Depeche Mode konsert
I måndags var det så dags för konsert på Malmö Arena med ett av världens största band, Depeche Mode. Och eftersom det är ett band jag gillar, och att det är sällsynt att så pass kända band kommer till Malmö för att spela, så åkte jag givetvis dit. Biljetterna var beställda sedan augusti, så det var inga problem. och så blev det också en av de bästa konserter jag har sett.
Efter att ha åkt en bit i en fullpackad buss kom vi så fram till arenan. Att komma in var inga svårigheter eftersom insläppet pågått ett tag, så vi slapp köerna. Vid halv åtta gick förbandet på, det tyska syntbandet Nitzer Ebb. Jag hade inte hört så mycket av dem tidigare, men det var en ganska bra uppvärmningskonsert. Efter yttlerligare en halvtimmes paus entrade Depeche Mode scenen. De inledde med en låt jag inte känner igen, troligtvis från nya skivan, och fortsatte sedan med "Wrong". Jag är väl egentligen inte ett av Depeche Modes största fans, även om jag tycker om deras musik. Därför så kände jag inte igen alla låtar som de spelade. Men det gjorde ingenting, för de flesta låtarna var bra. Även "Policy of truth" som egentligen inte tillhör mina favoriter blev grym i livetappning. Och ljudet var i stort sett perfekt. Sångaren Dave Gahan höll igång bra uppe på scenen, även om hans mellansnack var något begränsade. Men det räckte ofta med att han sa "Come on!" för att få igång publiken. Stämningen var för övrigt på topp genom hela konserten, det brukar bli så i en stor arena med runt 10.000 åskådare. En bit in i konserten får Dave Gahan och Andy Fletcher vila och Martin Gore tar över sångmicken och kompas på synt av en av gästmusikerna. Det visar sig fungera alldeles utmärkt, han river av två smäktande ballader (möjligen från hans soloplatta från 2003) men publiken tappar inte intresset. Konsertens höjdpunkt måste ändå ha varit "Enjoy the silence". Dave behöver inte sjunga ett ord ur refrängen, det överlåter han med framgång till oss i publiken. Mäktigt. Extranummret blir fyra låtar, och i första låten får Martin Gore återigen köra solo. Detta gav mersmak, jag skulle gärna höra mer av honom som sångare. Extranumret, och hela konserten, avslutas med "Personal Jesus" och här når stämningen åter en topp. Refrängens "Reach out and touch faith" kan alla sjunga med i.
Det var alltså på det hela taget en mycket bra konsert. Trots allt saknade man ett par låtar, bland annat mina personliga favoriter "Everything Counts" och "Just can't get enough". Men det funkade ju bra ändå, och det är ju inte varje dag jag får se ett av världens största band spela i Malmö.
Efter att ha åkt en bit i en fullpackad buss kom vi så fram till arenan. Att komma in var inga svårigheter eftersom insläppet pågått ett tag, så vi slapp köerna. Vid halv åtta gick förbandet på, det tyska syntbandet Nitzer Ebb. Jag hade inte hört så mycket av dem tidigare, men det var en ganska bra uppvärmningskonsert. Efter yttlerligare en halvtimmes paus entrade Depeche Mode scenen. De inledde med en låt jag inte känner igen, troligtvis från nya skivan, och fortsatte sedan med "Wrong". Jag är väl egentligen inte ett av Depeche Modes största fans, även om jag tycker om deras musik. Därför så kände jag inte igen alla låtar som de spelade. Men det gjorde ingenting, för de flesta låtarna var bra. Även "Policy of truth" som egentligen inte tillhör mina favoriter blev grym i livetappning. Och ljudet var i stort sett perfekt. Sångaren Dave Gahan höll igång bra uppe på scenen, även om hans mellansnack var något begränsade. Men det räckte ofta med att han sa "Come on!" för att få igång publiken. Stämningen var för övrigt på topp genom hela konserten, det brukar bli så i en stor arena med runt 10.000 åskådare. En bit in i konserten får Dave Gahan och Andy Fletcher vila och Martin Gore tar över sångmicken och kompas på synt av en av gästmusikerna. Det visar sig fungera alldeles utmärkt, han river av två smäktande ballader (möjligen från hans soloplatta från 2003) men publiken tappar inte intresset. Konsertens höjdpunkt måste ändå ha varit "Enjoy the silence". Dave behöver inte sjunga ett ord ur refrängen, det överlåter han med framgång till oss i publiken. Mäktigt. Extranummret blir fyra låtar, och i första låten får Martin Gore återigen köra solo. Detta gav mersmak, jag skulle gärna höra mer av honom som sångare. Extranumret, och hela konserten, avslutas med "Personal Jesus" och här når stämningen åter en topp. Refrängens "Reach out and touch faith" kan alla sjunga med i.
Det var alltså på det hela taget en mycket bra konsert. Trots allt saknade man ett par låtar, bland annat mina personliga favoriter "Everything Counts" och "Just can't get enough". Men det funkade ju bra ändå, och det är ju inte varje dag jag får se ett av världens största band spela i Malmö.
Kommentarer
Trackback