Inför MFF- aik
Sammanfattning av VM
När VM pågick hann jag inte med att skriva ett enda inlägg om turneringen, det var länge sedan jag bloggade överhuvudtaget. Men nu är jag alltså tillbaka, och ska försöka mig på att sammanfatta sommarens VM-turnering. Det blev alltså Spanien som vann, men sett över hela turneringen var det väl inte dem som spelade den bästa fotbollen. Dock var det Spanien som var bäst när det gällde som mest i både semifinalen och finalen. Fram till dess gjorde de inte mer än det som krävdes för att vinna och det räckte för att ta dem så långt. Det var långt ifrån det bländande spel som de visade upp i EM för två år sedan, men det var trots allt dödligt effektivt. Fyra raka 1-0 segrar från åttondelen fram till finalen vittnar om att Spanien gjorde sitt jobb, och gjorde det tillräckligt bra för att ta VM-guld. Förlusten mot Schweiz i inledningsmatchen var en plump i protokollet som aldrig upprepades. Och så hade man ju David Villa. Utan honom är det tveksamt om det hade blivit något guld till Spanien. Och i semifinalen och finalen plockade Spanien fram det spel som tog dem till EM-guld för två år sedan. Tyskland blev i semifinalen nästan lika utspelade som i EM-finalen, och i finalen hade Spanien greppet genom hela matchen även om Holland också var farliga när de stack upp. Men trots att Holland spelade hårt och var ytterst farliga i sina kontringar så höll sig Spanien kalla och tog därmed hem VM-guldet för första gången någonsin. Nu är alltså Spanien både världs- och europamästare, och det är väl ingen tvekan om vilket som är världens bästa landslag. Som sagt Spanien kanske inte stod för det bästa spelet sett över hela turneringen, men var bäst när det krävdes. Snopet för Holland dock att förlora en VM-final för tredje gången, och dessutom andra gången efter förlängning. Dock måste det vara en stor framgång att nå VM-final för första gången på 32 år.
Hur var då VM i övrigt? Ganska bra får man väl ändå säga. Det var kanske inget höjdar-VM, och spelet hade nog kunnat vara bättre. Men det tog sig ju längre turneringen gick, och vi bjöds på en del härliga matcher. Åttondelsfinalen mellan Tyskland och England var ju en höjdare, även om England ju självklart skulle ha haft Frank Lampards mål godkänt. I övrigt var matchen en riktig godbit och Tyskland förtjänade trots allt att vinna den. Spanien- Paraguay är också en match man kommer att minnas, inte främst för spelet,men för spänningen, med missade och omdömda straffar, och så lyckades Spanien få in en boll den sista kvarten. Uruguay, som väl var turneringens stora överraskning, spelade en mycket trevlig fotboll, och lyckades också mot alla odds ta sig till semifinal. Det var också Uruguays avslutande matcher, där de förlorade, som var deras mest underhållande matcher. Men de förlorade knappt i båda, och Forlan vara bara en ribbträff ifrån att föra dem till förlängning mot Tyskland. Och vem hade kunnat tro innan turneringen att Uruguay skulle vara Sydamerikas bästa lag? Och så hade de en Diego Forlan som var bättre än jag någonsin sett honom tidigare. Det var han som styrde Uruguays spel, och vilka mål han gjorde sedan! Hans mål i kvart, semi och bronsmatch tillhör alla VM:s snyggaste. Den här gången spelar inte VM:s bäste spelare i mästarlaget. Det såg länge ut att bli Sydamerikas turnering, och ett misslyckande för Europa. Men när VM var slut så var de tre bästa lagen från Europa, och för första gången vann ett europeiskt lag utanför hemkontinenenten. Det kan ju bero på att de tre europeiska lag som var kvar när kvartsfinalerna började helt enkelt var de tre bästa lagen från Europa. Och när de inte fick möta varandra i kvartsfinalerna gick alla tre vidare. Att det gick sämre för Europa tidigare kan bero på att storlag som Frankrike, Italien och England underpresterade, och att de "mindre" europeiska lagen helt enkelt är sämre än de bästa lagen från övriga världsdelar. Trots allt imponerade de sydamerikanska lagen, och räknar man bort Brasilien och Argentina, så presterade de andra lagen max. Sydamerika har ju VM nästa gång, så i nästa VM kanske det kan bli ännu större framgångar. Förutom att Spanien vann VM för första gången, och ett europeiskt lag vann ett VM-slutspel utanför Europa för första gången, så var det nu också första gången ett värdland inte gick vidare från gruppspelet. Men Sydafrika hade väl helt enkelt inte vad som krävdes.
Här nedan följer mitt Vm-drömlag och lite annat smått och gott!
Drömelva
Målvakt
Manuel Neuer, Tyskland
Backlinje:
Sergio Ramos, Spanien
Gerard Pique, Spanien
Juan, Brasilien
Philip Lahm, Tyskland
Mittfält:
Thomas Muller, Tyskland
Mezut Özil, Tyskland
Wesley Snejider, Holland
Arjen Robben, Holland
Anfall:
Diego Forlan, Uruguay
David Villa, Spanien
Bäst och sämst i VM:
VM:s bäste spelare: Diego Forlan
Bästa målvakt: Manuel Neuer
Bästa back: Philip Lahm
Bästa mittfältare: Wesley Sneijder
Bästa forward: Forlan
Bästa tränare: Vicente del Bosque, Spanien
VM:s största genombrott: Mezut Özil
Största överraskning: Uruguay
Största besvikelse (lag): Frankrike
Största besvikelse (spelare): Franck Ribery, Frankrike
Roligaste laget: Tyskland
Tråkigaste laget: Schweiz
Fulaste laget: Holland
Störst kämpande laget: Ghana
Sämsta lag: Nordkorea
Bästa match: Tyskland- Uruguay (bronsmatchen)
Sämsta match: Algeriet- Slovenien
Upphämtning: USA (mot Slovenien)
Bästa domarinsats: Howard Webb
Sämsta domarinsats: Mauricio Espinosa (linjedomaren som dömde bort Lampards mål mot Tyskland)
Snyggaste målet: Giovanni van Bronckhorst, Holland (mot Uruguay)
Bästa nordiska (danska) spelare: Simon Kjaer
MFF 100 ÅR!- MFF- Elfsborg 30/10 2004- guldmatchen!
