Om vi så går tillbaka några veckor i tiden, till guldmatchen uppe i Borås den 28/10. Jag var tyvärr inte själv på plats, jag såg matchen tryggt i soffan. Och MFF genomförde en i stort sett perfekt match. Det var säsongens kanske bästa insats när det behövdes som mest! Och det blir ännu mer imponerande när man tänker på de yttre förutsättningarna, med stormen Simone och en osäkerhet kring om matchen skulle kunna spelas överhuvudtaget. Men en storm kunde inte påverka MFF den här kvällen och någon guldfrossa syntes det inte ett spår av (utom möjligen när Magnus Eriksson missade ett gyllene läge i matchens första minut). Att vi inte hade vunnit i Borås på nio år verkade inte heller någon bry sig om. Sedan hade vi ju en pånyttfödd Gische som frälste oss med två riktiga delikatessmål! Det var aldrig något snack om att MFF skulle ta SM- guld denna kväll, och att man dessutom gör säsongens kanske bästa match är ytterst imponerande, inte minst med tanke på förutsättningarna som jag har nämnt ovan. Sedan ska det också sägas att Elfsborg var bleka, precis som de varit större delen av säsongen. Detta verkar vara något som drabbar de regerande svenska mästarna, att de inte kommer upp i samma standard säsongen efter guldet. Får hoppas att MFF kan bryta den trenden också.

Men att det skulle bli guld kändes långt ifrån självklart till en början. Det började bra, men sedan kom en svit på fem raka matcher utan vinst, som började med en tappad seger i slutsekunderna mot Göteborg, och också innehöll den nesliga förlusten mot djurgården uppe i Stockholm. Då var det nog inte bara jag som trodde att guldet flugit all världens väg. Men sedan blev spelet bättre igen, och efter halva säsongen kändes det iaf som att vi skulle vara med och slåss om guldet till slutomgångarna. Och efter segern i Kalmar kände jag på mig innerst inne att det skulle bli guld, även om jag, som vanligt, aldrig tog ordet i min mun. Visst tvivlade jag efter hemmaförlusten mot djurgården, men sedan kom en stabil seger uppe i Norrköping följt av den fantastiska krossen av hif. Då fanns det, ärligt talat, inga tvivel om att det skulle bli serieseger, även om jag inte vågade ropa hej förrän efter slutsignalen i Borås. Men det finns inga tvivel om att MFF är värdiga mästare! Såsom experterna upprepat gång på gång så har vi spelat den bästa fotbollen. Och vi har presterat när det gällt som mest medan hif och Göteborg vek ned sig, och aik tappade för många poäng i början av säsongen för att kunna hota på allvar. Sedan har vi också brutit en rad negativa trender i år. Som jag nämnde ovan så slog vi Elfsborg i Borås för första gången på nio år. Sedan slog vi aik borta för första gången sedan 2009, Göteborg slog vi för första gången sedan 2010, och hif slog vi borta för första gången på sex år. Vi slog alltså alla våra toppkonkurrenter, och de vann inte en match mot oss! Sedan bröts en positiv trend också, efter fyra raka segrar förlorade vi två matcher mot djurgården. Men det gjorde inget alls i sammandraget!

