Uselt Sverige!
Nu börjar alltså snart EM, och med tanke på hur Sveriges försvar såg ut idag finns det anledning att vara orolig. Tänk bara på vad Torres eller Charisteas kan göra om de får de ytorna som Ukrainas spelare fick idag. Jag ryser av obehag vid blotta tanken på vad som kan hända då. Men Sveriges försvar har ju varit stabilt tidigare, så förhoppningsvis kan Lagerbäck få ordning på det igen.
Yes, yes, yes!!
Härligt var det också att se att Edward Ofere kan göra mål! Det var drygt två år sedan han nätade i Allsvenskan senast, och nu gör han plötsligt två mål! Trots att han har haft svårigheter att göra mål har jag alltid trott på honom. Nu fick ha verkligen visa alla tvivlare att han kan, och vilken talang han är. Och så slog Jonatan till igen, härligt också det. Från att ha gjort noll mål på sju matcher till att göra tre på två. Målkänslan verkar ha vaknat för honom. Anfallet har börjat producera nu, det är viktigt. Ola och Gische gör återigen kanonmatcher. Löpningarna, passningarna och tekniken sitter perfekt för dessa unga herrar. Att se hur dessa två talanger håller på att blomma ut som blåsippor i majsol ger en skön känsla. Det enda smolket i glädjebägaren var väl Daniel Anderssons utvisning. Den kändes lite onödig, även om det verkar som att han inte kunde hjälpa det. Men, men... en skön seger var det hursomhelst.
Sämsta matchen för säsongen
På bortastå blev det trångt när folk bara fortsatte att stömma till. Denna folkström avtog inte förrän strax före matchstart. Innan matchstart fick jag också "avnjuta" hif:s eget lilla studioprogram, som de kallade Studio A. Man försökte även dissa MFF på olika sätt samtidigt som man lyfte fram hif genom olika inslag på storbildsskärmen. Men detta är ju bara en lillebrors sätt att kaxa sig mot storebror. Vi har aldrig använt oss av liknande inslag, men det gör alltså hif, och jag har även sett det i Landskrona. Det bevisar ju bara vilka som är småklubbar. I tifot fick vi vifta med flaggor i olika färger, vet inte ens hur det såg ut, har inte sett några bilder, men förhoppningsvid blev det snyggt. Sen började då matchen, och jag fick en chock när hif gjorde 1-0 redan efter 56 sekunder. Dock var det ju långt kvar av matchen, så hoppet levde vid denna tidpunkt. Och mycket riktigt så dunkade Jonatan in 1-1 åtta minuter senare. Sedan kunde ju Labbe ökat på till 2-1 om hans boll gått in istället för i stolpen. Då hade kanske matchen gestaltat sig annorlunda. Dock var hif lika nära när de missade öppet mål några minuter tidigare. Henkes 2-1 blev återigen en kalldusch, ett mål som Sankan definitivt borde ha tagit. Men hoppet fanns fortfarande kvar, trots en andra stolpträff genom Ola Toivonen. Fast i andra halvlek började det försvinna ju mer hif pressade. 3-1 kändes helt logiskt, och då var hoppet ute. Jonatans andra mål gjorde varken till eller från, det kändes inte som att vi skulle orka hämta in det.
Så vad var det då som gick fel den här matchen? Ett ord: Försvaret! Dixon och Gabriel var i den här matchen helt bortkollrade av Henke och Omotoyossi. Dixon och Gabriel verkar fungera när de möter stora/halvstora anfallare som är långsamma i vändningarna. Men när de möter kvicka och samspelta anfallare som helsingborgs så har de inte mycket att sätta emot. Vi släpper in fyra mål! Herregud, så många släppte vi inte ens in på en match förra säsongen! Men, som sagt kan man bara lasta Sankan för andra målet, annars gör han en del svettiga räddningar. Skulden ligger på försvaret. För resten av säsongen skulle det nog vara en bättre lösning att ha Markus Halsti och Anders Andersson som mittbackspar. I den här matchen kunde Anders ha överlistat Henke istället för att gå på alla hans finter. Annars kan man ju också skylla på otur med stolparna. Hade de bollarna gått in hade matchen kanske fått en annorlunda upplösning. Men det är inte mycket att göra åt, ibland går bollen in, ibland inte. Sedan måste jag också klaga lite på oss supportrar. Jag tyckte inte det sjöngs så mycket. Det kan iofs bero på att jag stod på den yttre delen av läktaren och inte hörde så mycket, men visst sjöngs det inte mycket under andra halvlek. Under ett derby mot ärkerivalen krävs det betydligt mer. Vissa supportar har det tydligen väldigt svårt med att stötta i motgång. Ett glädjeämne var dock Jonatan. Att äntligen fick göra mål, och dessutom två stycken! Han kunde även gjort ett tredje i slutet av matchen, men det var ju offside.
