Vad ska man skriva om Eurovision?
Finns inte så mycket att säga/skriva egentligen. Det fanns inte direkt något att bli upprörd eller lycklig över i gårdagens tävling. Visst, Sverige och Charlotte Perelli kom långt ner, men som jag skrivit tidigare så var det ingen låt som jag älskade. I och för sig var väl "Hero" bättre än större delen av de låtar som placerade sig högre, och nog trodde jag att det skulle bli en topplacering, men det är inget som jag deppar ihop för. Jag blev mer sur förra året när The Ark fick få röster. Jag läser inte kvällstidningar, men det lär väl skriva om fiasko, och föreslå strategier för hur Sverige ska bli en toppnation i Eurovision igen. Men jag tror inte det finns något man kan göra. Folk bör fortsätta rösta efter sitt hjärta i melodifestivalen, och inte på den låt de tror ska ha störst chans att vinna Eurovision. För eller senare får vi ett bidrag som Europa faller för. Det är ju olika från år till år vad som går hem, man måste alltså ha rätt bidrag för rätt år. Ungefär.
Så, Ryssland vann alltså för första gången. Kul för dem, även om låten kanske inte var någon höjdare. Helt okej dock. Min favorit Slovenien gick ju inte ens till final. Men den tillhörde ju inte favoriterna. En del bra låtar fanns det ändå igår, bl.a. från Island, Frankrike och Albanien. Återigen var det stor dominans från "östländerna" i toppen. Öst väst debatten verkar dock vara över i och med förra årets tävling, då den nådde sin kulmen, när det uteslutande var länder från östra Europa på topp tio. Det verkar som att den debatten dödades när man kom fram till att hade blivit samma länder på topp fem om endast de västeuropeiska länderna röstat. I år fick ju "väst" dessutom med några bidrag från semifinalen bland annat alla nordiska. Men ärligt talat så är det inte konstigt att östeuropa dominerar, då hälften av bidragen från vår del av europa består av trista, och dessutom ofta kassa, radiopopdängor. Den andra hälften är bra låtar, men passar kanske inte direkt i Eurovision Song Contest.
Bäst igår var tveklöst Björn Gustafsson när han skulle presentera Sveriges röster. Kan tänka mig att han delade in de svenska tv-tittarna i två läger. De som skrattade halvt ihjäl sig, och de som rodnade och tyckte att han skämde ut Sverige. Jag tillhörde definitivt de förra. Jag tyckte att hans framträdande var klockrent, ett välkommet brejk bland alla leende programledare som försökte prata serbiska, och gratulerade programledarna till en "great show tonight". Björn Gustafsson lyckades här göra en karikatyr av svenskar, så som en del europeer ser oss, som tafatta och lite blyga. Nu lär han ju dessutom få ett antal fans ute i Europa.
Så, Ryssland vann alltså för första gången. Kul för dem, även om låten kanske inte var någon höjdare. Helt okej dock. Min favorit Slovenien gick ju inte ens till final. Men den tillhörde ju inte favoriterna. En del bra låtar fanns det ändå igår, bl.a. från Island, Frankrike och Albanien. Återigen var det stor dominans från "östländerna" i toppen. Öst väst debatten verkar dock vara över i och med förra årets tävling, då den nådde sin kulmen, när det uteslutande var länder från östra Europa på topp tio. Det verkar som att den debatten dödades när man kom fram till att hade blivit samma länder på topp fem om endast de västeuropeiska länderna röstat. I år fick ju "väst" dessutom med några bidrag från semifinalen bland annat alla nordiska. Men ärligt talat så är det inte konstigt att östeuropa dominerar, då hälften av bidragen från vår del av europa består av trista, och dessutom ofta kassa, radiopopdängor. Den andra hälften är bra låtar, men passar kanske inte direkt i Eurovision Song Contest.
