tifosi

I måndags var det så dags för konsert på Malmö Arena med ett av världens största band, Depeche Mode. Och eftersom det är ett band jag gillar, och att det är sällsynt att så pass kända band kommer till Malmö för att spela, så åkte jag givetvis dit. Biljetterna var beställda sedan augusti, så det var inga problem. och så blev det också en av de bästa konserter jag har sett.

Efter att ha åkt en bit i en fullpackad buss kom vi så fram till arenan. Att komma in var inga svårigheter eftersom insläppet pågått ett tag, så vi slapp köerna. Vid halv åtta gick förbandet på, det tyska syntbandet Nitzer Ebb. Jag hade inte hört så mycket av dem tidigare, men det var en ganska bra uppvärmningskonsert. Efter yttlerligare en halvtimmes paus entrade Depeche Mode scenen. De inledde med en låt jag inte känner igen, troligtvis från nya skivan, och fortsatte sedan med "Wrong". Jag är väl egentligen inte ett av Depeche Modes största fans, även om jag tycker om deras musik. Därför så kände jag inte igen alla låtar som de spelade. Men det gjorde ingenting, för de flesta låtarna var bra. Även "Policy of truth" som egentligen inte tillhör mina favoriter blev grym i livetappning. Och ljudet var i stort sett perfekt. Sångaren Dave Gahan höll igång bra uppe på scenen, även om hans mellansnack var något begränsade. Men det räckte ofta med att han sa "Come on!" för att få igång publiken. Stämningen var för övrigt på topp genom hela konserten, det brukar bli så i en stor arena med runt 10.000 åskådare. En bit in i konserten får Dave Gahan och Andy Fletcher vila och Martin Gore tar över sångmicken och kompas på synt av en av gästmusikerna. Det visar sig fungera alldeles utmärkt, han river av två smäktande ballader (möjligen från hans soloplatta från 2003) men publiken tappar inte intresset. Konsertens höjdpunkt måste ändå ha varit "Enjoy the silence". Dave behöver inte sjunga ett ord ur refrängen, det överlåter han med framgång till oss i publiken. Mäktigt. Extranummret blir fyra låtar, och i första låten får Martin Gore återigen köra solo. Detta gav mersmak, jag skulle gärna höra mer av honom som sångare. Extranumret, och hela konserten, avslutas med "Personal Jesus" och här når stämningen åter en topp. Refrängens "Reach out and touch faith" kan alla sjunga med i. 

Det var alltså på det hela taget en mycket bra konsert. Trots allt saknade man ett par låtar, bland annat mina personliga favoriter "Everything Counts" och "Just can't get enough". Men det funkade ju bra ändå, och det är ju inte varje dag jag får se ett av världens största band spela i Malmö.   

En hyfsat varm fredagskväll i maj år 2002 spelade MFF sin femte match för säsongen, vid detta tillfälle var jag 17, snart 18. MFF hade inlett säsongen miserabelt, och förlorat tre av sina fyra första matcher, och låg därmed på jumboplats i Allsvenskan. Därför var det en mycket viktig match mot Kalmar, som denna säsong var nykomling i Allsvenskan, och inte heller dem hade börjat säsongen särskilt bra. Det började dock darrigt, och Kalmar fick ett friläge som Lee Baxter i målet lyckades rädda. Detta var hans stora stund i MFF, sedan gick det bara utför för hans del. Till sommaren köptes Mattias Asper in, och Baxter blev petad. De gånger han sedan fick chansen efterföljande säsong stod han oftast för rejäla tavlor. Men denna räddning skulle visa sig vara grymt viktig för MFF. Baxter påpekade själv i en chatt med Sydsvenskans läsare under försäsongen 2003, att om han inte hade gjort den räddningen hade det kanske slutat annorlunda för MFF säsongen 2002. Om han hade rätt får vi aldrig veta, men faktum kvarstår att det var en viktig räddning. Vi fick utdelning senare under halvleken genom Hasse Mattisson. Sedan rullade det på i andra halvlek med två mål av Peter Ijeh, innan Jörgen Ohlsson fastställde slutresultatet 4-0. 