Så, den här matchen kvalificerar sig helt klart som MFF:s sämsta för säsongen. Men, det är bara att ta nya tag, det har ju gått bra tidigare. Och jag trodde ärligt talat aldrig att MFF skulle vara obesegrat fram till den åttonde omgången innan säsongen började.
Inför hif- MFF
Nåväl, tillbaka till verkligheten. Matchen mot hif imorgon kommer bli en tuff batalj, precis som alla derbyn. Det här är en match där vi fans inte kan kräva seger. Men det finns ingen tvekan om att vi är i bra form, och vi har bra statisk borta mot hif de senaste åren. Och när Ola Toivonen nu är het som nybakat bröd har vi definitivt en segerchans. Det här blir det första derbyt jag ser live på Olympia, och det kommer helt klart bli en upplevelse.
Tre raka segrar!
Av de tre matcher vi vunnit nu måste nog torsdagens match vara den sämsta. Vi hade svårt att komma igenom Norrköpings försvar till en början och verkade, precis som i trelleborgsmatchen, ha fallit tillbaka i gamla synder, alltså att försöka göra det snyggt och spela runt bollen istället för att gå rakt på mål. Men när straffen kom och vi gjorde mål så öppnade det upp sig vi började skapa chanser. Sedan kom Toivonens 2-0 i andra, detta mål var en riktig läckerbit, alltid snyggt med volleymål. Efter det här målet borde vi ha gjort ett par till, men istället fick Norrköping ett jävla slumpmål efter en tavla från Sandqvist. Det var knappt ens ett skott, men ändå släppte han förbi det. Sandvist börjar göra lite väl många misstag nu, han är väldigt svag på markbollar. Förbättrar han sig inte kan det bli ödesdigert i längden. Men... Sankan är ju grym på höjdbollar, och när hade MFF senast en rakt igenom stabil målvakt? Det kan jag inte svara på, för det har de inte haft så länge jag följt dem (13 år). Nåväl, Sandqvists tavla hade inte någon betydelse för matchens utgång, det blev bara lite mer spännande. Men riktigt farligt var det väl aldrig, vi var närmare 3-1 än vad Norrköping var att kvittera. Även om det här inte var någon höjdarmatch, så är jag nöjd ändå, alla segrar räknas som bekant. Ola Toivonen visade återigen klass, han verkar få sitt genombrott i MFF denna säsong. Och så har han blivit en pålitlig målskytt, tre mål de senaste två matcherna. Och nu är vi uppe på andra plats i tabellen, efter götets förlust i Ljungskile. Får se om det håller, vågar absolut inte säga något med säkerhet, allsvenskan är ju jämn som vanligt.
Var ovanligt svårt att komma in på Stadion i torsdags, matchvärden som visiterade mig ville kolla på allting som fanns i mina fickor. Normalt brukar de bara fråga vad det är när de känner min cykellyktor i fickan, och de brukar bli nöjda med mitt ärliga svar. Ser jag ut som en huligan bara för att jag har jeansjacka och söndriga jeans? Eller så kanske jag bara råkade ut för en ovanligt nitisk matchvärd.
Var också uppe och kollade utsikten mot Swedbank Stadion efter matchen. Det verkar bli en rikitgt fin arena, och de har verkligen kommit långt. Kunde se framför mig hur det kommer se ut där vid MFFs framtida matcher, och det var en mycket vacker syn.
Så var det alltså dags för hif på måndag, något jag har längtat efter de senaste två veckorna. Jag skriver lite mer inför den matchen imorgon.
1-1 x 2
Något man kan sätta frågetecken för är Rolles coahning. Det var kanske inte helt lyckat att ta ut de båda ordinarie anfallarna, och sätta hoppet till unge Agon Mehmeti. Han gjorde dock inte bort sig, utan visade verkligen vilja och respektlöshet, och fick ju till en hyfsad nick i slutsekunderna. Och bortsett från Skoogs mål så skapade inte anfallsparet särskilt mycket. Deras rutin hade dock varit välbehövlig för en seger. Den största anledningen till att de inte skapade så mycket var också uteblivna bollar från mittfältet. Dixon och Gabriel i mittförsvaret kämpade hårt, men slarvade också en del, och gav bort bollar till djurgården. Det krävs ett lugnare agerande i försvarsspelet från dessa herrar. Ola Toivonen gör ännu en bra match, han är helt klart på väg uppåt.
Att inleda med två 1-1 matcher mot bra motstånd får sägas vara en hyfsad start. 1-1 borta mot djurgården efter en halvkass match måste betecknas som en framgång. Det visar att det finns kapacitet i laget. Det är ju inte något lätt program vi har fått i inledningen heller. Nästa hemmamatch mot Elfsborg kommer också bli tuff och jämn, och mot Trelleborg borta brukar vi som bekant ha problem. Frågan är också vad som händer om trenden med oavgjorda matcher fortsätter. Det kan komma att tära på spelarnas självförtroende om vinsterna inte kommer. Men som sagt... laget har kapacitet. Det gäller bara att vinna en match, sen flyter det nog på.