Bäst igår var tveklöst Björn Gustafsson när han skulle presentera Sveriges röster. Kan tänka mig att han delade in de svenska tv-tittarna i två läger. De som skrattade halvt ihjäl sig, och de som rodnade och tyckte att han skämde ut Sverige. Jag tillhörde definitivt de förra. Jag tyckte att hans framträdande var klockrent, ett välkommet brejk bland alla leende programledare som försökte prata serbiska, och gratulerade programledarna till en "great show tonight". Björn Gustafsson lyckades här göra en karikatyr av svenskar, så som en del europeer ser oss, som tafatta och lite blyga. Nu lär han ju dessutom få ett antal fans ute i Europa.
Yes, yes, yes!!
Om MFFs match mot hif var den sämsta för säsongen, så måste söndagens match mot Örebro sägas vara den bästa. 3-0 (årets första storseger) och ett mycket bra spel. I första halvlek så fungerade allting! Bländande anfallsspel, vi gick rakt på mål, och skapade mängder av chanser. Och så gjorde vi ju förstås två mål. Det var bara att njuta i tv-soffan! Det var en prestation av hög klass vi fick se. I andra halvlek mattades spelet av, och så drabbades jag av "Gefle- syndromet". Efter den där ökända matchen uppe i Gävle år 2006 blir jag alltid orolig så fort MFF eller något annat lag som jag gillar tar ledningen med 3-0, alltså "Gefle- syndromet". Oron förstärktes också av att matchen spelades på konstgräs och att Daniel Andersson blev utvisad. Men, min oro visade sig vara helt i onödan, då Rolle och grabbarna hade full kontroll på matchen. Det var också på ett sätt vackert att se hur vi kontrollerade matchen. Förutom ribbräffen kom inte Örebro till några farligheter, Halsti och Gabriel hade full kontroll i mittförsvaret, och Ulrich och Behrang på kanterna. Att kunna stänga en match är också en konst, och Rolle och laget tog hand om detta på ett briljant sätt.
Härligt var det också att se att Edward Ofere kan göra mål! Det var drygt två år sedan han nätade i Allsvenskan senast, och nu gör han plötsligt två mål! Trots att han har haft svårigheter att göra mål har jag alltid trott på honom. Nu fick ha verkligen visa alla tvivlare att han kan, och vilken talang han är. Och så slog Jonatan till igen, härligt också det. Från att ha gjort noll mål på sju matcher till att göra tre på två. Målkänslan verkar ha vaknat för honom. Anfallet har börjat producera nu, det är viktigt. Ola och Gische gör återigen kanonmatcher. Löpningarna, passningarna och tekniken sitter perfekt för dessa unga herrar. Att se hur dessa två talanger håller på att blomma ut som blåsippor i majsol ger en skön känsla. Det enda smolket i glädjebägaren var väl Daniel Anderssons utvisning. Den kändes lite onödig, även om det verkar som att han inte kunde hjälpa det. Men, men... en skön seger var det hursomhelst.
Härligt var det också att se att Edward Ofere kan göra mål! Det var drygt två år sedan han nätade i Allsvenskan senast, och nu gör han plötsligt två mål! Trots att han har haft svårigheter att göra mål har jag alltid trott på honom. Nu fick ha verkligen visa alla tvivlare att han kan, och vilken talang han är. Och så slog Jonatan till igen, härligt också det. Från att ha gjort noll mål på sju matcher till att göra tre på två. Målkänslan verkar ha vaknat för honom. Anfallet har börjat producera nu, det är viktigt. Ola och Gische gör återigen kanonmatcher. Löpningarna, passningarna och tekniken sitter perfekt för dessa unga herrar. Att se hur dessa två talanger håller på att blomma ut som blåsippor i majsol ger en skön känsla. Det enda smolket i glädjebägaren var väl Daniel Anderssons utvisning. Den kändes lite onödig, även om det verkar som att han inte kunde hjälpa det. Men, men... en skön seger var det hursomhelst.
