tifosi

Den allsvenska säsongen är slut sedan mer än en månad och jag ska då återigen sent omsider skriva ihop en sammanfattning av säsongen som gick. Vi fick då revansch för förra säsongen och tog tillbaka SM-bucklan. Trots stundtals hård kritik mot både lag och tränare slutade MFF överst i tabellen. Det var iaf i mina ögon en mycket lyckad säsong! Man kan väl egentligen inte begära mer.

 

Efter att ha vunnit några matcher i cupen och tagit oss till final, inledde vi så mot Norrköping i första omgången av Allsvenskan. Vi hade redan revanscherat oss för att de tog SM-guldet på Stadion förra säsongen genom att slå dem i cupen. Och nu slog vi dem igen och fick därmed en fin inledning på Allsvenskan. Desto sämre gick det i de två följande matcherna där vi förlorade mot tippade bottenlagen Jönköping och Sundsvall. Och nu höjdes kritiska röster om att guldet redan var kört. Men laget hittade spelet igen och började vinna matcher. Det var inte alltid imponerande men ofta stabilt, trots ett par plumpar i protokollet, bland annat förlusten i cupfinalen mot Häcken. Men vi tog så småningom ledningen i serien, och efter EM uppehållet fortsatte den vinnande trenden. Trots att vi sålde vår nye skyttekung Vidar Örn Kjartansson så fortsatte vi att vinna. Laget tog sig nu samman som en grupp och visade att det fanns kvalitet i laget, och fler som kunde göra mål än Vidar. Det började se mörkt ut ett tag under hösten när Norrköping tog serieledningen i ett par omgångar. Men när de föll ihop som ett korthus fortsatte vi att vinna. Det var framförallt två bortasegrar som säkrade guldet. Dels segern mot det gamla spöket Häcken på Hisingen, och så förstås mot Norrköping i seriefinalen. Efter det kunde vi kosta på oss en förlust mot Östersund, för att sedan defilera hem guldet mot ett avsågat Falkenberg i slutet av oktober. Inget snack om vem som var bäst i Sverige i år!

 

Trots en strålande säsong som alltså toppades med ett SM-guld har kritiken stundtals varit hård mot laget, men framför allt mot tränaren Allan Kuhn. Nåväl, det har alltid varit höga krav i MFF och så ska det också vara, men ibland blir det rent av löjeväckande. Så fort vi tappade poäng så kom det krav på Kuhns avgång. Och sedan har det varit en del gnäll på att vi inte vann cupen, och jag kan förstå att man är besviken vid finalförlusten. Men det är Allsvenskan som är huvudmålet och när vi vinner den så är det väl egentligen skit samma om vi inte vinner cupen. Det kan nog faktiskt har varit positivt att vi inte spelade i Europa, så att vi kunde fokusera fullt ut på Allsvenskan. Tycker att vi supportrar ska vara väldigt stolta över SM-guldet och att vi under 10-talet har slagits i toppen nästan varje år. Så har det inte alltid varit, det är bara att titta tillbaka på äldre inlägg i den här bloggen för att kunna konstatera detta. Jag tycker att Allan Kuhn har gjort ett alldeles strålande jobb som tränare för MFF, att lyckas ta SM-guld under sin första säsog som tränare för ett lag är det svårt att lyckas med. Nu fick trots allt en del av våra supportrar som det ville eftersom hans kontrakt inte förnyades vilket jag tycker är korkat av styrelsen. Är det så man tackar en tränare för ett SM-guld? Nu blir det istället Magnus Pehrsson som får leda MFF nästa säsong, vilket jag inte sätter alltför stora förhoppningar till. Han har sällan haft någon större lycka som tränare. Men han är värd en chans, han har ju trots allt erfarenhet av Europaspel.

 

Tillbaka till Europa och Champions League kval nästa säsong då alltså. Känns som att det kan gå precis hur som helst. Men med tanke på att MFF har taggat till vid Europaspel det senaste åren ser jag med tillförsikt fram emot det. Vi har ju spelare som Anders Christiansen som var en mycket lyckad värvning denna säsong, och Magnus Wolff Eikrem som motbevisade tvivlarna rejält. Sedan vill Markus Rosenberg nog avsluta på topp nästa år. Mer om spelarnas insatser den gångna säsongen i nästa inlägg.