Hemmapremiär
Känslan av att det var en speciell match förtärktes när vi kom fram till stadion, för vilken jävla kö det var till norra läktarens sittplats! (ja, det blev sittplats istället för ståplats den här gången.) Den var lång när vi kom och sedan blev den ännu längre, och det var massor av människor bakom oss, och kön ringlade sig över hela gräsmattan. Vi kom in precis lagom till avspark, efter hymnen och efter laguppställningarna presenterats. Stämningen var bra matchen igenom, särskilt i första halvlek. Det var längesen jag upplevde en så hög stämning på Malmö stadion. Men så var det ju också en allsvensk premiär mot de regerande svenska mästarna, som dessutom har en klack värd namnet. Ända minus var att vissa mff:are med huligantendenser försökte provocera likasinnade götbeborgare (och lyckades). Det stod så nära Göteborgs klack som det var möjligt och skanderade ramsor som göteborgarna svarade på. Till slut gick polisen emellan, jag uppfattade aldrig varför, stämningen blev kanske lite väl hotfull.
Så till själva matchen. MFF började darrigt, och höll på att släppa igenom IFK flera gånger. Men sen tog vi över matchen, och skapade chans på chans, bl.a. missade Jonathan Johansson ett friläge och Ola Toivonen träffade stolpen. Att Göteborg tog ledningen i andra halvlek var både ologiskt och olyckligt när Sandqvist missbedömde bollen. Men ordningen var snart återställd efter Gabriels praktnick i mål. Sen fortsatte vi att skapa chanser, bl.a. Jonathan brände ett par till. Måste säga att det var en bra match från MFFs sida, lite med samma tendenser som mot Häcken, men allt som allt en bättre match. Försvarsspelet ser fortfarande darrigt ut stundtals. Anledningen till att Göteborg inte kom igenom fler gånger i andra halvlek var att de inte hade mycket till anfallspel då. Men försvarsspelet måste stabiliseras om vi ska bli ett topplag. Förhoppningsvis kan nyförvärvet Markus Halsti hjälpa till med det. Anfallsspelet däremot såg mycket bra ut. Fart, fläkt, teknik och mycket snyggt spel, göteborgarna blev upprullade gång på gång och hängde inte riktigt med. Synd bara att vi inte kan göra mål på alla de chanser vi skapar. Gabriel var ju nyttig den här gången i och med att han gjorde mål, men han gör fortfarande lite väl många defensiva misstag och tar en del felbeslut. Jonathan Johansson var verkligen på hugget, men missade lite för många chanser. Det ska dock sägas att många lag i allsvenskan har sämre målvakt än Göteborg, så nog ska det bli några mål. Guillermo Molins såg fortsatt lovande ut med sin teknik och snabbhet, men vågade inte ta för sig lika mycket nu när allvaret börjat. Han var ytterst nära att göra mål, synd att han inte fick sätta den, hade varit jävligt kul för honom. Men hans tid kommer, var så säkra! Annars var det Ola Toivonen som imponerade mest på mig. Han var snabb och teknisk, och hade ett bra passningsspel, som ledde till ett par farligheter, och hade ett par vassa skott själv. Kanske går det bättre för honom i år.
MFF gjorde alltså en bra match. Hade den här matchen varit senare under säsongen hade jag kanske varit mer kritisk, men nu när det är första matchen, och dessutom mot ett potentiellt topplag, så är jag ganska snäll. Matcherna gäller ju mer senare under säsongen, då kampen om placeringar verkligen är igång. Första omgången brukar lagen känna lite på varandra. Men nog är Göteborg överskattat. De har blivit topptippade av experterna mest på grund av att de är svenska mästare. Men ärligt talat... förra säsongens Göteborg var inte så väldigt imponerande. De vann för att de var minst dåliga i en dålig allsvenska. De imponerade ju knappast igår. Förmodligen kommer Änglarna inte att försvara sin titel.
Genrep för Allsvenskan
Efter att MFF förlorat genrepet till Allsvenskan mot superettanlaget Häcken i måndags borde man väl som supporter till laget vara orolig. Eller?