Sämsta matchen för säsongen
Så i måndags var det då dags för derbyt mot hif på Olympia, det första jag upplevde på plats i Helsingborg. Givetvis var förväntningarna höga. Efter att supporterbussarna av någon anledning tagit omvägen via Landskrona kom vi så fram till Helsingborg någon timme innan matchstart. Här hälsade hif:arna oss välkomna med långfingrarna i vädret. Vissa av dem (troligtvis huliganer) attackerade nästintill bussen. Jag gjorde väl i och för sin själv en del för att provocera dem, då jag höll upp min MFF- halsduk i fönstret.
På bortastå blev det trångt när folk bara fortsatte att stömma till. Denna folkström avtog inte förrän strax före matchstart. Innan matchstart fick jag också "avnjuta" hif:s eget lilla studioprogram, som de kallade Studio A. Man försökte även dissa MFF på olika sätt samtidigt som man lyfte fram hif genom olika inslag på storbildsskärmen. Men detta är ju bara en lillebrors sätt att kaxa sig mot storebror. Vi har aldrig använt oss av liknande inslag, men det gör alltså hif, och jag har även sett det i Landskrona. Det bevisar ju bara vilka som är småklubbar. I tifot fick vi vifta med flaggor i olika färger, vet inte ens hur det såg ut, har inte sett några bilder, men förhoppningsvid blev det snyggt. Sen började då matchen, och jag fick en chock när hif gjorde 1-0 redan efter 56 sekunder. Dock var det ju långt kvar av matchen, så hoppet levde vid denna tidpunkt. Och mycket riktigt så dunkade Jonatan in 1-1 åtta minuter senare. Sedan kunde ju Labbe ökat på till 2-1 om hans boll gått in istället för i stolpen. Då hade kanske matchen gestaltat sig annorlunda. Dock var hif lika nära när de missade öppet mål några minuter tidigare. Henkes 2-1 blev återigen en kalldusch, ett mål som Sankan definitivt borde ha tagit. Men hoppet fanns fortfarande kvar, trots en andra stolpträff genom Ola Toivonen. Fast i andra halvlek började det försvinna ju mer hif pressade. 3-1 kändes helt logiskt, och då var hoppet ute. Jonatans andra mål gjorde varken till eller från, det kändes inte som att vi skulle orka hämta in det.
Så vad var det då som gick fel den här matchen? Ett ord: Försvaret! Dixon och Gabriel var i den här matchen helt bortkollrade av Henke och Omotoyossi. Dixon och Gabriel verkar fungera när de möter stora/halvstora anfallare som är långsamma i vändningarna. Men när de möter kvicka och samspelta anfallare som helsingborgs så har de inte mycket att sätta emot. Vi släpper in fyra mål! Herregud, så många släppte vi inte ens in på en match förra säsongen! Men, som sagt kan man bara lasta Sankan för andra målet, annars gör han en del svettiga räddningar. Skulden ligger på försvaret. För resten av säsongen skulle det nog vara en bättre lösning att ha Markus Halsti och Anders Andersson som mittbackspar. I den här matchen kunde Anders ha överlistat Henke istället för att gå på alla hans finter. Annars kan man ju också skylla på otur med stolparna. Hade de bollarna gått in hade matchen kanske fått en annorlunda upplösning. Men det är inte mycket att göra åt, ibland går bollen in, ibland inte. Sedan måste jag också klaga lite på oss supportrar. Jag tyckte inte det sjöngs så mycket. Det kan iofs bero på att jag stod på den yttre delen av läktaren och inte hörde så mycket, men visst sjöngs det inte mycket under andra halvlek. Under ett derby mot ärkerivalen krävs det betydligt mer. Vissa supportar har det tydligen väldigt svårt med att stötta i motgång. Ett glädjeämne var dock Jonatan. Att äntligen fick göra mål, och dessutom två stycken! Han kunde även gjort ett tredje i slutet av matchen, men det var ju offside.