Med den här matchen inleddes en framgångsrik, om än kort, era för MFF, som kulminerade i ett SM-guld drygt två och ett halvt år senare. 2002 fortsatte i dur med ett antal fantastiska insatser. Vi vek dock ner oss lite i slutet, och djurgården kunde gå om och ta SM-guld. Men en andra plats var ändå väldigt stort, och efter flera år i periferin var nu Malmö FF tillbaka i den absoluta toppen av svensk fotboll. Och det var alltså mot Kalmar den här majkvällen som det började. Så nog kan Lee Baxters räddning ha haft en del betydelse för hur det gick senare. Små grejer kan ofta ha stor betydelse i fotboll.  

I år fyller mitt favoritlag Malmö FF hundra år! Samtidigt så fyller mitt eget engagemang för klubben femton år. Det var nämligen 1995 som som jag började heja på MFF och följa deras matcher. För att fira detta väljer jag nu att i tio inlägg blicka tillbaka på tio matcher under dessa år som varit speciella för mig (de flesta förmodligen också för andra MFFare). Givetvis finns det fler än tio matcher under denna period som varit speciella. Men jag väljer ut de tio matcher, som jag anser vara de mest speciella. Det största fokuset kommer givetvis att ligga på perioden 2002-04. Nu går vi över till detta årtusende, och MFF:s återkomst till Allsvenskan efter året i Superettan.

Detta skedde under en relativt solig måndag i april. Det var också påsk vilket innebar lov för mig som var 16 år vid detta tillfälle. Det var ganska mycket ståhej kring den här matchen dagarna innan, inte minst för att MFF nu var tillbaka där de hör hemma, i Allsvenskan. Lördagen innan arrangerades det "himmelsblå lördag" på stan, och man fick en speciell MFF-bilaga med Sydsvenskan. Detta kom att fortsätta kommande år. Det var väl delvis här som grunden lades för vad som komma skulle, med publikfester och ett enormt sug på fotboll i Malmö. Det var också meningen att Niklas Strömstedt skulle spela innan matchen, men istället blev det en Cher-kopia från "Sikta mot stjärnorna" (någon som minns detta program?). Innan matchen spelades det också in en reklamfilm för direktsända alsvenska matcher via digitalbox, där spelarna fick medverka i en föreställd matchsituation, och där en galen linjedomare spelade huvudrollen. Allsvenska matcher via digital-tv var något nytt detta år. Givetvis var det också mycket publik på plats, inte bara för att bevittna den allsvenska återkomsten, utan också för att kolla in en viss yngling, som hade fått sitt genombrott i Superettan året innan. Och det var också Zlatan som visade vägen med att göra 1-0 i första halvlek. I andra halvlek kom han så runt på kanten och lurade bort en aik-back. Vid det tillfället tänkte jag bara; "Passa nu för fan!". Istället sätter han bollen i bortre krysset, helt otagbart för målvakten! Ett äkta klassmål! Zlatan hade på allvar presenterat sig på den högsta svenska nivån! Detta gav eko i fotbollsvärlden för dagen efter blev han den dyraste svenska spelaren att säljas utomlands när Ajax köpte honom för 85 miljoner. Och så fortsatte en historia som saknar motstycke i svensk fotboll, och som långt ifrån är över. MFF vann också matchen med 2-0. Ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket mer än Zlatans mål från den här matchen. Men också ett av MFF:s nyförvärv inför säsongen, en back från Västerås vid namn Daniel Majstorovic, presenterade sig i den här matchen. Han kom att bli MFF:s nyckelspelare nummer ett detta år, när Zlatan sedan försvann till proffslivet. Denna säsong varvades rejäla bottennapp med en och annan stormatch, vilket resulterade i en niondeplats för MFF. Men större saker väntade runt hörnet. 