MFFs andra halvlek var ju helt klart usel, och allt som allt var väl matchen inte någon höjdare, en del spelare stod för mindre bra insatser. Framför allt försvaret kändes darrigt. Så fort Häcken kom med snabba kontringar så läckte det som ett såll, och försvararna hängde inte med Häckens offensiva spelare. Detta har väl också att göra med att MFF pressade högt upp i banan, precis som man ska göra mot sämre lag, men det går inte att glömma bort försvaret bara för att motståndet kommer från Superettan. Mittbackarna stod ju inte heller för några strålande insatser. Gabriel såg som vanligt instablil ut, vill vi vara med i toppen måste han lämnas utanför startelvan. Mer överraskande var Anders Andersson inte heller gjorde någon bra insats. Han vinner fortfarande nickdueller mot spelare som är klart längre än han själv, men i den här matchen nickade han oftast bollen till motståndarna. Förhoppningsvis hade han bara en dålig dag. Frågan är: Om man släpper in tre mål mot Häcken, hur ska det då gå mot IFK? Jag vågar inte tänka på vad som kan hända om försvarsspelet ser ut såhär i premiären.
Men det fanns också positiva saker med detta genrep. Första halvlek var ganska bra, även om början var tveksam. Då fungerade anfallsspelet bra, stundtals strålande. I vissa stunder bjöd laget på bländande anfallsfotboll. Många chanser skapades också, och Häcken var utspelat under en period av första halvlek. Att Skoog fick göra två mål var glädjande, han visade här att han fortfarande är en måltjuv i allsvensk toppklass. Han kom ofta rätt och skapade en del chanser, och det var så här han gjorde målen också. Det var längesen jag såg Skoog så bra. Hans anfallspartner i större delen av matchen, Guillermo Molins, imponerade också. Han snurrade upp Häckens försvarare gång på gång, och var ständigt farlig. I honom har vi verkligen ett sparkapital för framtiden. Även Babis och Labinot Harbuzi stod för bra insatser. Och visst var det dåligt att vi släppte in tre mål mot ett superettanlag, men kom också ihåg att sista målet kom på straff, och då hade vi också gjort en massa byten och hade i stort sett ett B-lag på planen. Man ska inte heller dra för stora växlar av träningsmatcher, även om det råkar vara genrep. Men faktum är att de senaste tre åren har MFF vunnit sina genrepsmatcher, och då har det också gått åt helvete i Allsvenskan. Jag vågar dock inte ha för stora förhoppningar i år, det har jag lärt mig av de senaste säsongerna. Jag ser iaf fram emot premiären på måndag.
Sverige- Lettland- för spännande för mig
Jag är väl egentligen inte jättebesviken på Sveriges spel mot Spanien. Visst, de blev utspelade, men av ett lag med idel världsstjärnor i startelvan, och med publiken i ryggen. Faktum är att jag har sett Sverige spela sämre och ändå vinna. Och jag blev återigen imponerad av Petter Hansson, definitivt en back av hög internationell klass. Det som gjorde mig mest besviken var att Danmark inte kunde slå Nordirland som jag hade hoppats. I början av matchen Spanien-Sverige kändes EM-biljetten ganska klar när Danmark tagit ledningen. Jag blev dock orolig när Nordirland kvitterade, och denna oro förstärktes när Spanien gjorde 1-0, och när Nordirland gjorde 2-1 försvann allt hopp.
Egentligen borde jag ju våga se Sverige- Lettland. Sverige borde ju normalt vinna ganska lätt. Dessutom har Lettland ju inte längre något att spela för, vilket borgar för en ännu säkrare seger. Och att det skulle ske två stora skrällar i en och samma grupp i en och samma omgång känns ganska osannolikt. För Nordirland ska ju inte ha någon chans mot Spanien på bortaplan, även om spanjorerna är EM-klara. Men nu är det så att jag brukar bli mest nervös inför matcher som känns säkra på förhand. Jag blir alltså mer nervös när Sverige möter ett lag som Liechtenstein, än om de möter typ Spanien eller Danmark. Det är nog för att jag tänker på hur pinsamt det skulle vara om de tappade poäng mot ett sämre lag, medan det inte skulle vara någon större katastrof att förlora mot ett bättre, jämnbra, eller något sämre lag. Nu är det dessutom en helt avgörande match, och det skulle kännas för jävligt om de tappade det här. Dels för att Lettland är lag som Sverige bara ska slå på hemmaplan (låt vara att de förlorade mot dem i förra EM-kvalet, men då hade Sverige inget att spela för och Lettland behövde vinna för att nå EM. Lettland var också klart bättre då). Men också för att Sverige haft så många chanser tidigare. Det är en katastrof om de skulle lyckas missa det här. För landet och för landslaget, som skulle tappa mycket popularitet. Men det ska ju bara inte hända. Nog bäst att skippa skiten ändå, för min egen skull, om det blir minsta lilla spänning i matchen kommer det att ta död på mig.
Inför MFF- hif
Trots besvikelsen över de senaste matcherna ser jag framemot morgondagens derby, får bara hoppas att vi vinner den här gången. Det jag framförallt vill se är bättre prestationer av vissa spelare, än i de senaste matcherna. Kommer dessa upp i normal nivå så har vi en bra chans.