Så, den här matchen kvalificerar sig helt klart som MFF:s sämsta för säsongen. Men, det är bara att ta nya tag, det har ju gått bra tidigare. Och jag trodde ärligt talat aldrig att MFF skulle vara obesegrat fram till den åttonde omgången innan säsongen började.
På bortastå blev det trångt när folk bara fortsatte att stömma till. Denna folkström avtog inte förrän strax före matchstart. Innan matchstart fick jag också "avnjuta" hif:s eget lilla studioprogram, som de kallade Studio A. Man försökte även dissa MFF på olika sätt samtidigt som man lyfte fram hif genom olika inslag på storbildsskärmen. Men detta är ju bara en lillebrors sätt att kaxa sig mot storebror. Vi har aldrig använt oss av liknande inslag, men det gör alltså hif, och jag har även sett det i Landskrona. Det bevisar ju bara vilka som är småklubbar. I tifot fick vi vifta med flaggor i olika färger, vet inte ens hur det såg ut, har inte sett några bilder, men förhoppningsvid blev det snyggt. Sen började då matchen, och jag fick en chock när hif gjorde 1-0 redan efter 56 sekunder. Dock var det ju långt kvar av matchen, så hoppet levde vid denna tidpunkt. Och mycket riktigt så dunkade Jonatan in 1-1 åtta minuter senare. Sedan kunde ju Labbe ökat på till 2-1 om hans boll gått in istället för i stolpen. Då hade kanske matchen gestaltat sig annorlunda. Dock var hif lika nära när de missade öppet mål några minuter tidigare. Henkes 2-1 blev återigen en kalldusch, ett mål som Sankan definitivt borde ha tagit. Men hoppet fanns fortfarande kvar, trots en andra stolpträff genom Ola Toivonen. Fast i andra halvlek började det försvinna ju mer hif pressade. 3-1 kändes helt logiskt, och då var hoppet ute. Jonatans andra mål gjorde varken till eller från, det kändes inte som att vi skulle orka hämta in det.
Så vad var det då som gick fel den här matchen? Ett ord: Försvaret! Dixon och Gabriel var i den här matchen helt bortkollrade av Henke och Omotoyossi. Dixon och Gabriel verkar fungera när de möter stora/halvstora anfallare som är långsamma i vändningarna. Men när de möter kvicka och samspelta anfallare som helsingborgs så har de inte mycket att sätta emot. Vi släpper in fyra mål! Herregud, så många släppte vi inte ens in på en match förra säsongen! Men, som sagt kan man bara lasta Sankan för andra målet, annars gör han en del svettiga räddningar. Skulden ligger på försvaret. För resten av säsongen skulle det nog vara en bättre lösning att ha Markus Halsti och Anders Andersson som mittbackspar. I den här matchen kunde Anders ha överlistat Henke istället för att gå på alla hans finter. Annars kan man ju också skylla på otur med stolparna. Hade de bollarna gått in hade matchen kanske fått en annorlunda upplösning. Men det är inte mycket att göra åt, ibland går bollen in, ibland inte. Sedan måste jag också klaga lite på oss supportrar. Jag tyckte inte det sjöngs så mycket. Det kan iofs bero på att jag stod på den yttre delen av läktaren och inte hörde så mycket, men visst sjöngs det inte mycket under andra halvlek. Under ett derby mot ärkerivalen krävs det betydligt mer. Vissa supportar har det tydligen väldigt svårt med att stötta i motgång. Ett glädjeämne var dock Jonatan. Att äntligen fick göra mål, och dessutom två stycken! Han kunde även gjort ett tredje i slutet av matchen, men det var ju offside.
Så, den här matchen kvalificerar sig helt klart som MFF:s sämsta för säsongen. Men, det är bara att ta nya tag, det har ju gått bra tidigare. Och jag trodde ärligt talat aldrig att MFF skulle vara obesegrat fram till den åttonde omgången innan säsongen började.