00-talet får sägas vara det decennium då sporten, och framförallt fotbollen, slutgiltigt kommersialiserades. Klubbarna har har blivit allt mer beroende av sponsorpengar, nya arenor får sponsornamn, och allt fler matcher tv-sänds, vilket också innebär att reklamkanalerna kan visa ännu mer reklam. Detta har också effekt med tanke på hur många människor det är som ser fotbollsmatcher exempelvis, och som då kan nås av reklamens budskap. I de stora europeiska ligorna har det blivit allt viktigare för de mindre lagen att stanna kvar i högsta ligan, inte bara av sportsliga skäl utan också ekonomiska, man får en större andel tv-pengar om man spelar i högsta ligan. Detta årtionde, har det slutligen fastställts, pengarna styr sporten! Det är ju också därför Champions League har utökats så att de stora ligorna får ha med fler lag och fler får del av kakan. Detta har också gjort att de största ligorna blivit mindre öppna, och det är oftast bara de största (och rikaste) klubbarna som kan vinna ligan. Det är nu alltmer sällsynt att mindre lag blandar sig i toppstriderna i Italien, England och Spanien. Vill man ha framgång får man köpa den, vilket Chelsea lyckades när Roman Abramovich tog över klubben i början av decenniet. Nu är Manchester City på väg åt samma håll, frågan är om de lyckas lika bra. För vissa lag går det dock sämre, de får ekonomiska problem och blir tvugna att spela i lägre divisioner. Fiorentina är det mest kända exemplet, men de kom ju tillbaka till "finrummet" rätt snabbt. Jag fruktar för den dag då det är pengarna, inte prestationerna på planen som gör att ett lag får spela i den högsta ligan i den europeiska fotbollen. Får hoppas att det inte händer inom överskådlig framtid.

Kommersialiseringen har dock bidragit till att öka intresset för fotboll under 00-talet. Visst har fotboll varit mycket populärt tidigare, men det kändes ändå lite som att man tillhörde en subkultur om man var fanatiskt intresserad av fotboll. Nuförtiden snackas det fotboll överallt. Idag är det jävligt svårt att undkomma den här sporten, man stöter på fotboll varhelst man vänder sig. Även de som inte är intresserade av fotboll har viss koll. Jag tror till exempel inte det finns en enda person här i Sverige som inte vet vem Zlatan är.

Vad finns det för minnesvärda matcher då, utanför EM och VM? En av de mest minnesvärda är ju helt klart Champions League finalen mellan Liverpool och Milan från 2005 där Milan ledde med 3-0 efter första halvlek och dominerade totalt, men där Liverpool sedan hämtade upp underläget på en kvart i andra halvlek, och sedan vann på straffar. Milan råkade ut för något liknande året innan då de hade 3-0 mot Deportivo La Coruna inför bortamötet, men där föll med 0-4 och åkte ut. Detta år, 2004, var också minnesvärt eftersom de flesta storlag åkte ur Champions League i kvartsfinal, och det blev Porto och Monaco som spelade en final, där Porto drog det längsta strået. Sedan var det en spännande final år 2008 mellan Manchester United och Chelsea, som gick till straffar, där John Terry missade den avgörande straffen för Chelsea, och United, mycket tack vare Van der Saar i målet kunde vinna. Som Barcafan minns jag gärna deras två Champions League vinster. 2006 när de vände 0-1 mot Arsenal tack vare Henkes två framspelningar. Och 2009 när de spelade ut regerande mästarna United, och vann med 2-0. I ligan har Real Madrid trots allt varit strået vassare sett över hela decenniet med fyra ligatitlar, medan Barcelona har tre. I Italien är det Juventus som har haft greppet, även om de har fösvagats de senaste åren på grund av calciopoli. I England har Manchester United, trots Chelseas storsatsning, varit det laget som dominerat sett över hela decenniet. Sex ligatitlar är imponerande. 

Måste självklart också skriva lite om MFF:s decennium. Det började i en uppåtgående trend, vi gick upp från Superettan år 2000 för att sedan steg för steg närma oss SM-guldet som togs år 2004. 2001 var ingen höjdare, men det var bara början. 2002 var vi tillbaka i toppen igen och slogs om SM-guldet in i det sista, utan att någon väntat sig det. Året efter fortsatte vi på den inslagna vägen, för att sedan bärga SM-guldet år 2004 efter den magiska segern mot Elfsborg. Sedan började fallet år 2005 med förlusten mot Thun i Champions League kvalet, och en femteplats i allsvenskan. Sedan har det mestadels gått neråt efterföljande år. Får hoppas att vi kan inleda det nya decenniet lika bra som det förra, och sedan hålla det lite längre den här gången. 