Som vanligt vid stora segrar är det svårt att hylla enskilda spelare, utan man vill hylla hela laget. I målet var Johan Dahlin stabil, trots vissa dalar gjorde han många viktiga räddningar. Sedan fick Robin Olsen ett genombrott som backup. Försvaret, anförda av Ponne, släppte igenom ytterst lite. Och på mittfältet hittade samtliga spelare sina roller. Särskilt Hamad som gjorde sin bästa säsong när han fick vara lagkapten. Han kommer saknas! Och Tokelo Rantie fortsatte på den inslagna vägen från andra halvan av förra säsongen, med briljanta dribblingar och några riktiga klassmål. Försäljningen av honom märktes dock inte, eftersom Per Ågren hade fingertoppskänsla nog att plocka hem Guillermo "Gische" Molins, som brann av revanschlusta efter en misslyckad proffssejour. Men att han skulle göra ett sådant avtryck som gjorde kunde han nog inte ens själv föreställa sig. Nio mål på inte ens en halv säsong, och dessutom avgjorde han guldstriden med två mål mot BP och två mot Elfsborg. Stort, mycket stort! Ett annat exempel på Ågrens figertoppskänsla är värvningen av Magnus Eriksson, som spelarna utsåg till bäst i Allsvenskan. Efter en lite trevande inledning kom han igång rejält, och utan hans mål och assist hade det knappast blivit något guld. Utan tvekan bäst i Allsvenskan i år! Sedan Rikard Norling verkligen hittat rätt som tränare, han behövde bara två och en halv säsong för att bli mästare! Jag ska erkänna att jag tvivlade på honom när han kom hit, men den uppfattningen reviderade jag redan under förra säsongen. Han är utan tvekan en mycket stor tränare! Nu när vi vunnit SM- guld börjar det självklart också snackas om Champions League, men om det har jag nog gett upp hoppet efter debaclet mot Dynamo Zagreb 2011. Med den dagsform vi har idag skulle vi definitivt ha chansen att gå in Champions League, men det går inte att veta hur det ser ut nästa säsong. Mästarna brukar som sagt tappa säsongen efter och så ska man ha tur med lottningen också. Jag tror alltså inte på spel i Champions League, men jag blir gärna positivt överraskad!

Det här var ett underbart skönt SM-guld. Även om spelet inte var fullt lika enastående som 2010 och det inte var ett lika efterlängtat guld som 2004, så var det givetvis helt fantastiskt att återigen få se sitt absoluta favoritlag som svenska mästare! Det har varit en fantastisk säsong! Jag kommer tillbaka om en vecka eller så med spelarbetyg och utser bästa och sämsta matchen för säsongen.

MÄSTARNA FRÅN MALMÖ HÄR ÄR VI!!!!

2013-11-21 @ 19:25:33 Permalink Övrig sport Kommentarer (0) Trackbacks ()

Spelarbetyg säsongen 2012

Liksom min säsongsammanfattning blir min årliga sammanställning av spelarbetygen för säsongen lite försenad, det har ju redan hunnit bli nytt år. Men här är den nu iaf:

Johan Dahlin- 4
När övriga lagdelar varit ojämna och svajat lite då och då har Dahlin som vanligt varit stabil hela säsongen. Respekt!

Ricardinho- 3 Har gjort en stabil säsong.

Pontus Jansson- 4 Efter en något tveksam inledning kom han nästan upp i förra säsongens nivå, och utvecklades till den ledare backlinjen så väl behöver när Daniel Andersson nu lägger av.

Filip Helander- 4 Årets genombrott! Vi har fått fram ännu en backtalang som kan plocka ner vilken allsvensk anfallare som helst.

Miiko Albornoz- 3 Har visat sig besitta fina kvaliteter som ytterback, och kan bli viktig för laget framöver.

Daniel Andersson- 4 När han gjorde comeback i början av säsongen styrde han upp backlinjen, och tveksamheten i försvarsspelet försvann. Kommer att saknas!

Ulrich Vincentz- 2 Var skadad mycket och kunde inte riktigt göra sig själv rättvisa.

Erik Friberg- 2 Började säsongen dåligt, men kom igång under andra halvan.

Jiloan Hamad- 4 Det här var nog hans bästa säsong! Har gjort det riktigt bra.

Jimmy Durmaz- 4 Samma som för Jille. Saknades rejält när han försvann!

Wilton Figueiredo- 3 Klar förbättring jämfört med förra säsongen, men han har fokuserat lite för mycket på saker som inte har med fotboll att göra.

Ivo Pekalski- 3 Stabil som vanligt när han väl har spelat, men det har inte varit mycket.

Markus Halsti- 3 Visade sig nyttig i slutet av säsongen, då han fick chansen.

Simon Thern- 3 Bra första säsong som lovar mer.

David Löfquist- 1 Spelade inte mycket, men tog inte heller chansen

Mathias Ranegie- 5 Årets spelare i MFF! Vem vet vad som kunnat hända om han stannat i MFF säsongen ut.

Tokelo Rantie- 3 Är en riktig kvalitetsspelare, men han måste lära sig att passa.

Daniel Larsson- 1 Hade stora problem med målskyttet den här säsongen, en startanfallare måste kunna göra fler mål än så.

