tifosi

När ett lag gör fyra mål på en match förväntar man sig att detta lag ska vinna. Det gjorde dock inte MFF mot Kalmar i tisdags. Till råga på allt släpper vi en 3-1 ledning i första halvlek, för att sedan tappa ledningen igen i slutminuterna, och därmed släpper vi också chansen att nå fjärdeplatsen, det vill säga europaspel. Men... vad kan man vänta sig av en säsong som denna.

Anfallet skötte sig dock bra i denna match, de gör ju trots allt fyra mål. Ingen skugga ska alltså falla över firma Larsson- Eddie som alltså verkar ha hittat tillbaka till målformen. Daniel Andersson gjorde också en bra match, och var en av få spelare som verkade kämpa. Men försvaret däremot verkade ha tagit semester redan. Till och med Sudic gjord en plattmatch. Överhuvudtaget saknades det kämpaglöd i försvaret, och de flesta av Kalmars mål var alltför billiga. Är det inte det ena så är det det andra. När vårt anfallsspel nu fungerar igen efter två målsnåla matcher så bryter försvaret samman för första gången den här säsongen, när det som minst behövs. Jag tyckte ändå att det verkade okej att gå över till det gamla systemet när vi tagit ledningen med 4-3. Var det något som funkade med det systemet så var det ju försvarsspelet, och det skulle väl funka nu när vi hade en ledning att försvara. Men det gick alltså inte. Hade vi fortsatt med 4-4-2 hade vi kanske vunnit matchen. Mest irriterande blir det när man tänker att om vi hade vunnit så hade vi legat 5:a nu och haft häng på Kalmar. Men nu förlorade vi och ligger 8:a, bakom lag som Häcken och Örebro. Slutar vi efter dem i tabellen så är det ju inget annat än pinsamt. Fast egentligen spelar det ju ingen roll om vi slutar 5:a eller 9:a eftersom dessa placeringar inte ger något. Det är dåligt vilket som för en klubb av MFF:s kaliber.  

Så kan man sammanfatta MFF:s två senaste matcher. Efter att ha sprutat in mål i matcherna innan uppehållet är vi nu tillbaka där vi var tidigare under säsongen med att bränna chanser på löpande band. Okej, mot Göteborg skapade vi inte så många chanser, men nu mot GAIS var det missarnas match. Tur i oturen att vi fick med oss en straff (som för övrigt var solklar) i slutminuten, så vi åtminstone fick en poäng med oss hem.

Jag var själv på plats i Göteborg och det var en kaosartad bussresa dit och hem, med mycket fylla, och hoppande och sång när vi kom in i Göteborg. Vi blev också försenade till matchen, det var mycket köer på väg till Ullevi. Tydligen hade inte arrangörerna av resan tänkt på hur mycket trafik det är i en storstad på fredagseftermiddagar. "Ny-gamla" Ullevi var en ganska fin arena, stor och rymlig, men samtidigt med närhet till planen. Förmodligen den bästa arena jag har varit på i Sverige för utom Swedbank stadion då förstås. Vi supportrar höll igång hela matchen, men det hjälpte ju alltså inte, det missades lika många chanser som tidigare under säsongen, trots enorm press i andra halvlek. Många spelare var bleka, t.ex. kom Eddie och Daniel Larsson inte alls upp i den standard de visat i föregående matcher. Gische gjorde några bra grejer, men dribblade lite för mycket som han tenderar att göra ibland. Jimmy Durmaz gjorde ett piggt inhopp, men hade dock svårt att komma runt på sin kant. Det blev en del klagomål bland mina medsupportrar när Wilton skulle komma in, han har inte mycket stöd kvar. Så missade han också en fet chans precis framför GAIS mål några minuter senare. Sedan fick han ju trots allt bli poängräddare när han satte straffen. Skönt för honom!