Jag ger mig iväg mot stadion ungefär 12.40. Direkt när jag kommer ut kan jag känna att det ligger en stor spänd förväntan över staden idag. Ska det bli något bli något SM-guld? Jag försöker gå lite fortare, men visar sig inte vara så lätt. Fan, jag skulle inte ha ätit innan jag gick. Dessutom har jag skoskav. När jag väl kommer fram till stadion är kön jäkligt lång. Eller..det är nog fel att kalla det kö, snarare en klump av människor som vill in på stadion. Tur ändå att jag köpt biljett i förväg. Väl inne upptäcker jag att jag inte kommer kunna stå på långsidan. Jag flyttar mig till kortsidan för att kunna se bättre, men här blir det nog inte samma stämning. Tror jag då. Eftersom jag kom ganska precis innan matchen startade så behöver jag inte vänta särskilt länge på att laget kommer in, ackompanjerade av MFF hymnen. Stämningen är på topp. Flaggor och halsdukar höjs i skyn över hela stadion, vet inte om jag sett något liknande. Matchen går igång. Det är ingen vidare första halvlek, MFF har svårt att dominera matchen, och passningarna går oftast fel. Afonso skjuter en frispark...i mål!?..nej, den tar i ribbans insida, fan vilken otur!! Helvete! Det står 0-0 i halvtid och på storbildsskärmen visas att Halmstad gjort mål på Göteborg. Nu är det väl ändå kört! I andra halvlek får jag användning av min fickradio för att hålla koll på resultatet i Halmstad. I radion rapporteras det nu att Göteborg fått straff!!! Kom igen nu då! ”Ölme” Johansson slår in straffen och samtidigt med mig jublar många andra. Det är tydligen fler som har radio. Snart är det MFF som får straff! Nu jävlar kan vi få grepp om SM-guldet!! Kom igen, kom igen, kom igen!!! Innan Höiland slår in returen på Skoogs missade straff hinner jag tänka ”det är inte sant”. Men snart övergår känslan i rent lyckorus, hela stadion kokar!! Jag blir nerknuffad en bit, men det gör inget alls. Snart hoppar jag runt och sjunger bland massor av glada fans. ”Hoppa om du älskar Malmö, hej! hej!” Men, än är det inte riktigt slut, och Kalle Svensson i Göteborg blir utvisad uppe i Halmstad. Fan också, ska Göteborg kunna hålla detta? Men det verkar som att Halmstad helt misslyckas med att skapa några chanser, och MFF håller ställningarna här. Innan slutsignalen börjar några fans ta sig in på planen. Kan de inte vänta lite? Slutsignalen ljuder och planen stormas. Men, jag stannar kvar på läktaren och väntar ut slutsignalen i Halmstad, men lyckan börjar redan kännas i hela kroppen. Kom igen, kom igen!! JAAAAAAAAAA! Matchen är över och jag springer jublande ner mot planen. Fan va härligt!! Jag jublar, hoppar och dansar runt tillsammans med alla andra nere på planen. Vilket lyckorus!!!
MFF 100 år!-MFF-Elfsborg 21/9 2009- ljuset i mörkret
Matchen jag ska skriva om nu är ingen match från storhetstiden under första halvan av 00-talet, utan en match som spelades för ett knappt halvår sedan. Den blir den enda matchen från de senaste (misslyckade) säsongerna som får vara med i den här serien, och det är ju då såklart den matchen som varit MFF:s bästa under dessa år. Jag skrev om matchen på bloggen dagen efter den hade spelats, så därför ska jag fatta mig kort nu, eftersom jag då beskrev den ganska ingående. Men visst var det en fantastisk match, som vi ju van med hela 5-0!! Daniel Larsson inledde målskyttet redan efter tre minuter med ett snyggt skott i krysset. Sedan fyllde Gische och Eddie på med varsitt mål innan halvtid. I andra halvlek fullbordades förnedringen när Larsson och Eddie gjorde ytterligare ett mål var. Och siffrorna kunde ha varit större än 5-0! Det var också i den här matchen som MFF äntligen fick fart på målskyttet, innan dess hade ju säsongen varit en orgie i missade målchanser. Det var också genombrottet för anfallsparet Eddie-Larsson som sedan fortsatte att ösa in mål. Efter den här utskåpningen vann vi ytterligare tre matcher på raken innan det tog stopp, och alla vet ju hur säsongen slutade. Elfsborgsmatchen är dock ett positivt minne från förra säsongen, och något för spelarna att ta med sig när de imorgon inleder årets säsong.