Listor :

00-talets bästa fotbollsspelare (topp-10)
1. Ronaldinho
2. Thierry Henry
3. Zinedine Zidane
4. Kaka
5. Cristiano Ronaldo
6. Leo Messi
7. Luis Figo
8. Gianluigi Buffon
9. Fabio Cannavaro
10. Ronaldo

Kommentar: Ingen spelare har varit så dominant en så lång period under 00-talet som Ronaldinho, därför vinner han. Enda skälet till att Henry aldrig blivit utsedd till världens bäste spelare är att han hade sina bästa år samtidigt som Ronaldinho. Få spelare har varit så stabila i världstoppen som Zidane var fram tills han lade av 2006. Han gjorde faktiskt ett väldigt bra VM då också, men det har glömts bort på grund av skallen. Gianluigi Buffon får fylla målvaktskvoten på listan, men samtidigt måste man säga att få målvakter har varit så jämna under så lång tid. Vissa skulle säkert vilja ha med David Beckham på listan, och ha var nära att komma med. Men även om han var/är en mycket bra fotbollsspelare, så har han till största delen levt på sitt namn.

00-talets bästa svenska fotbollsspelare (topp 5)
1. Zlatan Ibrahimovic
2. Fredrik Ljungberg
3. Henke Larsson
4. Olof Mellberg
5. Andreas Isaksson

Kommentar: Att Zlatan ska vara etta på denna lista är lika givet som att jorden är rund. Sällan har Sverige haft en sådan spelare. "Supertrion" från 2006 är också given i toppen, det är bara dessa svenska spelare som har tillhört världstoppen detta decennium. Andreas Isakssons prestationer de senaste åren har inte hållit någon högre klass, men kom ihåg att var en målvakt av mycket hög klass större delen av 00-talet

00-talets bästa MFF-spelare (topp 5)
1. Afonso Alves
2. Niklas Skoog
3. Zlatan Ibrahimovic
4. Peter Ijeh
5. Daniel Majstorovic

Kommentar: Anledningen till att Zlatan inte är etta också på denna lista är att han bara spelade i MFF under början av detta decennium, när han var i början av sin karriär. Han har inte heller uträttat sina största bragder här. Afonso Alves och Niklas Skoog däremot, var med sina mål och framspelningar livsviktiga för MFF under storhetsåren. Och visst måste väl Ijeh få en plats på listan också även om han svek oss. Hans målfacit från 2002 är ju trots allt smått otroligt.

00-talets bästa idrottare
1. Michael Phelps
2. Usain Bolt
3. Roger Federer
4. Jelena Isinbajeva
5. Tiger Woods

Kommentar: Michael Phelps och Usain Bolt har ju som bekant inte varit verksamma hela detta decennium, men deras pretationer de senaste åren har varit smått mirakulösa, därför toppar dessa två herrar lista. Vad än Tiger Woods har haft för sig den senaste tiden så har han ju dominerat golfsporten som ingen annan, och därför förtjänar han en plats på listan.

00-talets bästa svenska idrottare:
1. Carolina Kluft
2. Zlatan Ibrahimovic
3. Niklas Lidström
4. Christian Olsson
5. Annika Sörenstam

Kommentar: Zlatan och Niklas Lidström har gjort fantastiska resultat i en tuff internationell konkurrens, men det är Carolina Kluft som toppar listan. Ingen svensk idrottare som jag känner till, har under det här decenniet dominerat sin gren internationellt på samma sätt som Carolina Kluft dominerade sjukamp. Från 2002 fram till 2007, är hon lade av med sjukamp, var hon fullständigt ohotad i alla mästerskap hon ställde upp i. Hade hon inte slutat hade det definitivt blivit världsrekord i sinom tid.