Egentligen var det väl inte mer än väntat att vi tappade poäng när vi saknade två så pass viktiga spelare som Sudic och Johan Dahlin. Dock gjorde inte Dusan bort sig den här gången. Målet var det inte mycket att göra åt, och sedan gjorde han en jätteräddning på ett kanonskott i andra halvlek. Vi fick ändå lite revansch på GAIS när vi kvitterade i slutminuterna, i Malmö var det dem som fick in en boll i slutet, och då kändes det jävligt surt! Detta blev också en repris på förra säsongens hemmamatch mot GAIS, då vi också gjorde 1-1 i slutet av matchen efter en lång press. Lite mer intressant fakta: Förra årets matcher mot GAIS slutade också 1-1 och 2-2 fast omvänt, 1-1 hemma och 2-2 borta. I de senaste två årens fyra matcher har också något av lagen kvitterat i slutminuterna,och det är alltid vi som kvitterar till 1-1 medan GAIS gör 2-2. Här har vi klara bevis på att historien ofta upprepar sig, också i fotbollens värld.

Trots att vi inte vann har vi fortfarande chans på fjärdeplatsen i och med att Kalmar tappade poäng idag mot hif. Men då måste vi vinna i Kalmar! Kom igen nu Malmö!!!

 

Jag var alltså uppe i Örebro och bevittnade MFF:s 3-0 seger mot ÖSK. Det tog sin lilla tid att komma upp där med minibuss, men det var det helt klart värt. Först blev man jagad av polisen på väg till arenan, eftersom några supras-medlemmar sprang efter några örebroare som provocerat dem, och sedan var de också tvungna att tända bengaler. Behrn Arena får jag säga är en fin arena, även om den givetvis inte kan mäta sig med Swedbank Stadion. Första halvlek var inte någon höjdare, matchen stod och vägde, det var inget lag som riktigt dominerade och lagen hade ungefär lika många chanser. Dessutom regnade det, och på Behrn Arena finns det inget tak över bortastå. Men i andra halvlek fanns det en skillnad mellan lagen. Den skillnaden heter Daniel Larsson. Med ett äkta hattrick sänkte han ÖSK, och visade varför han är allsvenskans förmodligen hetaste spelare just nu, och varför MFF är allsvenskans formstarkaste lag. Det enda negativa som hände i andra halvlek var att Supras återigen skulle utmärka sig när de jagade en örebroare som snodde deras banderoll ut ur arenan, och därmed förlorade laget mycket stöd på läktaren. Men, vi vann ju matchen!

Så Daniel Larsson avgjorde matchen med ett äkta hattick, och fortsatte sin hysteriska målform även utan radarpartnern Eddie. Han är nu uppe i åtta mål på bara fyra matcher!!! Givetvis ett fantastiskt facit. Och ett äkta hattrick!! När var det senast en MFF:are mäktade med det? Jag kommer inte ihåg om Skoog, Ijeh eller Afonso gjorde det. Jag tror inte det. Det enda äkta hattrick jag kan komma på just nu stod Jörgen Pettersson för hemma mot Frölunda 1995. Det skulle isåfall vara det första äkta hattricket i MFF på fjorton år som Daniel Larsson stod för i söndags! Nog visste jag att han var en talang, men inte att han skulle bli så bra så snabbt. Jag kan inte heller säga att jag varit särskilt imponerad av honom fram till de senaste månaderna. Visst han var jävligt snabb även tidigare under säsongen, men så mycket annat lyckades han inte med. Förmodligen beror det på att han spelade på fel postion, yttermittfältet passade honom uppenbarligen inte. Men som anfallare har han nu alltså fått sitt definitiva genombrott i MFF, och blivit allsvenskans hetaste spelare, och en supermålskytt. Vad månde bliva? 
Det gjorde tydligen också Wilton Figueiredo gott att flytta upp på topp. Han gjorde i och för sig inga mål, men han var pigg, och den här gången gjorde hans driblingar nytta. Sedan gjorde Johan Dahlin återigen en strålande insats och stod för ett par svettiga räddningar, särskilt den i första halvlek var avgörande.

Nu har vi alltså tagit fem raka segrar, och har kommit upp på säker mark och närmat oss toppen. Vi får se efter uppehållet var det slutar, och om vi kan fortsätta vinna. En sak är dock säker; i de senaste matcherna har MFF spelat bättre än jag sett dem spela på mycket länge!