MFF 100 år!- MFF-Brann 12/2 2005- snömatchen
MFF 100 år!- MFF- Hammarby 17/8 2003- den andra förnedringen
Och detta fortsatte. Denna seger följdes med utklassning av Halmstad med 4-0 på Örjans vall. Vi hade nu alltså 14-0 i målskillnad på tre matcher mot allsvenska lag av hög klass! Detta uppmärksammades dock inte så mycket av de stora medierna, som även då var väldigt Stockholmsfixerade. Jämför bara med hur det var när djurgården vann sina fyra första matcher denna säsong, med en liknande målskillnad som MFF hade under den här sviten, men mot betydligt sämre motstånd. Detta gjordes dock till en väldigt stor grej av medierna. Och när Hammarby vann med 7-0 mot Enköping, seriens klart sämsta lag!, tyckte man det var fantastiskt i Fotbollskväll. Det var inte alls samma snack när vi slog Hammarby i ovan beskrivna match, trots att det ju var ett topplag vi krossade! Fast det blev ju trots allt 08:orna som toppade serien, djurgården etta och Hammarby tvåa. Vi fick nöja oss med en tredjeplats, vi var lite för ojämna år 2003, och hade någon svacka för mycket. Svackorna var dock inte lika långa som 2008 och 2009, och det är vad som är skillnaden på MFF idag gentemot igår. År 2003 lät de inte svackorna bli särskilt långa, segersviterna var längre, och antalet oavgjorda matcher var lågt. Det var detta somgjorde att vi år 2003 blev topplag istället för mittenlag. Dock var det jävligt surt att komma efter Hammarby i tabellen när vi hade krossat dem med 6-0. Dessutom slog vi djurgården i de båda interna mötena. Men revanschen skull komma omgående!
MFF 100 år!- MFF- hif 30/6 2003- förnedringen
Inledningen av matchen var dock hyfsat jämn. hif var på intet sätt dåliga utan stack upp med en och annan chans då och då. Men det var vi som var det bättre laget, och 1-0 kom i mitten av första halvlek genom Andreas Yngvesson. Sedan följde Niklas Skoog upp och gjorde 2-0. I andra halvlek hade vi fortsatt kontroll på matchen, och dödade den också i och med Skoogs 3-0 mål. Sedan spelade vi ut hif och Yngvesson gjorde 4-0! Under sin tid i MFF fick Andreas Yngvesson ofta kritik för att sumpa målchanser. Det gjorde han också i en hel del matcher, men ibland fick han allt att stämma. Den här dagen var en sådan dag, och det var inte bara Yngvesson det stämde för, hela laget stod för en enorm insats. Det hela avslutades med att Skoog fullbordade sitt hattrick med en läcker frispark strax utanför straffområdet, rakt upp i krysset! Därmed var också förnedringen fullbordad. 5-0 mot hif!!! Varken för eller senare har jag upplevt något liknande i ett derby, och det lär ta ett tag innan jag får göra det igen! Men den här dagen visade vi verkligen bönderna att vi är Skånes stolthet!! Rent spelmässigt var den här matchen den bästa jag har sett med MFF, vid det här tillfället stod vi verkligen på toppen! Den här matchen är härlig att tänka tillbaka på när man tänker på att det idag är snart tre år sedan vi slog hif i en allsvensk match. Detta var alltså en utklassning värd namnet, men det var inte den sista från MFF denna säsong!
MFF 100 år!- MFF-Kalmar 3/5 2002- Vändningen
Med den här matchen inleddes en framgångsrik, om än kort, era för MFF, som kulminerade i ett SM-guld drygt två och ett halvt år senare. 2002 fortsatte i dur med ett antal fantastiska insatser. Vi vek dock ner oss lite i slutet, och djurgården kunde gå om och ta SM-guld. Men en andra plats var ändå väldigt stort, och efter flera år i periferin var nu Malmö FF tillbaka i den absoluta toppen av svensk fotboll. Och det var alltså mot Kalmar den här majkvällen som det började. Så nog kan Lee Baxters räddning ha haft en del betydelse för hur det gick senare. Små grejer kan ofta ha stor betydelse i fotboll.
MFF 100 år!- MFF-aik 7/4 2001- Zlatan show!
Detta skedde under en relativt solig måndag i april. Det var också påsk vilket innebar lov för mig som var 16 år vid detta tillfälle. Det var ganska mycket ståhej kring den här matchen dagarna innan, inte minst för att MFF nu var tillbaka där de hör hemma, i Allsvenskan. Lördagen innan arrangerades det "himmelsblå lördag" på stan, och man fick en speciell MFF-bilaga med Sydsvenskan. Detta kom att fortsätta kommande år. Det var väl delvis här som grunden lades för vad som komma skulle, med publikfester och ett enormt sug på fotboll i Malmö. Det var också meningen att Niklas Strömstedt skulle spela innan matchen, men istället blev det en Cher-kopia från "Sikta mot stjärnorna" (någon som minns detta program?). Innan matchen spelades det också in en reklamfilm för direktsända alsvenska matcher via digitalbox, där spelarna fick medverka i en föreställd matchsituation, och där en galen linjedomare spelade huvudrollen. Allsvenska matcher via digital-tv var något nytt detta år. Givetvis var det också mycket publik på plats, inte bara för att bevittna den allsvenska återkomsten, utan också för att kolla in en viss yngling, som hade fått sitt genombrott i Superettan året innan. Och det var också Zlatan som visade vägen med att göra 1-0 i första halvlek. I andra halvlek kom han så runt på kanten och lurade bort en aik-back. Vid det tillfället tänkte jag bara; "Passa nu för fan!". Istället sätter han bollen i bortre krysset, helt otagbart för målvakten! Ett äkta klassmål! Zlatan hade på allvar presenterat sig på den högsta svenska nivån! Detta gav eko i fotbollsvärlden för dagen efter blev han den dyraste svenska spelaren att säljas utomlands när Ajax köpte honom för 85 miljoner. Och så fortsatte en historia som saknar motstycke i svensk fotboll, och som långt ifrån är över. MFF vann också matchen med 2-0. Ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket mer än Zlatans mål från den här matchen. Men också ett av MFF:s nyförvärv inför säsongen, en back från Västerås vid namn Daniel Majstorovic, presenterade sig i den här matchen. Han kom att bli MFF:s nyckelspelare nummer ett detta år, när Zlatan sedan försvann till proffslivet. Denna säsong varvades rejäla bottennapp med en och annan stormatch, vilket resulterade i en niondeplats för MFF. Men större saker väntade runt hörnet.