Alex Nilsson- 2 Gjorde ett par viktiga mål, bättre som anfallare än som mittfältare.

Dardan Rexhepi- 1 Fick inte spela så mycket, men noll mål av en anfallare är inte godkänt.

2013-01-04 @ 16:59:00 Permalink Fotboll Kommentarer (0) Trackbacks ()

Säsongssammanfattning 2012

Okej, det är nu över en månad sedan den MFF:s säsong tog slut, och det börjar nu närma sig jul. Men jag har av olika anledningar inte blivit färdig till att skriva en säsongsammanfattning förrän nu. Så här är den.

Vi börjar då med att gå tillbaka cirka en månad i tiden, till den avslutande matchen mot aik uppe i Stockholm, och den sista matchen på Råsunda. Tillsammans med många andra MFF:are så åkte jag upp för att se ett eventuellt SM-guld. Men det blev en besvikelse! MFF var pinsamt usla i den matchen, och aik vann fullständigt rättvist. Efter att vi fått oavgjort mot ett redan avsågat Örebro omgången innan trodde jag ändå inte på guld, eftersom Elfsborg mötte ett Åtvidaberg som inte hade något att spela för i sista omgången. Men nu blev det ju så att Elfsborg bara tog en poäng mot Åtvid, och en seger för oss i Stockholm hade räckt till ett SM- guld. Surt! Men ska jag vara ärlig så trodde jag egentligen aldrig på guld, inte ens när vi ledde serien med två omgångar kvar. MFF kändes helt enkelt aldrig som ett guldlag denna säsong! När vi vann 2004 och 2010 så visste jag innerst inne att vi skulle ta guldet, även om jag offentligt sade något annat för att slippa besvikelse om de skulle misslyckas. Men den känslan hade jag aldrig i år. Vi var helt enkelt för ojämna! Laget varvade riktiga supermatcher, som mot aik och hif hemma, med riktiga bottennapp, Häcken borta och matcherna mot Örebro. Men de flesta matcherna var något däremellan, vi vann ju de flesta matcherna utan att egentligen imponera. Detta kan i och för sig vara en styrka, och vi var ju med i toppen ända fram till slutet även om vi inte spelade på topp i alla matcherna, säsongen var ändå genomgående stabil. Men det räckte inte den här gången, om man vill vinna SM-guld krävs det där "lilla extra" som vi hade 2004 och 2010, men som inte verkar ha funnits där i år. Det har delvis att göra med bortaspelet, som i inledningen av säsongen var tämligen uselt, men det förbättrades i och för sig mot slutet. Men vi tappade faktiskt poäng borta mot två av de tre lag som åkte ur Allsvenskan, och det är möjligt att det var det som till slut kostade oss guldet. Att tappa ledningar som vi gjorde i så många matcher är naturligtvis också en dödssynd i de här sammanhangen.

Men det mest avgörande var kanske ändå att vi släppte vår bästa målskytt Mathias Ranegie mitt under säsongen. Alltså, att styrelsen släpper iväg en kille som gjort tio mål efter halva säsongen när vi slåss om guldet är snudd på skandal! När vi sålde Ranegie kan det mycket väl ha varit så att vi sålde guldet. Sedan ska vi inte heller glömma betydelsen av att sälja Jimmy Durmaz. Han gjorde en strålande säsong fram tills han såldes, och han verkade ha blivit av med ojämheten och divalaterna som vi såg förra säsongen. Tänk nu, vi var med i guldstriden ända in i sista omgången utan Ranegie och Durmaz, undrar vad som hade hänt ifall vi fått behålla dem! Det hade mycket väl kunnat bli guld, men det är nu något det bara går att spekulera om. Ska man vinna SM-guld måste man kunna behålla sina bästa spelare. Tur att vi får behålla Norling till nästa säsong iaf!

Trots allt var det ändå en klart godkänd säsong! Topp tre kan aldrig vara underkänt, särskilt inte nu när två av våra bästa spelare försvann, och spelet inte alltid stämde. Det är ju trots allt ett styrkebesked. Nästa säsong måste vi återigen gå för guld, och när nu Tokelo Rantie kan vara med från början och har acklimatiserat sig i MFF, och med ett lag som kanske har lärt sig av sina misstag finns alla förutsättningar. Emil Forsberg som har kommit nu blir en intressant förstärkning. Så avslutar jag med att utse bästa och sämsta matchen för säsongen. Bäst är ju hif hemma! Att så fullständigt spela ut värsta konkurrenten och vinna med 3-0 var en ren njutning!! Sämsta matchen är inte mycket att snacka om, Häcken borta.