Så är då detta årtionde till ända, och det har varit ett omvälvande årtionde i sportens värld. Fantastiska resultat har varvats med stora skandaler. Så här ska jag försöka beskriva ungefär hur det såg ut, och vi börjar med att gå igenom decenniets stora mästerskap, det vill säga sommar- och vinter- OS och fotbolls- EM och VM.

Vinter-OS: Två olympiska vinterspel utkämpades detta årtionde. Det första år 2002 i Salt Lake City och det andra år 2006 i Turin. 2002 års OS blev framförallt känt som ett OS där Sverige gjorde totalfiasko, trots stora förhoppningar. Det hela toppades av förlusten mot Vitryssland i hockeykvartsfinalen. Detta kvalificerar sig helt klart som årtiondets största svenska idrottsfiasko. Ingen svensk lär ha glömt hur Tommy Salo missade pucken vilket ledde till 4-3 för Vitryssland och ridå Sverige. Annars minns man väl också Johann Muhleggs dopningsfusk, som är en av decenniets största skandaler. Han tog tre guld, som han i efterhand förlorade, men när den svenske favoriten Per Elofsson försökte hänga med honom på första distansen, så tog det knäcken på svensken, och även han stod för ett fiasko- OS. Det fanns dock positiva överrraskningar också, till exempel damkronorna som tog brons i damernas hockeyturnering efter en stormatch av Kim Martin i bronsmatchen mot Finland. Anmärkningsvärt var annars Norges enorma framgångar, vilket retade gallfeber på oss svenskar, och australiern Steven Bradburys guld i shorttrack skridsko, efter att alla motståndare ramlat. 
Om 2006 blev ett svenskt fiasko så blev det raka motsatsen år 2006. Förväntningarna var inte särskilt höga, och därmed var succen total. 14 medaljer, varav 7 guld! Detta blev den största vinter-OS framgången i modern tid för Sverige. Tre av medljerna kom i skid-sprint. Damerna och herrarna tog guld i sprintstafett under samma dag, sedan vann Björn Lind herrarnas individuella sprint, under en gyllene svenskdag där också Anja Pärsson tog guld i slalom, curlingdamerna gick till en final som de vann följande dag, och Sverige tog sig till semifinal i Ishockey. Tre Kronor fullbordade ju fiaskot fyra år tidigare. Nu toppade de det hela med att ta guld! Laget inledde trevande i gruppspelet, och lade sig i sista matchen mot Slovakien för att få möta Schweiz som ansågs vara en lättare motståndare än Kanada och Tjeckien. Det var nog fler än jag som fruktade en repris från Salt Lake City. Men Schweiz var inga som helst problem, och sedan krossades Tjeckien i semin. Och så var det då finalen mot Finland. Lika tydligt som minnet av Salos tabbe mot Vitryssland är hos svensken,lika tyligt lär minnet av Niklas Lidströms skott i mål från blålinjen vara. Detta mål innebar 3-2 och guld för Sverige! Men det hade troligen inte gått utan Henrik Lundqvists svettiga räddningar i slutminuterna. Tre Kronor följde under våren upp med ett VM-guld, och i och med detta blev dem det enda lag som lyckats vinna OS och VM samma år.