Jobbigt jobbigt
Det är sannerligen inte lätt att vara fotbollssupporter. Att vara MFF-supporter har varit särskilt svårt de senaste två åren. Och idag blev det än svårare, och ytterligare en tyngd lades på den tunga börda som vi MFF-supportrar nu bär på. Jag har börjat glömma bort hur en seger känns.
Att vi är ett lag i motgång visades med all önskvärd tydlighet i kvällens match på Söderstadion. Lag i motgång brukar ju inte precis ha turen med sig. Det var precis så det var för MFF ikväll. Bollar som studsade fel, tveksamma domslut till hammarbys, och så framför allt att bolljävelen inte ville in trots den enorma pressen i slutet. Målet var väl också ganska mycket flyt för hammarby, bollen kunde ju lika gärna gått ut. Ett lag i motgång får ingenting gratis. Sedan spelar ju laget också alltför svårt, vilket Jens Fjellström i Canal + var inne på. Det verkar finnas en vilja hos MFF- spelarna i allmänhet (och Junior i synnerhet) att göra saker och ting snyggt. Det blir ofta en dribbling för mycket. Det skulle förmodligen vara bättre med kämpaglöd och enkelt spel än teknik och finess, men nu har ju MFF sållt de flesta av sina grovjobbare, och det senaste tillskottet (Stefanidis) är en teknisk spelare. Det här kanske låter konstigt, men fan vad glad jag skulle bli om MFF började spela tråkfotboll! Det skulle säkerligen vara mer effektivt än dagens sidledsspel. Varför inte spela som Juventus, göra ett mål och sedan försvara ledningen. Detta har MFF absolut möjlighet att göra, om laget disponeras på rätt sätt.
Det finns många gånger då jag undrat varför man börjat hålla på ett storlag (nåja, med svenska mått mätt). Hur skulle det egentligen vara att hålla på ett mindre lag? Inga förväntningar alls, och om laget mot förmodan skulle få framgång, så skulle man vara i sjunde himlen. Efter matchen kom ett inslag om Premier League- lagen som spelade i Asia Trophy, och där fick några Portsmouth- fans vara med på ett hörn. Dessa avundas jag. Deras lag var förra säsongen nedflyttningstippat, och de lyckas komma på övre halvan i Premier League. I och för sig så har jag ju varit med om något liknande med MFF. År 2002 var vi inte tippade i toppen av någon, och före säsongen hade jag varit nöjd med en femte plats typ. Då överträffade de förväntningarna med en andra plats, och var nära ett SM-guld. Då var det en fröjd att se MFF spela! Det var MFFs comeback i den allsvenska toppen efter några skrala år, med nedflyttningen i Superettan som största bottennapp. År 2001 var jag för övrigt nöjd med den niondeplats som blev facit det året, något som skulle ses som ett superfiasko idag. I med succen i allsvenskan år 2002 kom förväntningarna på storlaget Malmö FF tillbaka, och då räcker det inte med mittenplaceringar. Och med laget vi har i år, och med tanke på våra stolta traditioner är det inte mer än rätt att kräva en topp placering.
Det ser ju onekligen svårt ut för oss i år, men vi får helt enkelt se till att vinna så många matcher som möjligt och skita i placeringar. Jag tänker inte ge upp! Alla lag har har dåliga perioder, och det är bara att kämpa vidare. Vi kommer tillbaka! Om det blir i år eller senare återstår att se. Förr eller senare är vid med där uppe igen, och då blir det inte lätt att heta Elfsborg, djurgården eller hammarby.
Jag vet inte
Här nedan följer nu det jag skrev om MFF: s match mot Djurgården i tisdags. Av olika anledningar har jag inte hunnit lägga ut den på bloggen förrän nu. Det blir kankse lite sent men jag vill ändå publicera den.
Rubrikens tre ord är de som bäst sammanfattar mina känslor för matchen. Jag är kluven, men ändå till största delen besviken. Besviken över att vi inte vann matchen, att det ska vara så svårt att göra mål, och över en genomusel första halvlek. Fast andra halvlek var ju bra från MFF, det är inget snack om saken. Faktum är att jag inte sett dem spela bättre sen hif-matchen. Fast det räcker ju inte om man vill vara med i toppen, då är det segrar som räknas och inte hedersamma poängtapp. Det är ju bara FAN att bollen alltid ska gå utanför stolpen eller tätt över ribban.