Nu går vi mot en ny säsong och nya mål!!

2012-12-12 @ 00:32:16 Permalink Fotboll Kommentarer (0) Trackbacks ()

Så var OS (ur mitt perspektiv)

Så är då två veckor med högklassig sport över. Under denna tid har jag levt i en bubbla och inte tänkt på så mycket annat än OS. Och visst var det roligt att följa, även om man givetvis hade önskat sig större svenska framgångar.

Spelen började också lovande med en invigning av sällan skådat slag. Det var den häftigaste invigningen jag någonsin sett, och något av det coolaste jag någonsin sett på tv. Tänk att ha fått vara på plats där, det hade varit något, det! Utformning, utförandet, musiken; allt var magnifikt! Att jag gillade det så mycket kan ha att göra med att jag är lite smått anglofil, och jag gillar då särskilt brittisk musik. Så därför var både invigningen och avslutningen stora upplevelser för mig (även om jag inte precis är något fan av Spice Girls).

Så till tävlingarna då, och vi börjar med den svenska insatsen. Det blev totalt åtta medaljer, varav ett guld. Det måste trots allt ses något av ett misslyckande. Men det var ett ganska väntat misslyckande, i och med att det förmodligen inte var så många som trodde på något guldregn. Så medaljskörden blev ungefär den förväntade, och den blev dessutom bättre än i Peking för fyra år sedan. Men dem jag trodde skulle ta medalj innan OS levererade inte riktigt. Främst var det väl simmarna som misslyckades, med en Therese Alshammar som hade problem med en skada, och en Sarah Sjöström ur form. Sedan hade Rolf-Göran Bengtsson också den oturen att få sin häst skadad innan hoppfinalen. Den enda av dem som jag trodde på innan OS som tog medalj, var Håkan Dahlby i dubbeltrap, som var en av dem som misslyckats i Peking. Från att ha haft problem att ta sig till finalen gick han in där, sköt nästan fullt, och tog ett silver! Och jag satt framför tv:n och följde intensivt en sport jag egentligen inte vet något om. Det var också uppfriskande att höra Dahlbys "fuck you" till de som tvivlat på honom, en liten motvikt mot alla politiskt korrekta segerintervjuer. Vi hade ju också mycket otur med medaljer som kunde ha blivit av ädlare valör. Sara Algotsson Ostholt rev näst sista hindret i fälttävlan, och hennes guld blev till silver. Robert Euren blev bortdömd i semifinalen i brottning 120 kilo när motståndaren lämnade in en protest, och han fick brons istället för guld/silver. Närmast var ju ändå Lisa Norden i Triathlon, som hade nio tusendelar (!) upp till guldmedaljören. Detta är en situation där man kan diskutera om guldet skulle ha delats. Hursomhelst så var dessa medaljer stora framgångar för idrottarna i respektive gren, och de ska ha all heder för sina insatser, även om det inte riktigt räckte ända fram.