MFF 100 år!- MFF-Nottingham 12/9 1995
Det var alltså ett topplag från Premier League vi skulle möta i den första omgången av UEFA-cupen den här höstdagen, efter att enkelt ha salgit ut irländska Dundalk i kvalomgången. Nottingham hade slutat 3:a i Premier League säsongen innan (på den här tiden fick bara ligamästare spela i Champions League), så det var ett minst sagt tungt motstånd vi stod inför. Det var ju också en repris på Europacupfinalen 1979, vilket jag vid denna tidpunkt dock knappt var medveten om. Jag var däremot väldigt spänd på att se matchen, även om jag var lite rädd för engelska huliganer, som var beryktade på den här tiden. Men det var iallafall inget bråk så vitt jag märkte, Nottingham hade i och för sig med sig en hel del fans, men jag märkte dem inte så mycket där jag stod på hemmaläktaren, vi hade hittat dit vid det här laget. Det var MFF som förde spelet matchen igenom och spelade i stort sett ut det dåvarande storlaget Nottingham. Men det var engelmännen som hade ledningen efter första halvlek efter mål av Ian Woan. I andra halvlek klev dock en viss Anders Andersson fram och smällde in två mål. Annars minns jag väl inga detaljer från själva matchen som är värda att nämna, mer än att MFF hade spelet hela matchen, skapade chans på chans, och alltså vann med 2-1. Sedan dess har jag inte sett någon liknande insats av MFF i Europaspel, även om vi gjorde några bra matcher i Europa nu på 00-talet. Men dessa matcher var inte mot lag från någon större liga. Vi borde absolut ha gjort några mål till och gått vidare men det blev bara 2-1, och sedan vann Nottingham med 1-0 i England och gick vidare på bortamål. De lyckades sedan ta sig fram till kvartsfinal, där det dock blev storpisk mot blivande mästarna Bayern Munchen, men i och med detta stod de för en av bättre engelska insatserna i Europa denna säsong. Detta var en tid när engelska lag i stort var chanslösa i Europaspelet, långt ifrån den dominerande ställning de har idag. Den här säsongen var dock början till slutet för Nottingham Forrest som topplag. De slutade 9:a i ligan 1995/96, och åkte ur säsongen efter. Sedan dess har de bara återvänt till Premier League en gång, numera harvar dem i de lägre divisionerna, och har inte varit i närheten av Europaspel sedan 95/96.
MFF 100 år!
Nästa år fyller mitt favoritlag Malmö FF hundra år! Samtidigt så fyller mitt eget engagemang för klubben femton år. Det var nämligen 1995 som som jag började heja på MFF och följa deras matcher. För att fira detta väljer jag nu att i tio inlägg blicka tillbaka på tio matcher under dessa år som varit speciella för mig (de flesta förmodligen också för andra MFFare). Givetvis finns det fler än tio matcher under denna period som varit speciella. Men jag väljer ut de tio matcher, som jag anser vara de mest speciella. Det största fokuset kommer givetvis att ligga på perioden 2002-04. Men vi börjar under det förra milleniet, en solig vårdag i maj år 1995. Detta blir också den enda match jag kommer presentera här som MFF inte vann, men den är speciell för att den var den första match jag såg med MFF.
Motståndet var IFK Göteborg, ett lag som vid detta tillfälle dominerade svensk fotboll fullständigt, och hade nått kvartsfinal i Champions League efter att ha vunnit en grupp där bland annat Barcelona och Manchester United ingick. Inte så konstigt kanske med tanke på att många av deras spelare varit med i Sveriges VM-trupp 94. Eftersom det var just VM-94 som fått mig att bli intresserad av fotboll, så hade jag starka sympatier för Göteborg. Men MFF var ändå min hemstads lag, så lösningen blev att jag höll på båda lagen (vilket jag skäms för idag, tro mig. Men jag var knappt elva år och visste väl inte bättre). Nåväl, jag, min pappa och min bror cyklade till stadion. Och vi hade väl heller ingen riktig koll för vi kom 5-10 minuter för sent, och gick in på bortaläktaren. Men, som sagt, så gillade jag ju Göteborg så det var väl inte ett jättestort problem. Jag fick iallafall lyssna på "heja blåvitt" och "kom igen blåvitt" under hela matchen. Och på jubel i första halvlek när Göteborg gjorde 1-0. Men jag kände mig ändå lite utanför här, jag var ju trots allt inte göteborgare. Nåväl, i andra halvlek kom så kvitteringen. Och det var en 17-årig debutant, som stötte in bollen i mål bakom Thomas Ravelli. Hans namn är Daniel Andersson. Min första match på stadion var alltså också Dannes debut i MFF-tröjan! Han inledde alltså sin karriär med att göra mål på en av världens då bästa målvakter! Jag visste inte vem han var vid just det tillfället, men kunde läsa i Sydsvenskan dagen efter att han var Patrik Anderssons bror, när de skrev något i stil med att pappa Roy nu hade ännu en son att vara stolt över. Matchen slutade 1-1, och var så vitt jag minns det inte någon av de mest välspelade matcherna jag sett på Malmö stadion. Strax efter det här så slutade jag iallafall heja på Göteborg, och började att helt sympatisera med MFF. Det hjälpte dock föga, Göteborg vann allsvenskan igen trots att de inlett säsongen dåligt under första halvan av säsongen, och till och med låg under nedflyttningsstrecket ett tag. Sedan kom dock en rejäl upphämtning under andra halvan av säsongen och de gjorde något de misslyckades med i år, de säkrade guldet i sista omgången. MFF slutade fyra det här året, vilket väl inte var helt lyckat, men både bättre och sämre tider väntade runt hörnet.
Spelarbetyg för säsongen 2009
Johan Dahlin- 4 Sveriges framtida landslagsmålvakt spelar i MFF! Agerar lugnt, stabilt och säkert, och är redan nu en av allsvenskans bästa målvakter.
