir nästa match, och det är match som det inte går att kräva seger i. Men gör Sverige en bra match så vet man aldrig, men det blir svårt utan Olof Mellberg som kommer vara avstängd. Den här 6-0 segern lär i alla fall ge gott om självförtroende även om den kom mot San Marino.
Sjätte raka segern och serieledning
Den här matchen är jag tillbaka på ståplats igen, och får hjälpa till med tifot genom att vifta med en flagga. När matchen går igång är det Elfsborg som inleder bäst. De lyckas dock inte skapa så mycket mer än ett par halvchanser, bland annat två mycket tveksamt dömda frisparkar nära MFF:s straffområde. MFF verkar inte riktigt ha vaknat, passningsspelet stämmer inte och vi har svårt att skapa chanser. Det är som att vi bara väntar på att matchen ska ta slut och vi ska gå upp i serieledning (oavgjort hade faktiskt också räckt). Vi i klacken kommer inte heller igång, det blir inget riktigt tryck i sångerna, trots att det är fullt med folk på ståplats. Mot slutet av halvleken skapar vi dock ett par chanser, bland annat lobbar Agon bollen i ribbans överkant. I andra halvlek tar vi i alla fall tag i spelet och börjar dominera händelserna på planen. Vi skapar också ett par chanser, Wilton får till exempel på ett hyfsat skott inne i straffområdet. Vi i klacken kommer också igång och det blir mer tryck i sångerna. Men vi har fortfarande svårt att skapa chanser, och vissa spelare kommer inte riktigt upp i normal standard. Daniel Larsson har svårt att ta ner bollarna han får. Det är tydligt att laget behöver ett mål för att tända till. Och då, mot slutet, så kommer det äntligen. På en hörna får Daniel Andersson till en nick som touchar en elfsborgsspelare, och går i mål!! Efter att ha jublat en stund kommer jag dock ner på jorden, då jag tror att målet är underkänt. Jag ser Wilton stå och snacka med domaren, och tar för givet att han klagar på ett domslut. Men sedan ser jag att det är elfsborgsspelarna som är mest upprörda, och då måste målet alltså vara godkänt! Nu kommer vi igång på allvar i klacken och bär fram laget de sista tio! Det blir dock lite svettigt när Elfsborgs Daniel Mobaeck nickar i bra läge inne i vårt straffområde, men Johan Dahlin gör en strålande räddning! Och efter slutsignalen får vi fira både seger i denna toppmatch och serieledning.
Det verkar som att Rolles samtal om attityd efter förlusten borta mot aik har gett resultat. Efter det har alltså MFF vunnit sex raka segrar och inte släppt in ett ända mål. Och att laget har attityd märks! Spelarna kämpar oförtrutet vidare och ger inte upp, trots att det blir lite motigt som igår, och trots att de yttre förutsättningarna ibland inte är dem bästa, som i mot Halmstad och i den första "matchen" mot Gefle. Det hängs inte med huvudena över missade målchanser som ifjol!
Ivo blev utsedd till matchens lirare av matchvärden igår, men jag tyckte inte riktigt att han var lika framträdande som i föregående matcher. Den jag skulle vilja lyfta fram som MFF:s bästa spelare igår är Yago Fernandez som återigen gör en kanonmatch! Han är stark i luftrummet, gör precisa brytningar, och spelar hårt men sällan fult. En spelare som också gjorde en bra match igår var Ulrich. Han har knappast varit lysande de senaste säsongerna, men igår fick han det mesta att stämma, både offensivt och defensivt.
Nu är vi alltså i serieledning. Men det är långt kvar, och vi ska inte dra för stora växlar av det nu. Hursomhelst var det en viktig och skön seger igår!