Sedan blev det ju ett guld också, i starbåt genom Fredrik Lööf och Max Salminen, och det blev dessutom det första svenska guldet i sommar-OS på åtta år! Inför sista seglingen hade det säkrat en medalj, men guldet sades vara i stort sett omöjligt att nå. Svenskarna behövde iaf ha Brasilien några placeringar bakom sig för att kunna ta silver. Lööf och Salminen lyckades också vinna sista seglingen brassarna kom långt bak och silvret var säkrat! Men när jag sedan gått ifrån tv:n hörde jag kommentatorerna ropa att det hade blivit guld, eftersom britterna som ledde hade kört bort sig totalt! Jag kan inte mycket om segling, men jag förstår att det var en häpnadsväckande vändning och en stor bragd av de svenska seglarna. Denna bragd är definitivt modern svensk idrottshistoria.
Vårt herrlandslag i handboll stod också för en otrolig prestation! Inför OS var det få som trodde att de skulle ha chans på medalj. Ett halvbra gruppspel och möte med europamästarna Danmark i kvartsfinalen ändrade inte på det. Men det visade sig att Sverige var det lag som hade kontroll på nerverna och kyligast avslutare, och efter en rysare så var vi plötsligt i semifinal. Där blev det återigen en rysare mot Ungern, och vi vann matchen med endast ett mål efter en avgörande insats av målvakten Mattias Andersson. Vi förlorade ju finalen mot Frankrike. Men bara med ett mål, och detta mot ett lag som dominerat landslagshandbollen totalt de senaste åren, och vunnit fem av sex möjliga titlar sedan OS 2008! Att ett svenskt lag med spelare som aldrig tagit medalj i stora landslagsmästerskap går till OS-final och pressar världens bästa landslag är inget annat än en bragd! Det kändes nästan som att vara tillbaka på tiden med Bengans boys! Detta var faktiskt Sveriges första mästerskapsmedalj i handboll sedan EM guldet år 2002! Detta var framföraallt en laginsats, men spelare som förtjänar att lyftas fram är Niclas Ekberg med sina många mål, och målvakterna Jonathan Sjöstrand och Mattias Andersson.
Den svenska medaljör som visade mest glädje var brottaren Jimmy Lidberg som tog brons i 96-kilosklassen. Det var härligt att se hur mycket medaljen betydde för honom. Sedan blev det ytterligare ett brons i segling genom Rasmus Myrgren, som fick revansch för ett misslyckande i Peking.

I övrigt var huvudpersonerna i London- OS ungefär samma som i Peking. Usain Bolt var återigen favorit på 100 och 200 meter, men den här gången hade han konkurrens, främst av landsmannen Yohan Blake. Men till slut kunde inte heller han rå på suveränen Bolt. Usain Bolt var trots allt inte lika dominant som i Peking, han satte inga världsrekord individuellt, men det blev fantastiska tider i båda finalerna. Och sedan blev det ju återigen världsrekord i 4x100 meter med Jamaica. En annan dominant från Peking som återigen fick uppmärksamhet i London var ju Michael Phelps. Och hans dominans var inte alls lika stor som tidigare. Han vann trots allt några guldmedaljer, tillräckligt för att bli den meste OS-guldmedaljören genom tiderna. Och nu ska han alltså sluta, alltför tidigt tycker jag, men han har tydligen ingen motivation längre.

Friidrottstävlingarna var även den här gången mycket bra och underhållande, även om våra svenska atleter numera är långt ifrån toppen, undantaget Michel Torneus som så snöpligt missade medalj i längdhopp. Det slogs fyra världsrekord i dessa tävlingar (möjligtvis är rekordet i damernas gång en smula bortglömt). Det grymmaste av dessa var utan tvekan David Rudishas rekord på 800 meter, där han krossade alla konkurrenter, trots att dessa också, i det flesta fall, överträffade sig själva tidsmässigt. USA:s tjejers rekord på 4x100 meter var också imponerande, när de raderade ett östtyskt rekord som förmodligen satts med hjälp av dopning. Det var också kul att se Ivan Ukhov hoppa så högt som 2,38 i herrarnas höjdfinal, trots den lilla fadäsen där han tappade bort sin tävlingströja. Jag har svårt att se vilka som ska kunna hota Kirani James och Sally Pearson i 400 meter respektive 100 meter häck de närmaste åren.
Herrfotbollen måste också nämnas. Här var Brasilien skyhöga favoriter i Argentinas frånvaro och tog sig, förutom en tight match mot Honduras i kvartsfinalen, enkelt fram till final, där de ju bara skulle slå Mexico. Men mexikanarna gjorde i stort sett en perfekt match, och kontrade sönder ett Brasilien som inte alls stod att känna igen. Mexico tog OS- guld och nådde därmed landets största fotbollsframgång någonsin i ett globalt mästerskap. Intressant med fotbollsturneringen var att inget europeiskt lag lyckades ta sig till semifinal, och Storbrittanien var det enda laget som lyckades ta sig vidare från gruppspelet, där bland annat Spanien åkte ut. Men det är inte särskilt överraskande egentligen. Senast ett europeiskt lag vann OS var 1992, och Europa har redan EM som blir klart lite drygt en månad innan OS, så det är förståeligt att de stora europeiska lagen inte satsar. Därför skulle det heller inte funka att tillåta länderna att komma med sina bästa lag, två stora mästerskap i fotboll inom loppet av två månader skulle aldrig funka.
Som vanligt stod hemmanationen för en bra insats i OS. Storbrittanien lyckades givetvis inte rå på giganterna USA och Kina, men kom ändå trea i medaljligan. Jessica Ennis och Mo Farah fick publiken i extas på friidrottsarenan, men det kanske ändå är Andy Murrays prestation i herrarnas tennis som är den största. Han lyckades inte vinna Wimbledon tidigare i sommar, men vann "lilla" Wimbledon, alltså OS som spelades på samma banor. Detta efter att ha slagit världens två bästa spelare. Först Novak Djokovic i semifinalen, och i finalen tog han revansch på Roger Federer för förlusten i Wimbledonfinalen. Det är evigheter sedan en britt vunnit en singeltitel i Wimbledon, men nu vann iaf Murray titeln i Wimbledon, även om det inte var Grand Slam turneringen, utan OS.
Det var ju också en skandal i badminton turneringens mixed dubbel, där två par blev diskade för att inte ville vinna, för att få lättare motstånd i kvartsfinalen. Jag är egentligen inte emot att man lägger sig för att få lättare mostånd, hade Tre Kronor inte lagt sig mot Slovakien i vinter- OS 2006 hade det kanske inte blivit något guld, men i det här fallet var det ju så uppenbart att det blev pinsamt. Så det fanns väl inget annat att göra än att diska båda paren.