Starkt var det av Jonathan Johansson att efter skada komma in och bara dunka in bollen. Det visar att han är en målskytt av högsta klass, hoppas bara att det lossnar för honom nu. En som jag inte är lika imponerad av är hans anfallspartner Junior. Han bara dribblar och dribblar, visst det kan vara snyggt ibland men det hjälper inte laget. Hans primadonna- takter kan vara irriterande, särskilt när han aldrig släpper bollen. Han måste lära sig att passa helt enkelt. En som också gillar att dribbla är Labinot Harbuzi. Han håller dock inte för startelvan än. Han väger lite för lätt och måste verkligen jobba med skyttet. Men det råder ingen tvekan om att han kommer att bli stjärna. MFF: s bäste spelare var väl annars Behrang Safari, som vann boll, kämpade och sprang, precis som i Stockholm. Han har hittat hem i vänsterbackspositionen. Sandqvist stod för några bra ingripanden även om han givetvis borde ha tagit bollen som gick i mål. Hoppas Ola Toivonen inte är allvarligt skadad!
Det märks att Sören Åkeby är pressad. Man fick se honom på storbildsskärmen ett par gånger, då satt han på bänken och såg nervös ut. Han var dock uppe och coachade en hel del i slutet. Han måste ha gjort sitt i halvtid också, för i andra halvlek var det ju ett helt annat MFF vi fick se. Precis som i Kalmar- matchen och i tidigare veckas match mot djurgården kändes det uppgivet när de släppt in ett mål. Ett tecken på detta var att Skoog slog en höjdboll bakåt på avsparken efter 0-1 målet. Man spelar i stort sett alltid efter marken vid avspark. Ett tecken på frustration?
Men de skulle verkligen ha vunnit matchen. Efter 1-1 målet kände jag vild glädje, och visade det också genom att hoppa och slänga med håret. Lite målglädje efter all frustration kändes inte fel, och det var fler än jag som visade stor glädje. Det hade varit så härligt att få lite segerglädje också, att få släppa ut alla känslor inom mig. Jag längtar så efter en hemmaseger, det var ett tag sen sist. Att bara ha vunnit två hemmamatcher första halvan av säsongen är inget annat än en katastrof!
Idag var jag också på en utflykt till Limhamn och såg en match med Bunkeflo IF. Det kommer jag möjligen berätta mer om i ett kommande inlägg.
Skitmatch igen!
Som sagt, det var en skitmatch. Särsklit under första halvlek då försvaret kändes vidöppet, och Kalmar fick flera öppna lägen som de dock inte utnyttjade. Anfallsspelet var obefintligt fram till Yksels mål. Då kom laget i gång och skapade ett par målchanser innan halvtid. Där kan man se vad ett mål betyder. Detta gjorde att hoppet tändes hos mig och övriga supportrar. I andra halvlek skapades ett antal chanser, och jag började hoppas på seger. Men så kom 1-2 och allt var förstört. Laget blev som paralyserat efter det här målet, precis som de var nästan hela den första halvleken. Det var överhuvudtaget ett väldigt lojt spel den här matchen. Behrang Safari och Anders Andersson ska inte kritiseras då de stod för relativt bra insatser. Men anfallarna Junior och Skoog såg loja ut, och stod mest stilla under matchen. Och Toivonen gjorde återigen en riktig platt match. Han har hittills visat sig vara rikitgt ojämn. Kritik ska också vi fans ha. När resultatet var oavgjord var det bra fart på klacken och det fanns mycket glädje hos oss. Men när vi hamnade i underläge försvann detta genast. Visst sjöngs det hejaramsor fortfarande, men snarare med aggresivitet eller lojhet än glädje. Så fort det är underläge kan vissa i klacken inte berömma någonting, även om en spelare gör det bra, då är det bara gnäll som gäller. Men när det inte underläga går det bra att berömma och heja. Det är ju för fan i underläge killarna behöver stöd! Vi MFF fans är inte längre de glädjespridare vi en gång var.
Angående MFF: s försäljning av Marcus Pode
Så har MFF då sålt Marcus Pode, en av lagets största talanger för närvarande, och, enligt mig, begått ett väldigt stort misstag. Pode blir ytterligare en i raden av spelare som inte anses vara tillräckligt bra för MFF som släpps iväg. Samma sak skedde med Jesper Bech och Jon Jönsson förra året, och Markus Rosenberg som lånades ut till Halmstad under guldåret. Samtliga dessa spelare gjorde succé i sina nya lag, vilket Pode förmodligen också kommer att göra i Nordsjälland.
Marcus Pode är en spelare som definitivt borde ha haft en plats på mittfältet i MFF: s startelva, då han är klart bättre än Jocke Nilsson och Yksel anno 2007, istället för att nöta bänken match efter match. Minns i höstas när han gjorde mål i många av matcherna, och visade klass då större delen av det övriga laget underpresterade. Den här säsongen har han alltså mest suttit på bänken eller varit helt petad från laget. Dock gjorde han en bra match när han fick chansen från start mot AIK. Det gick väl inte lika bra i den efterföljande matchen mot Hammarby, men då var han anfallare, och det är som mittfältare han fungerar bäst. Man kan förstå att han sticker då Sören Åkeby, trots hans insatser förra säsongen och insatsen mot AIK väljer att placera honom på bänken. Pode hade kunnat göra mycket nytta om han fått chansen från start i ?skitmatcherna? mot Halmstad och Gefle. Men Åkeby har uppenbarligen inte sett hans talang. MFF har släppt iväg en spelare kunde blivit mycket nyttig både denna och kommande säsonger. Återstår bara att önska honom lycka till i Nordsjälland.En oerhört skön seger!