Jonas Sandqvist- 2 Gjorde inga större misstag denna säsong.
Dusan Melicharek- 2 Gjorde några bra matcher, men det är givetvis inte bra att släppa in fem mål i en match. Ger också ett osäkert intryck ibland.
Ricardinho- 5 Årets spelare MFF! En komplett ytterback av internationellt snitt. Han bäst när han får göra sina offensiva löpningar, men defensiven är också av hög kvalitet
Gabriel- 2 Är i ena stunden superstabil och plockar ner allt motstånd, för att i nästa släppa förbi mostståndarna alltför lätt.
Jasmin Sudic- 4 Årets komet! En kompromisslös och hård mittback som inte släpper en jävel över bron. Killen är bara 18, men har en oerhörd mognad i sitt spel.
Ulrich Vincentz- 1 För långsam och för trött den här säsongen. Åldern börjar ta ut sin rätt för Ulrich.
Markus Halsti- 3 Har fått ordning på sitt spel efter det katastofala fjolåret. är numera en ganska stabil back.
Jimmy Dixon- 3 Stod för en bra insats så länge han var här.
Daniel Andersson- 3 Stod som vanligt för en stor kämpainsats utan att märkas särskilt mycket.
Guillermo Molins- 3 När han är som bäst håller han landslagsklass med sina raider på kanten. Men när det inte funkar för honom blir han en belastning för laget.
Jiloan Hamad- 3 Stod för en bra första säsong som bofast A-laget. Blir spännande att följa kommande säsonger.
Robert Åhman Persson- 1 Klantig och tafatt i sitt spel. Slog bort passningar på löpande band. Behöver skärpa sig till nästa säsong.
Rick Kruys- 3 Har varit skadad mycket, men gjort det bra när han varit frisk. Kan bli en nyckelspelare kommande säsonger.
Jimmy Durmaz- 3 Har varit en frisk fläkt de gånger han fått hoppa in.
Jeffrey Aubynn- 2 Har inte spelat mycket, men har gjort det ok de gånger han fått vara med.
Labinot Harbuzi-2 Lite samma situation som med Gische, med den skillnaden att Labbe stack när han inte fick som han ville.
Daniel Larsson- 4 Kom igång rejält när han fick flytta upp på topp efter halva säsongen och blev trea i den allsvenska skytteligan. Daniel Larsson kan vara målskytten vi behöver för att konkurrera om SM-guldet.
Edward Ofere- 3 Tvekade mellan att ge Eddie en 3:a eller 4:a. Det som gjorde att det blev en 3:a var att han inte gjorde ett enda mål den första halvan av säsongen trots att ha spelade på topp. Men 10 mål i allsvenskan är givetvis bra gjort!
Agon Mehmeti- 2 Började bra men mattades sedan av, och fick det svårt med mållskyttet
Wilton Figueiredo- 1 Kommentarer egentligen överflödiga. En floppvärvning sett till denna säsongen. Men med en försäsongsträning i ryggen kan vi nog få se en helt annan Wilton nästa år.
Spelare som Miljan Mutavdzic och Pontus Jansson, som bara spelat en match eller gjort enstaka inhopp har jag valt att inte betygsätta. Säger det igen: det här laget har en stor potential! De måste bara se till att få ut den på planen under en hel säsong. Lyckas de med detta, ja då blir MFF väldigt svårslagna!
Ännu en misslyckad säsong är över
Publiksiffran var överraskande hög, drygt 9 000 är bra för en betydelselös match mot kasst motstånd. Men det kunde lika gärna ha varit under 1000 personer på matchen för stämningen var, tack vare Supras protesterande mot nätet framför ståplats, obefintlig. Skönt att vara på sittplats den här gången! Det är ju givetvis synd att styrelsen beslutat att sätta upp nät, men det är inte mer än väntat när folk kastar in saker på planen! Sedan att det är kollektiv bestraffning kan jag hålla med om, men det är inte MFF:s styrelse som ska attackeras i det här fallet, utan snarare de idioter som tycker om att kasta in saker. Att andra supportrar vid vissa tillfällen kastat ut dessa personer må vara hänt, men jag har sett många exempel där ingen reagerat. Så är det ju heller inte supportrarnas uppgift att hålla koll på bråkstakar, här tycker jag istället att matchvärdarna borde skärpa sig. Protestaktionen visar också på vilket inflytande Supras har på supporterkulturen i Malmö idag. Det är vanligtvis dem som står för stämningen, och de startar också de flesta sånger. När de valde att vara tysta idag dog alltså stämningen. En gång i tiden var det MFF Support som skapade ett härligt tryck var MFF än spelade. Men precis som MFF är vi i MFF Support långt från fornstora dagar. MFF Support har som mål att skapa en positiv läktarkultur. Nästa säsong är det dags att visa att vi menar allvar med den visionen, vi får inte låta huliganerna ta över. Jag har fått uppfattningen att det finns en del folk med huligansympatier i Supras och andra grupperingar.
