tifosi

Okej, det är nu över en månad sedan den MFF:s säsong tog slut, och det börjar nu närma sig jul. Men jag har av olika anledningar inte blivit färdig till att skriva en säsongsammanfattning förrän nu. Så här är den. 

 

Vi börjar då med att gå tillbaka cirka en månad i tiden, till den avslutande matchen mot aik uppe i Stockholm, och den sista matchen på Råsunda. Tillsammans med många andra MFF:are så åkte jag upp för att se ett eventuellt SM-guld. Men det blev en besvikelse! MFF var pinsamt usla i den matchen, och aik vann fullständigt rättvist. Efter att vi fått oavgjort mot ett redan avsågat Örebro omgången innan trodde jag ändå inte på guld, eftersom Elfsborg mötte ett Åtvidaberg som inte hade något att spela för i sista omgången. Men nu blev det ju så att Elfsborg bara tog en poäng mot Åtvid, och en seger för oss i Stockholm hade räckt till ett SM- guld. Surt! Men ska jag vara ärlig så trodde jag egentligen aldrig på guld, inte ens när vi ledde serien med två omgångar kvar. MFF kändes helt enkelt aldrig som ett guldlag denna säsong! När vi vann 2004 och 2010 så visste jag innerst inne att vi skulle ta guldet, även om jag offentligt sade något annat för att slippa besvikelse om de skulle misslyckas. Men den känslan hade jag aldrig i år. Vi var helt enkelt för ojämna! Laget varvade riktiga supermatcher, som mot aik och hif hemma, med riktiga bottennapp, Häcken borta och matcherna mot Örebro. Men de flesta matcherna var något däremellan, vi vann ju de flesta matcherna utan att egentligen imponera. Detta kan i och för sig vara en styrka, och vi var ju med i toppen ända fram till slutet även om vi inte spelade på topp i alla matcherna, säsongen var ändå genomgående stabil. Men det räckte inte den här gången, om man vill vinna SM-guld krävs det där "lilla extra" som vi hade 2004 och 2010, men som inte verkar ha funnits där i år. Det har delvis att göra med bortaspelet, som i inledningen av säsongen var tämligen uselt, men det förbättrades i och för sig mot slutet. Men vi tappade faktiskt poäng borta mot två av de tre lag som åkte ur Allsvenskan, och det är möjligt att det var det som till slut kostade oss guldet. Att tappa ledningar som vi gjorde i så många matcher är naturligtvis också en dödssynd i de här sammanhangen.

 

Men det mest avgörande var kanske ändå att vi släppte vår bästa målskytt Mathias Ranegie mitt under säsongen. Alltså, att styrelsen släpper iväg en kille som gjort tio mål efter halva säsongen när vi slåss om guldet är snudd på skandal! När vi sålde Ranegie kan det mycket väl ha varit så att vi sålde guldet. Sedan ska vi inte heller glömma betydelsen av att sälja Jimmy Durmaz. Han gjorde en strålande säsong fram tills han såldes, och han verkade ha blivit av med ojämheten och divalaterna som vi såg förra säsongen. Tänk nu, vi var med i guldstriden ända in i sista omgången utan Ranegie och Durmaz, undrar vad som hade hänt ifall vi fått behålla dem! Det hade mycket väl kunnat bli guld, men det är nu något det bara går att spekulera om. Ska man vinna SM-guld måste man kunna behålla sina bästa spelare. Tur att vi får behålla Norling till nästa säsong iaf!

 

Trots allt var det ändå en klart godkänd säsong! Topp tre kan aldrig vara underkänt, särskilt inte nu när två av våra bästa spelare försvann, och spelet inte alltid stämde. Det är ju trots allt ett styrkebesked. Nästa säsong måste vi återigen gå för guld, och när nu Tokelo Rantie kan vara med från början och har acklimatiserat sig i MFF, och med ett lag som kanske har lärt sig av sina misstag finns alla förutsättningar. Emil Forsberg som har kommit nu blir en intressant förstärkning. Så avslutar jag med att utse bästa och sämsta matchen för säsongen. Bäst är ju hif hemma! Att så fullständigt spela ut värsta konkurrenten och vinna med 3-0 var en ren njutning!! Sämsta matchen är inte mycket att snacka om, Häcken borta.

Nu går vi mot en ny säsong och nya mål!!