Sommar-OS: Här var det tre spel som arrangerades Sydney 2000, Aten 2004, och Peking 2008. Inför Sydney var förväntningarna på de svenska idrottarna måttliga. Men de lyckades bättre än förväntat och det blev en hel del medaljer, varav fyra guld! Vi fick lära oss nya namn som Pia Hansen och Jonas Edman som tog vars ett guld i olíka skyttediscipliner. Lars Frölander vann sedan en rysarfinal på 100 meter fjäril, och Mikael Ljungberg tog ett efterlängtat guld i brottning. Tyvärr tog han livet av sig bara fyra månader senare. Therese Alshammar tog två silver, men låste in sig på toaletten i besvikelsen över det på 50 m fritt, och handbollslandslaget förlorade återigen en OS-final. Föga anade man då att detta skulle bli deras sista OS detta årtionde. I övrigt förundrades man över rekordslakten i simningarna, vilket var en konsekvens av de nya hajdräkterna. Detta var dock inget mot vad som skedde på VM i år, men det var en hint om vad som komma skulle. Det mest uppmärkssammade guldet i detta OS tog väl australiskan Cathy Freeman på 400 meter för damer i friidrott. Hon var aborigin, och det sågs lite som en revansch för dem för hur de behandlats av de inflyttade att hon fick ta guld. Hon firade med guldet att springa ärevarv med aborginernas flagga istället för Australiens. 
2004 i Aten var förväntningarna ganska stora på svenskarna. De infriades väl inte helt och hållet även om det trots allt återigen blev fyra guld, dock färre medaljer av lägre valör. Det man som svensk framför allt minns från detta OS är Stefan Holms bragdvändning av höjdhoppsfinalen. Han låg pyrt till efter att ha rivit 2,34 två gånger, men han tar det i sista försöket, och tar sedan första på 2,36, och skakar därmed av sig konkurrenterna. Ungefär samtidigt vann Christian Olsson trestegsfinalen utan någon större konkurrens. Det var inte svårare för Carolina Kluft att vinna i sjukamp. Kanotisterna Marcus Oscarsson och Henrik Nilsson tog det fjärde guldet i K2 1000 meter, och fick kommentatorn Johan Ejeborg att skrika rejält. En annan minnesvärd kommentatorsinsats stod Paolo Roberto för som expertkommentator i boxning. Han levde sig med rejält i matcherna, särskilt när den 17-årige britten Amir Khan boxades. Repliken "Jag är kär, det är bara och säga det!" är numera klassisk. J-O Waldner gjorde en mycket bra insats i sitt sista OS, men lyckades inte ta medalj, det blev till slut en fjärdeplats. Michael Phelps inledde i dessa OS den dominans som skulle kulminera fyra år senare, Argentina hade nästan sitt A-lag i fotbollsturneringen och vann utan problem, USA:s Dream Team gjorde fiasko i basketturneringen och tog bara brons, och kinesen Xiang Liu tangerade världsrekordet på 110 m häck. Största skandalen var när de grekiska sprintrarna Konstatinos Kenteris och Ekaterina Thanou smet från ett dopingtest på moped, och sedermera kraschade.
2008 var förhoppningarna låga på Sverige, men det blev ännu sämre än vad man räknat med. Inte ett enda guld blev det. Dock fanns det också en del otur med i bilden. Ara Abrahamian blev bortdömd i sin semifinal i brottning, och protesterade med att slänga bronsmedaljen han sedan vann i mattan under prisutdelningen. Därmed blev han fråntagen han den medaljen. Sanna Kallur, som blivit folkkär när hon vann 100 m häck i EM i Göteborg två år tidigare, snubblade på en häck i semifinalen och var därmed borta. Och Therese Alshammar hade, enligt henne själv, problem med en sprucken baddräkt och hon åkte därmed ut i semifinal. Men det fanns också positiva överraskningar, exempelvis Jörgen Persson i pingis, som upprepade Waldners bedrift att bli fyra. Men de mest minnesvärda insatserna i Peking var inte svenska. Usain Bolt satte två fantastiska världsrekord på 100 och 200 meter som han sedan, otroligt nog, skulle förbättra rejält i VM året efter. Michael Phelps tog åtta guld, och blev därmed den som tagit flest guld i ett och samma OS. Hemmanationen Kina vann medaljligan överlägset, och bröt därmed USA:s dominans. Största stjärnan Xiang Liu var dock skadad, och fick bryta sitt häcklopp i försöken. 