Det har varit ett intressant OS, vilket märks på den här texten, då jag har skrivit mer än på länge. Mycket att skriva om alltså. Får se hur det blir i Rio om fyra år, då ska väl Brasilien äntligen ta OS- guld i fotboll? Och så får vi hoppas på större framgångar för Sverige!

2012-08-16 @ 03:33:11 Permalink Övrig sport Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sammanfattning av EM (eller hur man vinner ett stort mästerskap utan anfallare)

Förr exakt en vecka sedan var EM-finalen färdigspelad, och Spanien hade vunnit sitt tredje raka mästerskap genom att utklassa ett decimerat Italien. Och nu, en vecka senare har jag äntligen blivit färdig att sammanfatta det här EM-slutspelet ur min synvinkel.

Så, Spanien lyckades alltså vinna igen, och slå rekord i och med att de blev de första laget att vinna tre stora mästerskap i rad. Precis som i VM för två år sedan spelade de succesivt bättre ju längre turneringen gick. Och det är ju det som det går ut på, att vara som bäst i de sista matcherna när det är direkt utslagning. Och det var i finalen Spanien var som allra bäst! Fram till 2-0 var Italien ganska bra med, men sedan stod det ganska klart att Spanien skulle ta hem det här. Och när Italien fick en skada i andra halvlek och hade gjort alla tre byten fanns det inte mer att göra. Men i denna final imponerade Spanien så pass mycket att de hade förmodligen vunnit ganska enkelt även om inte Italien decimerats. Spanien fortsätter alltså att vara världens bästa lag, och ingen verkar kunna peta ner dem från tronen i nuläget. Och i drygt hälften av matcherna spelade de alltså utan en enda renodlad anfallare på planen. I och för sig så hade ju tre man i anfallsposition, men ingen av dessa spelar normalt som anfallare. Så blev spanjorerna också anklagade för att spela tråkig fotboll. Och visst blev det lite väl mycket bollande i sidled ibland, men tråkigt? Nja, när de väl får till det och kan såga sig igenom motståndarförsvaret är det definitivt inte tråkigt att titta på. Och i finalen var det ju verkligen inte tråkigt, det var en ren uppvisning i tiqui- taqua (stavas det så?). Efter finalen så vände folk kappan efter vinden och började hylla Spanien. Och nu verkade det plötsligt som att Spanien var de rättmätiga vinnarna, och att det aldrig varit något snack om vem som skulle vinna. Och visst var det rätt att hylla spanjorerna efter finalen, det var den bästa insatsen av något lag i EM överhuvudtaget. Men man glömmer att Spanien var illa ute tidigare i turneringen. Det krävdes ju straffar för att slå Portugal, och med tanke på vilket lotteri straffsparkar är kunde det lika gärna ha gått åt andra hållet. Och de kunde faktiskt ha åkt ut redan i gruppspelet. I sista matchen mot Kroatien var Spanien under press, och kroaterna skapade en hel del chanser. Vid förlust hade Spanien åkt ut, men nu kunde de istället avgöra i slutminuten. Så visst hade EM kunnat sluta annorlunda, men Spanien hade både turen och skickligheten med sig den här gången.