Nu över till laget igen. Som sagt det blev alltså som vanligt för oss den här säsongen, ett misslyckande, och dessutom en placering sämre än förra året. En 7:e plats för ett lag av MFF:s kaliber är långt ifrån godkänt, och att vi hamnar efter lag som Häcken och Örebro i tabellen är enbart pinsamt. Nu har ju dessa lag i och för sig gått överraskande bra och all heder åt dem, men det är ändå något som är fel när BK Häcken placerar sig bättre än Malmö FF. Felet tror jag dock inte sitter på tränarbänken. Roland Nilsson måste få chansen åtminstone en säsong till. Han har lärt känna spelarna nu och (förhoppningsvis) hittat rätt spelsystem. Laget har ju trots allt visat att det har potential, det spelet som vi hade i september var minst lika bra som under den senaste storhetsperioden 2002-04. Utmaningen för Rolle blir att få laget att spela så i en hel säsong. Det kommer att komma svackor, det är oundvikligt, men de får inte bli så långa som under denna säsong, med bara någon enstaka seger här och där, för då kommer vi aldrig ta SM-guld. Faktum är att om vi hade gjort lite fler mål i början på säsongen (med ett 4-4-2) hade vi förmodligen tagit guld. Så potentialen finns. Det verkar istället som att felet ligger högre upp i organisationen. Under de senaste fyra åren har vi haft olika tränare, men ändå misslyckats. De är nog så att det är i styrelsen förändringen måste ske, kanske är det så att det det nu kan vara dags för Bengt Madsen att ta ett steg tillbaka och lämna över till en ny ledning. Kanske kan vi vara med och slåss om guldet igen om vi får en ny och mer öppen organisation. Vi får helt enkelt se vad som händer nu i efterdyningarna av säsongen. En anledning har jag iallafall att jubla: Vi kom före helsingborg i tabellen, och det för första gången sedan 2005! Gött, vi är bäst i Skåne, alltid något. Misslyckandet måste också vara större för hif än för oss, eftersom de räknades till guldfavoriterna under försäsongen, och vi var långt ifrån segertippade.
Vilka matcher var då bäst och sämst under året? Den bästa matchen är det inget snack om, det var 5-0 hemma mot Elfsborg!! Helt underbar match! Den var inte bara bäst i år, utan en av MFF:s bästa matcher det här decenniet. Sämst får jag nog ändå utnämna dagens match till. Matcherna mot Häcken och ÖIS i sommras lär ha varit dåliga, men jag såg aldrig dessa och kan därför inte bedöma dem. Det är bara att konstatera att det blev en fiaskosäsong igen. Det är hårt att vara MFF:are, men det finns ju dem som har fallit hårdare den här säsongen (läs djurgården och hammarby). Återkommer med spelarbetyg för säsongen de närmaste dagarna.
Irriterande minst sagt..
Anfallet skötte sig dock bra i denna match, de gör ju trots allt fyra mål. Ingen skugga ska alltså falla över firma Larsson- Eddie som alltså verkar ha hittat tillbaka till målformen. Daniel Andersson gjorde också en bra match, och var en av få spelare som verkade kämpa. Men försvaret däremot verkade ha tagit semester redan. Till och med Sudic gjord en plattmatch. Överhuvudtaget saknades det kämpaglöd i försvaret, och de flesta av Kalmars mål var alltför billiga. Är det inte det ena så är det det andra. När vårt anfallsspel nu fungerar igen efter två målsnåla matcher så bryter försvaret samman för första gången den här säsongen, när det som minst behövs. Jag tyckte ändå att det verkade okej att gå över till det gamla systemet när vi tagit ledningen med 4-3. Var det något som funkade med det systemet så var det ju försvarsspelet, och det skulle väl funka nu när vi hade en ledning att försvara. Men det gick alltså inte. Hade vi fortsatt med 4-4-2 hade vi kanske vunnit matchen. Mest irriterande blir det när man tänker att om vi hade vunnit så hade vi legat 5:a nu och haft häng på Kalmar. Men nu förlorade vi och ligger 8:a, bakom lag som Häcken och Örebro. Slutar vi efter dem i tabellen så är det ju inget annat än pinsamt. Fast egentligen spelar det ju ingen roll om vi slutar 5:a eller 9:a eftersom dessa placeringar inte ger något. Det är dåligt vilket som för en klubb av MFF:s kaliber.
Tillbaks på ruta ett
Så kan man sammanfatta MFF:s två senaste matcher. Efter att ha sprutat in mål i matcherna innan uppehållet är vi nu tillbaka där vi var tidigare under säsongen med att bränna chanser på löpande band. Okej, mot Göteborg skapade vi inte så många chanser, men nu mot GAIS var det missarnas match. Tur i oturen att vi fick med oss en straff (som för övrigt var solklar) i slutminuten, så vi åtminstone fick en poäng med oss hem.
Jag var själv på plats i Göteborg och det var en kaosartad bussresa dit och hem, med mycket fylla, och hoppande och sång när vi kom in i Göteborg. Vi blev också försenade till matchen, det var mycket köer på väg till Ullevi. Tydligen hade inte arrangörerna av resan tänkt på hur mycket trafik det är i en storstad på fredagseftermiddagar. "Ny-gamla" Ullevi var en ganska fin arena, stor och rymlig, men samtidigt med närhet till planen. Förmodligen den bästa arena jag har varit på i Sverige för utom Swedbank stadion då förstås. Vi supportrar höll igång hela matchen, men det hjälpte ju alltså inte, det missades lika många chanser som tidigare under säsongen, trots enorm press i andra halvlek. Många spelare var bleka, t.ex. kom Eddie och Daniel Larsson inte alls upp i den standard de visat i föregående matcher. Gische gjorde några bra grejer, men dribblade lite för mycket som han tenderar att göra ibland. Jimmy Durmaz gjorde ett piggt inhopp, men hade dock svårt att komma runt på sin kant. Det blev en del klagomål bland mina medsupportrar när Wilton skulle komma in, han har inte mycket stöd kvar. Så missade han också en fet chans precis framför GAIS mål några minuter senare. Sedan fick han ju trots allt bli poängräddare när han satte straffen. Skönt för honom!