Fotbolls-VM: Eftersom Fotbolls-VM och Vinter-OS går samma år spelades det de gångna decenniet därmed två VM. Det första i Japan/Sydkorea år 2002. Detta mästerskap kom att bli känt som "skrällarnas VM". Lag som Sydkorea, Turkiet, Senegal och USA, satte mer namnkunniga motståndare som Frankrike, Portugal, Italien och Spanien på plats. Det började redan i första matchen när VM-debutanten Senegal sänkte regerande mästarna Frankrike. För Sverige blev detta VM ett roligt minne. Efter att ha inlett med en stark insats mot England, som slutade 1-1, blev det vinst mot Nigeria efter två mål av Henke. Men vi var tvugna att ta en poäng mot gruppfavoriten Argentina för att gå vidare. Vi var totalt utspelade i första halvlek och räddades av en storspelande Magnus Hedman i mål, och av en stenhård Johan Mjällby i backlinjen. I andra halvlek fick vi en frispark, och vad som hände sedan vet väl alla. Anders Svensson krutar upp den i krysset helt otagbart, och är fullständigt euforisk efter målet! Liksom större delen av svenska folket var vid denna tid förmodar jag. Argentina får en straff och kvitterar, men det hjälper inte. Sverige går till åttondelsfinal. Där tar det roliga dock slut. Vi är en stolpträff i förlängningen från kvartsfinal, men Senegal har turen på sin sida i den här matchen. I övrigt slår Sydkorea ut Italien i åttondelen, och Totti blir utvisad för filmning. Det avgörande målet i förlängningen görs av Ahn-Jung Hwan, som sedan blir sparkad från sin italienska klubb Perugia tack vare detta. Sydkorea satte färg på den här turnering, inte minst tack vare de månghövdade och högljudda fansen. Spanien slås ut på straffar i kvartsfinalen, sedan blir Tyskland för svårt i semin. Sydkorea förlorar sedan en mycket underhållande bronsmatch mot Turkiet, bland annat efter Hakan Sukur gjort det snabbaste målet i VM-historien. Ingen är dock ledsen över den uteblivna medaljen, och tränaren Guus Hiddink blir en legend i Sydkorea. Brasilien vinner sedan finalen mot Tyskland efter två mål av VM:s skyttekung Ronaldo. Hela åtta mål i detta VM gör honom till turneringens stora profil.

2006 blev inte lika roligt för Sverige även om vi också denna gång nådde åttondelsfinal. Inledningsmatchen mot Trinidad/Tobago var en match som bara skulle vinnas, men den blir istället en orgie i missade målchanser och slutar 0-0. Missandet fortsätter mot Paraguay i andra matchen, tills att Fredrik Ljungberg förlöser Sverige med sin 1-0 nick i 88:e minuten. Sverige står för en bra insats mot England, men det blir dock bara oavgjort och åttondelsfinal mot hemmalaget Tyskland. Här blir Sverige totalt utspelade, får Teddy Lucic tveksamt utvisad, och Henke bränner en straff. 2-0 till Tyskland är i underkant, och kritiken hemifrån blir svidande. Annars var detta ett VM som inte var någon höjdare på planen, med mycket defensivt spel. Talande nog var det Fabio Cannavaro, en back, som var turneringens bästa spelare. Istället för spelet var det olika kontroverser som hamnade i fokus. Åttondelsfinalen mellan Portugal och Holland var rena slagsmålet, med sexton gula och fyra röda kort. Christiano Ronaldo fick en del rubriker efter att ha provocerat lagkamraten från Man U, Wayne Rooney, till en utvisning i kvartsfinalen. Men det som man främst förknippar detta VM med är Zidanes skallning av Marco Materazzi i finalen mot Italien. Detta kan mycket väl ha kostat Frankrike guldet, eftersom Italien vinner i straffläggningen. I övrigt slog Brasiliens Ronaldo ett rekord, med sina tre mål blev han den spelare som gjort flest mål genom tiderna i VM. För Brasilien blev turneringen dock ett fiasko då man åkte ut mot Frankrike i kvartsfinalen. 

