tifosi

Klockan är 00:59 natten till den 18 juni 2022 och jag känner nu att jag måste skriva av mig om en sak. Det är egentligen inte något jag vill dela med mig av, men jag har inte skrivit något i den här bloggen på över 5 år, och det var ingen som läste den när jag var som mest aktiv för cirka tio år sedan, så vem skulle läsa den nu? Förresten vem läser bloggar längre? Men...tillbaka till ämnet. Lång historia kort: Jag gillade TV:s julkalender från 2020, Mirakel, så pass mycket att jag började skriva mina egna historier i början av förra året som någon form av fortsättning. Det har inte gått fort, och ingen av dessa historier är väl egentligen färdigskriven, men de har gått framåt och format sig till någonting. Det finns tre historier och jag har fler i huvudet. Nu är det så att jag gärna vill veta hur dessa berättelser står sig, om de är något vidare. Men jag vet inte vem jag ska låta läsa dem, var jag ska skicka dem, och vad det skulle få för konsekvenser. Jag har inte lyckats hitta någon mailadress till huvudförfattaren? Men jag ska jag kanske skicka dem till producenten, produktionsbolaget eller utgivaren? Att visa dem för närstående känns inte rätt, jag skäms ju faktiskt lite. Det känns pinsamt att skriva fanfiction när man är 38 år, ännu mer så om det handlar om barnprogram. Och sedan är jag lite orolig. Jag stjäl ju faktiskt andras karaktärer för mina egna historier. Men jag begår väl bara copyright-brott om jag lägger ut historierna på nätet utan att säga att jag inte äger rättigheterna. Men skulle jag kunna ta en brutal sågning? Jag vet inte. 

 

Men jag är inte naiv. Jag fattar ju att mina historier inte är några mästerverk, och att det är osannolikt att de skulle bli en grund för en fortsättning på Mirakel i TV. Men när jag läste igenom dem härom veckan så gillade jag faktiskt vad jag läste. Jag tycker de är ganska bra, men kanske är jag totalt blind. Men jag hade inte skrivit skönlitterärt på drygt 20 år när jag började förra året. På ett sätt blir cirkeln sluten eftersom det även då handlade om en julkalender. Jag skickade in avsnitt till Sydsvenskans julkalender, som var en följetong som läsarna fick skriva. Mina avsnitt kom inte med i tidningen, men jag fick med ett alternativt avsnitt på hemsidan och fick beröm i ett mail från tidningen (jag tror fortfarande jag har kvar t-shirten man fick som belöning). Så jag måste ändå vara rätt hyfsad på att skriva historier? Men detta var 2001 och jag var 17 år, och att skriva skönlitteratur är kanske inte som att cykla? Det jag vet är att det är svårt. Det är lätt att få ideer. Men de blir kanske inte lika bra på pränt som de var i huvudet, och dessutom måste man sy ihop dem så att de bildar en historia. 

 

Många skulle kanske säga att det jag skrivit ovan tyder på dåligt självförtroende. Jag ser det snarare som ett sett att rannsaka mig själv och få ut saker. Det är förresten passande att programmet heter just Mirakel, för det är ett mirakel i sig att något har fått mig att få tummen ur och börja skriva skönlitteratur som jag tänkt göra så länge. Även om de flesta karaktärerna på intet sätt är mina.  

 

Tack för nu! Och godnatt.