Inför MFF- Elfsborg
Vinst trots allt
Men min rädsla visade sig dessbättre vara helt obefogad! MFF spelade till och med bättre nu när det inte kom något skyfall som gjorde planen i det närmaste ospelbar. Första målet kom nu också cirka en kvart tidigare än i den första "varianten" av matchen när Daniel Larsson precis utanför straffområdet fick på ett skott som satt i krysset! Sedan fick Agon göra ett mål till i andra halvlek, ett mål som kommer att räknas i statistiken den här gången. Det var väl egentligen aldrig något snack om saken efter det, Gefles anfall slutade mest i offsideavblåsningar, förutom friläget då som Dahlin gjorde en svettig räddning på. Men, 2-0 var i underkant, vi kunde ha gjort ett par mål till precis som i de två föregående hemmamatcherna. Så då slutade det alltså lyckligt trots att detta var en av de märkligare fotbollshelgerna jag upplevt i Malmö. Jag tror knappast heller att spelet hade blivit så bra som det nu blev om domaren valt att låta matchen fortsätta i lördags. Om den hade slutat med seger eller ej står skrivet i stjärnorna, nu slutade i alla fall allting lyckligt. Och laget stod för en mycket bra insats. Dock har jag vissa betänkligheter kring försvarsspelet. Det såg studtals lite tveksamt ut i andra halvlek, tur var väl att Gefles anfallsapelare mestadels vinkades av för offside. Men faktum är att det bara släpptes till en målchans på hela matchen, och har vi fått en ny försvarare som hittills hållit mycket hög klass, nämligen portugisen Yago Fernandez. Med sin längd är en grym på att plocka ner höjdbollar, och han går alltid in stenhårt i närkamperna. Bra komplement till den något kortare Daniel Andersson. När hela laget spelar bra är det annars svårt att lyfta fram enskilda spelare. Men att Ivo Pekalski var matchens lirare kan jag nog hålla med. Som i tidigare matcher fortsätter han att styra och ställa på mittfältet. Och Agon verkar ha hittat målformen, nu har han gjort tre mål på fyra matcher, fyra på fyra och en halv om man räknar lördagens halvlek.
Nu verkar som att inte bara hela Skåne, utan hela Sverige ser framemot matchen mot hif i september. Det är då folk tror att allsvenskan kommer att avgöras. Själv har jag dock inte börjat tänka på denna match särskilt mycket ännu. Det ska spelas tre matcher innan denna, och dessa är också viktiga. Men självklart kommer MFF-hif på Swedbank stadion att, som alltid, bli en stormatch, den här gången större och kanske mer avgörande än på länge. Men vi är inte där än.
Vi närmar oss
Detta året hade jag inte, som förra säsongen, bemödat mig att åka den långa resan upp till Örebro, utan såg matchen på tv istället. Och det inte särskilt lång tid innan jag fick se Jille och Agon kliva fram och göra ett mål var och i princip avgöra matchen. När vi sedan fick straff i andra halvlek och det blev utvisning för en örebroare för en korkad hands var saken klar. För en gångs skull den här säsongen så satt också straffen! Kanske bör Daniel Larsson vara ordinarie straffskytt? Imponerande som sagt att vinna med 3-0, även om Örebro var märkligt bleka. Särskilt i andra halvlek, då man tycker att de borde ha taggat till. Detta var faktiskt den tredje raka 3-0 segern i Örebro, så egentligen borde jag inte vara överraskad. Denna säsongs seger var dock den klart mest imponerande, då båda lagen är topplag. 2008 var Örebro bottenlag vid tillfället för vår match där uppe. Och förra året var Örebro mitt uppe i en svacka, medan MFF samtdigt hade sin formtopp. Det här året var som sagt båda lagen topplag och var i bra form.
Igår var det återigen mittfältet som styrde vårt offensiva spel, och således fixade segern. Framför allt Jille stod för en strålande insats. Förutom målet var han också mycket pigg och oroade Örebros försvar ett flertal gånger. Sedan var det ju såklart bra att båda våra anfallare fick göra mål, det har ju inte varit någon av dem som har utmärkt speciellt sig hittills den här säsongen, vi har inte riktigt haft någon skyttekung. Men målen är ju spridda på många spelare, och vi har gjort flest mål i allsvenskan, så det är tydligen inget större problem. Att sedan försvaret skötte sig prickfritt var ju grädde på moset, när allting fungerar så bra som det gjorde igår så brukar det bli vinst.