Det fanns självklart fler lag som utmärkte sig i EM, både positivt och negativt. Italien fick upprättelse för sina två förgående turneringar, som varit ganska dåliga. Anförda av Pirlo, Balotelli, och tränaren Prandelli bjöd de på en ny typ av italiensk fotboll, som räckte nästan hela vägen den här gången och kan räcka ännu längre i kommande mästerskap. Tyskland imponerade stort, precis som i VM, fram till semifinalen där det tog stopp. Tyskarna når tydligen inte ända fram när de spelar bra fotboll. Som sagt var det likadant 2010 och även i VM 2006. I EM 2008 och VM 2002 spelade de egntligen inte särskilt bra, men lyckades ändå ta sig till final de gångerna. Holland som gick till final i VM var EM:s stora fiasko. Inte en enda poäng lyckades de skrapa ihop. Alldeles för dåligt med tanke på vilka spelare de förfogar över.

Sveriges EM var också av det sorgligare slaget. Efter förlusten mot Ukraina verkade de mesta kört. Vi var ju bra med mot England, men räckte inte till där heller. Vi lyckades till sist vinna över Frankrike, och där imponerade vi stort, men då var det redan för sent. I tidigare mästerskap har det ofta varit anfallet som inte har räckt till, men den här gången verkar det vara försvaret som det behöver arbetas med. Vi gör fem mål på tre matcher vilket är mycket bra, men att samtidigt släppa i fem är naturligtvis inte godkänt.

Så ska jag då ta ut mitt EM-lag, och utse bäst och sämst i några andra kategorier som vanligt.
Håll till godo!

Mitt EM lag:

Målvakt
Iker Casillas

Backar
Jordi Alba
Gerard Pique
John Terry
Fabio Coentrao

Mittfältare
Andres Iniesta
Andrea Pirlo
Sami Khedira
Xavi

Anfallare
Fernando Torres
Cristiano Ronaldo

Bäst och sämst i EM

EM:s bäste spelare: Andrea Pirlo
Bäste målvakt: Iker Casillas
Bäste back: Jordi Alba
Bäste mittfältare: Pirlo
Bäste anfallare: Cristiano Ronaldo
Bäste tränare: Vicente del Bosque
EM:s största genombrott: Alan Dzagoev
Största överraskning: Grekland
Största besvikelse (lag): Holland
Största besvikelse (spelare): Wesley Sneijder
Roligaste lag: Tyskland
Tråkigaste lag: Grekland
Starkast kämpande lag: Grekland
Sämsta lag: Irland
Bästa match: Tyskland- Italien
Sämsta match: Frankrike- England
Starkaste upphämtning: Danmark (mot Portugal)
Bästa domarinsats: Pedro Proenca
Sämsta domarinsats: Carlos Velasco Carballo (matchen Polen- Grekland)
Bäste nordiske spelare: Olof Mellberg
Snyggaste målet: Zlatan (behöver nog inte säga vilket)

2012-07-09 @ 02:10:14 Permalink Fotboll Kommentarer (0) Trackbacks ()

tifosi

Jag skriver igen

Spelarbetyg säsongen 2016

Sammanfattning av MFF:s säsong 2016 (tillbaka i topp)

Spelarbetyg säsongen 2015

Sammanfattning av MFF:s säsong år 2015

Spelarbetyg säsongen 2014

MFF:s säsong 2014 (ännu ett guld!!)

Så var fotbolls-VM 2014

Sammanfattning av OS i Sotji

Spelarbetyg säsongen 2013

SM- guld 2013!!

Spelarbetyg säsongen 2012

Säsongssammanfattning 2012

Så var OS (ur mitt perspektiv)

Sammanfattning av EM (eller hur man vinner ett stort mästerskap utan anfallare)

Om