Egentligen var det väl inte mer än väntat att vi tappade poäng när vi saknade två så pass viktiga spelare som Sudic och Johan Dahlin. Dock gjorde inte Dusan bort sig den här gången. Målet var det inte mycket att göra åt, och sedan gjorde han en jätteräddning på ett kanonskott i andra halvlek. Vi fick ändå lite revansch på GAIS när vi kvitterade i slutminuterna, i Malmö var det dem som fick in en boll i slutet, och då kändes det jävligt surt! Detta blev också en repris på förra säsongens hemmamatch mot GAIS, då vi också gjorde 1-1 i slutet av matchen efter en lång press. Lite mer intressant fakta: Förra årets matcher mot GAIS slutade också 1-1 och 2-2 fast omvänt, 1-1 hemma och 2-2 borta. I de senaste två årens fyra matcher har också något av lagen kvitterat i slutminuterna,och det är alltid vi som kvitterar till 1-1 medan GAIS gör 2-2. Här har vi klara bevis på att historien ofta upprepar sig, också i fotbollens värld.
Trots att vi inte vann har vi fortfarande chans på fjärdeplatsen i och med att Kalmar tappade poäng idag mot hif. Men då måste vi vinna i Kalmar! Kom igen nu Malmö!!!
Lång resa, grym seger!
Så Daniel Larsson avgjorde matchen med ett äkta hattick, och fortsatte sin hysteriska målform även utan radarpartnern Eddie. Han är nu uppe i åtta mål på bara fyra matcher!!! Givetvis ett fantastiskt facit. Och ett äkta hattrick!! När var det senast en MFF:are mäktade med det? Jag kommer inte ihåg om Skoog, Ijeh eller Afonso gjorde det. Jag tror inte det. Det enda äkta hattrick jag kan komma på just nu stod Jörgen Pettersson för hemma mot Frölunda 1995. Det skulle isåfall vara det första äkta hattricket i MFF på fjorton år som Daniel Larsson stod för i söndags! Nog visste jag att han var en talang, men inte att han skulle bli så bra så snabbt. Jag kan inte heller säga att jag varit särskilt imponerad av honom fram till de senaste månaderna. Visst han var jävligt snabb även tidigare under säsongen, men så mycket annat lyckades han inte med. Förmodligen beror det på att han spelade på fel postion, yttermittfältet passade honom uppenbarligen inte. Men som anfallare har han nu alltså fått sitt definitiva genombrott i MFF, och blivit allsvenskans hetaste spelare, och en supermålskytt. Vad månde bliva?
Det gjorde tydligen också Wilton Figueiredo gott att flytta upp på topp. Han gjorde i och för sig inga mål, men han var pigg, och den här gången gjorde hans driblingar nytta. Sedan gjorde Johan Dahlin återigen en strålande insats och stod för ett par svettiga räddningar, särskilt den i första halvlek var avgörande.
Nu har vi alltså tagit fem raka segrar, och har kommit upp på säker mark och närmat oss toppen. Vi får se efter uppehållet var det slutar, och om vi kan fortsätta vinna. En sak är dock säker; i de senaste matcherna har MFF spelat bättre än jag sett dem spela på mycket länge!
5-0!!!- man kan knappt tro att det är sant!
Inför matchen fick jag hjälpa till med att hålla en banderoll. Jag vet fortfarande inte exakt vad som stod på den, men det har något att göra med att det behövs förändring i MFF:s styrelse. Detta är en fråga jag egentligen inte vill uttala mig om innan säsongens slut. Tur iallafall att banderollen sänktes lagom till avspark så att man fick se matchen. Sedan tar det inte lång tid innan Daniel Larsson får bollen i utkanten av straffområdet, och klipper till...rätt upp i högra krysset!! Ett underbart mål! Strax därefter får Jille till ett inlägg som Gische enkelt nickar in. 2-0 efter 6 minuter, vilken chocköppning! Sedan fortsätter vi att skapa chanser med jämna mellanrum, bland annat en frispark av Ricardinho. Elfsborg är bleka och skapar knappt något, tydligen chockade av öppningen. När Eddie slår in 3-0 strax före paus blir jag ändå lite rädd. Självklart är det Geflematchen från 2006 som ligger och spökar i bakhuvudet. Ska vi lyckas hålla 3-0 i andra halvlek den här gången? Elfsborg är ett starkt lag och måste väl ändå få en utskällning och lyfta sig i andra halvlek?
Men min oro visar sig vara obefogad, för Elfsborg är fortsatt likbleka i andra halvlek. Och sedan gör Eddie 4-0 när han elegant dribblar av Ante Covic i Elfsborgs mål och sätter in den. Stämningen är fullständigt magisk i andra halvlek. Förmodligen är den till och med bättre än i helsingborgsmatchen senast. Hela stadion är med och sjunger och klappar fram MFF mot segern. När Daniel Larsson sedan nickar in 5-0 är lyckan total! Eddie är sedan nära att fullborda förnedringen med att lobba in 6-0, men bollen går strax över. Men det blir en strålande seger, och som sagt, säsongens klart bästa match!
I en sån här match är det svårt att lyfta fram enskilda spelare, varenda en stod för en bra insats igår, men det är inte så svårt att se vilka som var arkitekterna bakom segern. Det nykomponerade anfallsparet Larsson- Eddie gjorde det strålande igår! Daniel Larsson öppnade upp Elfsborgs försvar med sina löpningar, och var iskall inne i straffområdet när han fick chansen, och hans 1-0 var matchens snyggaste mål. Matchens lirare enligt mig. Men Eddie var inte långt efter. Tillsammans med en snabb löpande anfallare som Larsson fungerar han strålande, och han har blivit allt giftigare inne i straffområdet. De två målen mot djurgården verkar ha gett honom en pånyttfödelse. Sedan måste jag också nämna Gische och Jille som kom runt strålande på sina kanter och fick in bra bollar i straffområdet. Och ingen saknade Wilton. Faktum är att det blir ett snabbare spel när han inte är med och stannar upp det. När Wilton får bollen försöker han ofta dribbla sig fram och det stannar upp spelet. Frågan är om det inte var ett misstag att värva den där brassen. Statistiken talar iallafall sitt tydliga språk. På de fyra matcher där han inte har varit med har det blivit fyra segrar. Som experterna i fotbollskväll sade igår; det blir en utmaning att få in Wilton i laget. Jag har dock fortfarande inte helt tappat tron på honom. Får han bara en hel försäsongsträning i ryggen till nästa säsong kan det nog bli roligt att ha honom i laget.