Av många olika anledningar har jag inte skrivit något om MFFs tidigare allsvenska matcher på den här bloggen. Jag har helt enkelt varit alldeles för upptagen den senaste tiden. Men nu är det dags, och den här gången skriver jag med nöje om den senaste med matchen.
När jag gick till matchen kände jag på mig att det här mycket väl kunde bli en fotbollsfest. Men att MFF skulle vinna med 4-0 över AIK, som ju ska vara våra toppkonkurrenter, kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig. Precis som i Gais-matchen så var det rejält med trängsel i klacken, man fick knappt plats att applådera i början av matchen. Men så blev stämningen, precis som själva matchen, helt underbar! Förvånande nog var det bara 15 000 i publiken, men trycket blev som sagt bra ändå, vi på ståplats gjorde en lysande insats i den här matchen precis som laget på planen. Mot slutet övergick kampsångerna till rena hyllningar och glädjeyttringar från oss supportrar. Ett särskilt minnesvärt ögonblick var när vi sjöng hymnen igen, utan ackompanjemang. En hyllning som spelarna var väl värda. Detta var en dag då allting gick rätt, vi kämpade ner AIK som knappt tilläts skapa en målchans. I den här matchen visade vi hela Sverige hur bra vi verkligen kan vara. Spelar vi på topp så är det få i Sverige som kan rubba oss.
Hela laget stod för en kanoninsats igår. Ska man lyfta fram enskilda spelare så var det framför allt Junior som gjorde en helgjuten insats. Han gjorde i princip vad han ville med AIK försvaret, och gjorde ju dessutom två snygga mål. Särskilt volleyn vid 1-0 målet var en riktig pärla! När allt stämmer för Junior så är han möjligtvis allsvenskans bästa anfallare. Ola Toivonen stod också för en fin insats, och fick revansch för den dåliga matchen i Trelleborg, och fick ju göra ett mål också. Försvaret, med Dixon och Anders i spetsen, skötte sig också exemplariskt, och stoppade de flesta av AIKs få anfall. Kort sagt: Bättre än såhär blir det sällan. Igår fick jag den skönaste MFF-upplevelsen sen SM-guldet. Frågan är väl också om de gjorde någon såhär bra match under guldåret. Jag vill påstå att det här var MFFs bästa match sedan 6-0 segern mot Hammarby år 2003. Men, MFF har ju trots allt bara spelat fyra matcher av årets säsong. Det är mycket kvar av serien och mycket kan hända. Men, såna här utklassningssegrar är grymt sköna, särskilt när de kommer mot en tippad toppkonkurrent och ett lag som man starkt ogillar. Dessutom hade vi ju ingen storseger på hela förra säsongen. De gånger vi vann var det oftast med typ 1-0, 2-1. Härlig revansch vi fick på AIK också, för sista omgången förra året. Som MFF:are har jag sällan känt mig så förnedrad som efter den matchen, en skitavslutning på en skitsäsong. Nu får 08:orna smaka på hur det känns att bli utklassade, Malmö är inte att leka med! Livet som supporter kan ibland vara hårt, men matcher som denna gör det värt allting.
Måste bara nämna en viss Lionel Messi. Barcelonas match ikväll var väl ingen av de bättre jag sett, men Leo Messi är ta mig fan otrolig! Hans dribblingar och passningar idag var ren konst. Yppersta världsklass, om man bortser från den missade målchansen i slutet. Det enda som kan stoppa honom från att bli bäst i världen är en allvarlig skada. Men det får verkligen hoppas att det inte inträffar, för en sån här talang har jag inte sett under min livstid.
Och Afonso då. 34 mål i den holländska ligan, och fyra mål mot Feyenoord, ett av de bästa lagen i ligan! Nog visste jag att han var bra alltid, men det här! Han måste ju rent av räknas som en världsspelare nu. Som MFFare är man ju inte så lite stolt över att ha haft en sån spelare i laget. En stolhet som kommer bli ännu större om han får chansen i en riktig toppklubb och/eller i det brasilianska landslaget. Inget av det verkar helt omöjligt för närvarande.
Idel hyllningar idag alltså. Visst är det härligt med optimism ibland!