Nu blir det en spännande jakt på helsingborg. Vi får se hur det går, det är långt kvar av säsongen och mycket kan hända.
Revansch
Vi öppnade starkt med tifot innan matchen. Det bestod av tre stjärnor som vecklades ut över ståplatsläktaren, och resten av oss viftade med vita flaggor. Dessa representerade MFF:s tre stadion. Jag fick uppfattningen att aik klackens tifo också var ganska ambitiöst, men vi bräckte dem nog i den kampen också. Det måste vi ha gjort! MFF tar sedan omgående tag i taktpinnen i matchen, och det tar inte lång tid förrän Agon får ett läge och nickar i stolpen precis framför aik:s mål. Vi fortsätter att dominera första halvlek, och skapar ett flertal chanser, bland annat har Durmaz och Jille en fin kombination, men får inte in bollen. Nu börjar det kännas lite som förra året. Uppe på ståplatsläktaren är dock inte oron särskilt stor, vi fortsätter oförtrutet med våra ramsor. Jag måste nog säga att stämningen på den här matchen nog är den bästa jag upplevt på Swedbank stadion. Låt vara då att jag inte var på premiärmatchen förra året. Även om solen "lyser" med sin frånvaro svettas jag rejält. Och så, i slutet av första halvlek, får vi utdelning. Efter en tilltrasslad situation får Jimmy Durmaz på ett inlägg som ser ut som ett skott. Detta når iallafall fram till Agon som står i perfekt läge och enkelt kan göra in 1-0.
Andra halvlek fortsätter i samma stil med många skapade chanser, men det blir inga fler mål. Durmaz får en bra chans när han dribblar sig in i straffområdet, och får på ett bra skott tätt utanför. Han borde nog ha passat i det läget. Mot slutet sticker aik upp och skapar några "nästan" chanser, men det blir aldrig riktigt farligt. Jag tror inte Dahlin behövde göra någon riktig räddning på hela matchen. Vi vinner alltså matchen med 1-0 efter att ha förnedrat ha aik spelmässigt precis som förra året, men den här gången fick vi åtminstone utdelning en gång.
Som jag skrev ovan så verkar det som att alla inblandade gick in för att vinna matchen till 100 procent. Rolle lär ha snackat med spelarna om attityd i veckan, och det var precis vad de visade! En milsvid skillnad jämfört med bortamatchen där de bara gick omkring och hängde med huvudena. Och attityd var också vad vi på läktarplats visade! Man kan beskriva det med ett citat från Opus 80-tals klassiker "Live is Life"; "everyone gave everything in every song". Det var verkligen tryck i alla ramsor under hela matchen. Det var underbart att stå i klacken, och det måste ha varit underbart för spelarna att spela med sådant stöd. Den andra nyckeln till framgång i matchen stavas mittfält. Hela det startande mittfältet från matchen i Stockholm hade bytts ut, och det gjorde susen! Det var mittfältet som styrde det mesta i anfallsväg. Särskilt Ivo stod för en grym insats, vilken kämpparglöd! Han var den spelare som visade mest av det jag skrev om ovan nämligen attityd. Wilton, Durmaz och Jille hittade ofta fram med bra kombinationer i anfallsväg. Dock är de två förstnämnda spelarna lite väl bollkära ibland, men det är också dessa som för närvarande är de två mest kreativa spelarna i MFF. Och så fick Agon äntligen göra mål igen! Han stod också för en strong insats, men missar fortfarande lite för mycket. Men förhoppningsvis kan det här målet ge honom lite självförtroende.
Vi vann alltså med 1-0, och även om marginalen borde ha varit en 2-3 mål större så var det i alla fall ett styrkebesked i precis rätt läge!