Spelet som MFF presterade igår var av SM-guld klass. Första segern mot Elfsborg sedan guldmatchen 2004 blev också den magisk! Dock inte tillnärmelsevis lika magisk som matchen den 28 oktober 2004. Spelet var dock bättre igår, då det för fem år sedan handlade om en halvdan 1-0 seger, som ju trots allt ledde till SM-guld vilket vi är långt från just nu. Jag kommer ihåg att jag blev imponerad av Elfsborg när jag såg dem krossa Halmstad med 4-0 i en tv-match i våras. Och nu förnedrar vi Elfsborg med ännu större siffror! Satan vad gött! Det var också en välbehövlig känga till alla journalister, främst från huvudstaden, som gör allt för att förnedra MFF när det går dåligt för dem. Med detta sagt så räddar denna seger knappast säsongen för oss, den är förmodligen redan bortom all räddning. Men den är ett ljus i mörkret, och ett ganska stort sådant. 5-0 mot Elfsborg!!! Någon som kan upprepa det???
Superseger!
Inför MFF-Elfsborg
Segrar och skandaler
Jag var inte på plats i Stockholm igår, i vissa fall är det skönare att stanna hemma. Framför TV:n fick jag se ett MFF som spelade halvkasst, men till slut avgick med segern ändå. Men som jag konstaterat tidigare; det verkar vara nyckeln till vinst för MFF. Spelar vi borta mot en kass motståndare, som Trelleborg, Halmstad och nu djurgården (undantag öis), så brukar vi göra en godkänd insats och vinna matchen. Hemma dominerar vi oftast matcherna, men vinner aldrig. Men så blev vi ju igår också inbjudna i matchen tack vare Pa Dembo Tourays tabbe, där Ofere kunde nicka in 1-1 som en blixt från klar himmel. I andra halvlek hände inte så mycket spelmässigt, utan vi gjorde vad som krävdes för att vinna, ännu ett mål av Eddie efter en strålande framspelning från Gische.
Det som istället hände i andra halvlek tog sin början på djurgårdens supporter-läktare efter Kruys hyschande av publiken, som då fick tuppjuck och började kasta in saker. Detta resulterade vidare i utvisning på Jan Tauer efter att han riktat en skalle mot Kruys, och ett par minuter senare i att två korkade djurgårdare kom in på planen. De trodde förstås de var skitcoola, men de såg snarare ut som två vandrande vålnader på crack. Fan vet om de inte var höga, för jag såg att djurgårdens spelare och ledare försökte snacka med dem, men idioterna verkade inte vara kontaktbara. Hursomhelst, det blir nästan alltid någon skandal när storstadslagen möts i Stockholm. Detta kulminerade år 2006, när hammarby fansen skämde ut sig i derbyt mot djurgården och därmed fixade poängavdrag till sitt lag. Det var också detta år som folk stormade planen under landskampen mellan Brasilien och Ecuador. Sedan har det fortsatta med några mindre händelser varje år. Stockholmsfans har tydligen väldigt svårt att hålla sig i skinnet. Sedan är det ju också märkligt att vakterna inte lyckades stoppa enbart två huliganer. Man måste helt enkelt jobba med arenasäkerheten i huvudstaden. Sedan att vissa djurgårdare klagar på Kruys hyschande är mest löjligt. Spelarna måste tåla provokationer, varför kan inte fansen göra det? Daniel Sjölund gjorde något liknande förra året i matchen mellan MFF och djurgården på stadion. När han gjort mål så jublade han i riktning mot oss MFF-fans. Visst fick han en och annan förolämpning efter sig, men vi kastade fan inte saker på honom. Visst kastar vissa så kallade MFF-supportrar in saker ibland, men det verkar inte vara så vanligt som hos stockholmsfansen. Något måste iallafall göras åt det, spelarna måste ju känna sig säkra på planen.
Tillbaka till själva matchen nu då. Jävligt kul för Eddie att han fick sätta två mål. Det kanske kan höja hans självförtroende så att han kan komma igång. Allt han behövde var lite hjälp från Touray. Sedan gjorde också Gische en strålande match, med passningen till Eddies 2-1 mål som kronan på verket. Han behöver dock göra lite mer av just detta, alltså passa, så kan hans upprullningar av motståndarna bli riktigt effektiva. Sedan går också Rick Kruys från klarhet till klarhet. Det var han som satte igång spelet i andra halvlek, förutom att han retade upp djurgårdarna. Han borde definitivt få spela från start när han kommer tillbaka från avstängningen. Det borde dock inte Robert Åhman-Persson gör, han står mest för felpassningar och nickar som inte leder någon vart. Får hoppas Danne är tillbaka i nästa match. Detta blev ju trots allt en dyrköpt seger, eftersom Wilton, Agon och Kruys är avstängda mot Elfsborg. Därför behövs verkligen en ledargestalt som Danne i den matchen. Om Eddie också kan fortsätta på den inslagna vägen skulle det vara mycket bra. Det behövs i en så pass tuff match som det lär bli.
Men det blev ju trots allt en seger igår och det är jag glad för. För detta ska vi tacka Eddie som gjorde två mål. Tack också till Pa Dembo Touray för tavlan, och tack Kruys för spelet och för hyschandet som retade upp hemmafansen, och tack djurgårdens svar på Knoll och Tott för att ni störde rytmen i matchen och därmed ert eget lags spel, vilket resulterade i att de inte lyckades med någonting efter uppehållet. Vi lär inte få hjälp från utomstående mot Elfsborg, så där krävs en gedigen laginsats.