Fotbolls-EM: Här har vi tre turneringar att beskriva, som alla varit tämligen underhållande. Decenniets första fotbollsmästerskap EM i Holland/Belgien år 2000 ser jag som den mest underhållande. För Sverige blev det dock fiasko i deras första mästerskap sedan succen 94. Största bottennappet var matchen mot Turkiet, med två lag som knappt spelade fotboll överhuvudtaget. I sista matchen spelade Sverige dock ut ett redan slutspelsklart Italien, men missade massor av chanser och Italien kunde vinna. Anmärkningvisvärt var hur Spanien gick vidare till kvartsfinal, de vände 2-3 mot Jugoslavien till 4-3 på tilläggstid, och slog därmed ut Norge som trodde sig ha gått vidare efter 0-0 mot Slovenien. Holland var det lag som imponerade mest fram till semifinalerna, men där tog det stopp mot Italien, efter att holländarna missat sammanlagt fem(!) straffar under ordinarie tid och straffläggning. Hade Italien haft tur tidigare i turneringen hade de otur i finalen(som för övrigt Anders Frisk dömde), där Frankrike kvitterade på tilläggstid, och sedan avgjorde på Golden Goal. Den spelare som var bäst i den här turneringen var Zinedine Zidane. Han är en av tidernas bästa, men han har aldrig innan eller efter EM 2000 varit så briljant som han var just då. Bästa insatsen av en spelare i ett mästerskap det här decenniet!
Från EM 2004 minns man framförallt en sak. Grekland vann! Detta var en skräll som hette duga! Men de spelade defensivt efter sina resurser. Backlinjen med anföraren Traianos Dellas var nästintill ogenomtränglig. Sedan hade man också en målskytt i Angelos Charisteas som avgjorde finalen. Grekland tog sig vidare från gruppspelet, sedan blev det tre raka 1-0 segrar. I finalen mötte de hemmalaget Portugal, som imponerat mer ju längre turneringen gick. Men precis som när lagen möttes i gruppspelet föll Portugal med uddamålet. De svenska insatsen var närmast en fröjd att skåda! Den inleddes med helt osannolika 5-0(!!) mot Bulgarien, i en match där Henke gjorde två mål. Sedan fick vi möta ett favorit tippat Italien, dock utan Totti, som blivit omdöpt till "Spotti" efter loskan mot Christian Poulsen i matchen mot Danmark, vilket gjorde att han nu var avstängd. Italien hade ett klart grepp om första halvlek, och tog också fullt rättvist ledningen med 1-0. Men Sverige växte sig in i matchen under andra halvlek, och så kom då den där magiska klacken från Zlatan som utjämnade matchen, och tog Sverige ett steg närmare kvartsfinal. Sedan spelade Sverige och Danmark 2-2, vilket tog båda lagen vidare, och italienska medier slog genast fast att matchen var uppgjord. Vi som såg matchen vet att så inte var fallet. Att Mathias Jonsson fick in 2-2 i slutet var ren tur. Sedan att lagen slutade spela efter det är en annan sak. Det tog dock återigen slut i första slutspelsrundan, denna gång mot Holland i kvartsfinal. Holland var väl bättre matchen igenom, men vi hade dock otur igen, då vi prickade både stolpe och ribba under förlängningen. Sedan missade Zlatan och Mellberg i straffläggningen, och då var det givetvis kört. 
EM 2008 var återigen en underhållande turnering, fylld med fart och fläkt. Få av de mindre lagen gick in för att spela defensivt. Lag som Turkiet och Ryssland gick på offensiven även mot mer namnkunniga motståndare, vilket gav resultat. I denna utveckling hängde dock inte Sverige med, utan de fortsatte att förlita sig på en stabil defensiv. Visserligen blev det vinst mot ett ännu defensivare Grekland, men sedan blev det en snöplig förlust på tilläggstid mot blivande mästarna Spanien, och sista matchen beseglades Sveriges öde när vi blev utskåpade av ett tokoffensivt Ryssland. Ryssarna spelade sedan bort EM:s dittills bästa lag Holland, som slagit Frankrike i turneringens bästa match, i kvartsfinalen, innan det blev stopp mot Spanien. Den andra stora överraskningen var som sagt Turkiet, som i tre raka matcher vände i slutminuterna. Men ingen kunde rå på Spanien, och sällan har väl en vinnare i ett stort mästerskap känts mer rätt. Det är svårt att plocka ut enskilda profiler utan hela laget stod för en jätteinsats.

I detta inlägg skrev jag mer än vad jag trodde, så jag får helt enkelt fortsätta "historien" i ett annat inlägg. Då ska jag titta lite mer på fotbollen under decenniet, och ska jag göra några listor!