Lite fotboll
Den första matchen var alltså MFFs träningsmatch mot Falkenberg en solig marseftermiddag på Rosengårds IP. Inte så många åskådare och ingen högre stämning, men kanonväder och ett härlig sorl genom åskådarnas dsikussioner gjorde att inramningen riktigt hemtrevlig. Lite mer avslappnat än en allsvensk match på stadion där det bara är vinst som räknas. Två unga falkenbergssupportrar (förmodligen de enda i Malmö) gjorde sitt för att höras, men tystande snart när deras lag blev tillbakapressat. För det var Malmö som hade spelet i första halvlek och matchen igenom, FFF (festlig förkortning ändå) hade bara ett antal halvchanser och satte inte Håkan Svensson i målet på några hårdare prov. Han fick koncentrera sig på att driva på laget istället, vilket han tycktes göra med glädje. Junior var pigg i första halvlek och skapade många chanser, men fick inte riktigt till det i avsluten. Yksel tog många initiativ, vissa lyckade, andra mindre lyckade, men han såg het ut han också. Och så i andra halvlek kom utdelningen för dessa båda herrar, och det blev två riktiga praktpärlor! Junior gjorde 1-0 på ett volleyskott utanför straffområdet rätt upp i krysset. Yksel ville inte vara sämre, utan satte en flygande volley i det andra krysset. Dessa var skott som skulle varit otagbara för de flesta målvakter. Allsvenskans burväktare är härmed varnade. Det var också kul att se hur pigga de unga spelarna var. Jocke Nilsson, Behrang Safari och Labinot Harbuzi stod alla för fina insatser. Kul var det också att se nyförvärvet Daniel Theorin. Han stod för en nästan felfri insats backlinjen, och plockade ner alla falkenbergare som försökte ta sig förbi. Dessutom verkar han vara en pådrivare, han ville gärna styra och ställa. Allt som allt var det en ganska bra insats, det saknas fortfarande lite om vi ska kunna vinna allsvenskan, och motståndet var aknske inte det bästa, men det en småtrevlig match med ett fint passningsspel, och jag är alltså nöjd. Dessutom saknades våra tre viktigaste spelare (dit räknar jag förutom Jonathan och Daniel Andersson även Jonas Sandqvist. Jari har varit skadad alldeles för mycket för att man ska kunna bedöma hans värde). Med dessa på plats så kanske det trots de senaste årens insatser finns hopp för denna säsongen.
Sveriges insats mot Nordirland var dock en bedrövelse. I det här sammanhanget känns det helt okej att använda ordet katastrof. Att vårt landslag med en handfull rutinerade proffs inte klarar av att slå ett gäng brittiska andra divisions spelare är oroväckande. Men att ha en måltjuv av hög klass kan räcka om resten av laget koncentrerar sig på försvar. Vi hade ju inte heller vår måltjuv med. Marcus Allbäck är en sorgligt underskattad spelare, visst han är väl ingen stor fotbollspelare, men en måltjuv i världsklass. Jag skulle vilja hävda att han är vår viktigaste spelare i landslaget. Att Isaksson, Ljungberg och Zlatan kan ersättas har bevisats, men ingen kan göra mål som "Mackan".
Italiensk fotboll i kris
Så italiensk fotboll har alltså blivit en cirkus som till och med slår franska le Championat. Under min barndom och tidiga tonår var det dock inget snack om att det var Serie A som var världens bästa liga. Det var här alla världsstjärnor spelade eller ville spela. England och Spanien var inte i närheten. Dessa ligor började dock närma sig Italien vid millenieskiftet, vissa skulle förmodligen hävda att de gick om. Sedan kom olika ekonomiska kriser för lag som Roma, Lazio och Fiorentina (som ju blev tvångsneflyttat) vilket ledde till att premiären av säsongen 02/03 flyttades fram, och detta fortsatte med vårens skandal med uppgjorda matcher, och har alltså nu kulminerat med bråken i Catania, och en polismans död. Dessutom har det varit mycket strul med upp- och nedflyttningar hit och dit, pga bristfällig ekonomi hos inblandade klubbar. Italiensk fotboll verkar också ha hamnat i mediaskugga i Sverige den här säsongen, förmodligen beroende på Juventus frånfall och Milans dåliga resultat. De snackas mest bara om Zlatan och Inter. De mindre lagen är tydligen inte intressanta trots att vissa av dem gör mycket bra säsonger, vilket väl i och för sig inte skulle ha hänt om Juventus varit med, och Milan, Lazio och Fiorentina börjat säsongen utan minuspoäng. Bortsett från den här säsongen är dock Serie A fortfarande min favoritliga. Troligtvis kommer Juventus tillbaks nästa säsong, coh då blir det andra bullar.
Imorgon spelar MFF sin första träningsmatch för säsongen. Ska bli kul att se. Förväntar mig dock inga stordåd, träningsmatcher brukar vara mindre välspelade historier.