Vinter-OS 2010 är över
Och dessa olympiska spel blev ju mycket positiva för Sveriges del. 11 medaljer, varav fem guld är givetvis ett mycket bra facit. Till skillnad från det inlägg jag skrev om sommar-OS 2008 för cirka ett och ett halvt år sedan kommer det här inlägget vara av mer positiv natur. Nu, efter två mycket lyckade olympiska vinterspel på raken, kan man med säkerhet säga att Sverige gått från att ha varit en sommarsport nation till en vintersports nation. Och i och med att många av våra medaljörer är så pass unga lär det väl vara så ett tag framöver.
Alla fem guldmedaljer togs genom riktigt fina prestationer. Att välja sin favorit bland dessa fem är oerhört svårt. Det första guldet kom genom Charlotte Kallas kraftprov på 10 km skidor. Hon ledde från start till mål och utklassade allt motstånd. Det blev bara spännande när hon höll på att ramla i sista kurvan. Sedan var det ju Björn Ferry som dök upp från ingenstans och vann ganska klart i herrarnas skidskytte jaktstart. Ingen hade sett honom som någon guldfavorit. Sedan gjorde också Marcus Hellner ett starkt jobb på herrarnas skiathlon när han spurtade till sig segern efter att han tidigare i loppet haft god hjälp av sina lagkamrater, Anders Södergren och Johan Ohlsson. Dessa stod för ytterligare en grym laginsats i staffetten då Sverige, efter ett perfekt disponerat lopp fick sitt första OS-guld i stafett på 22 år, och Marcus Hellner kunde avsluta ensam på upploppet. Och curlingdamerna som vann sitt andra raka Os-guld! Denna gång med, om möjligt, ännu större dramatik än i Turin. Den kanadensiska skippern var i skiljeomgången inte kylig nog att slå bort de två stenar som Sverige placerat i boet. Och trots underläge i slutet av matchen lyckades Norberg och co. hålla sig kalla, vilket betalade sig. Stora prestationer allihop alltså, och väldigt svårt att avgöra vem som var allra bäst. Dessutom gjorde ju Anja Pärsson en enorm bedrift när hon dagen efter störtloppskraschen lyckades ta ett brons i kombinationen. Bragdguldsjuryn kommer nog att få bråda dagar till hösten!
Men allt var ju inte frid och fröjd. I hockeyn blev det ju ett misslyckande, när Tre Kronor efter tre raka segrar föll mot Slovakien i kvartsfinal. Statistiken talar sitt tydliga språk, det går tydligen inte att spela bra i gruppspelet i en OS-turnering i ishockey, och sedan vinna hela turneringen! 1994 och 2006 imponerade Sverige knappast på någon under gruppspelen, men vann sedan guld. Årets turnering kan likställas med de från 1998 och 2002 då Tre Kronor stod för ett starkt gruppspel, men sedan åkte ut med buller och bång i kvarten. För övrigt har ingen OS-vinnare de senaste åren tagit full pott genom hela turneringen. Man ska alltså ta det lugnt i starten för att kunna vinna OS-hockeyn. Sedan blev ju damernas skidskytte ett totalt misslyckande, där det fanns stora guldförhopppningar på Anna-Carin Olofsson och, framförallt, Helena Jonsson. Men det blev inga guld, inte ens en enda medalj. Att det berodde på att Helena Jonsson gjorde sitt första OS köper jag inte, Kalla, Haag och Hellner gjorde också det, men de lyckades. Jonsson var helt enkelt sämst när det gällde, men hon lär få göra ett par OS till, så hon kan nog ta revansch.
Förutom svenskarna fanns det en hel del annat intressant att följa i OS. Särskilt hockeyturneringen, där Sverige som sagt inte var särskilt framstående. Men när alla NHL-proffs är med blir det ju så klart en strålande turnering, med många intressanta matcher. Jag såg inte finalen i direktsändning, men den var ju en höjdare, och väldigt dramatisk. Och även om jag inte är något större fan av Kanada i hockey så känns det rättvist att de fick vinna på sin hemmaplan i Vancouver, Kanada är ju trota allt hockeyns hemland. Kanadas insats i OS överhuvudtaget var mycket imponerande, och de blev bästa nation i sitt eget OS, precis som Kina i sommarspelen för två år sedan. Sedan är snowboarden alltid kul att följa, höjdpunkten i år var helt klart när Shaun White från USA lekte hem guldet i herrarnas halfpipe.
Det var iallafall ett grymt bra OS ur svensk synvinkel, och många av medaljörerna kommer förmodligen också vara med i Sotji om fyra år, så framgångarna kan mycket väl fortsätta.
Alla fem guldmedaljer togs genom riktigt fina prestationer. Att välja sin favorit bland dessa fem är oerhört svårt. Det första guldet kom genom Charlotte Kallas kraftprov på 10 km skidor. Hon ledde från start till mål och utklassade allt motstånd. Det blev bara spännande när hon höll på att ramla i sista kurvan. Sedan var det ju Björn Ferry som dök upp från ingenstans och vann ganska klart i herrarnas skidskytte jaktstart. Ingen hade sett honom som någon guldfavorit. Sedan gjorde också Marcus Hellner ett starkt jobb på herrarnas skiathlon när han spurtade till sig segern efter att han tidigare i loppet haft god hjälp av sina lagkamrater, Anders Södergren och Johan Ohlsson. Dessa stod för ytterligare en grym laginsats i staffetten då Sverige, efter ett perfekt disponerat lopp fick sitt första OS-guld i stafett på 22 år, och Marcus Hellner kunde avsluta ensam på upploppet. Och curlingdamerna som vann sitt andra raka Os-guld! Denna gång med, om möjligt, ännu större dramatik än i Turin. Den kanadensiska skippern var i skiljeomgången inte kylig nog att slå bort de två stenar som Sverige placerat i boet. Och trots underläge i slutet av matchen lyckades Norberg och co. hålla sig kalla, vilket betalade sig. Stora prestationer allihop alltså, och väldigt svårt att avgöra vem som var allra bäst. Dessutom gjorde ju Anja Pärsson en enorm bedrift när hon dagen efter störtloppskraschen lyckades ta ett brons i kombinationen. Bragdguldsjuryn kommer nog att få bråda dagar till hösten!
Men allt var ju inte frid och fröjd. I hockeyn blev det ju ett misslyckande, när Tre Kronor efter tre raka segrar föll mot Slovakien i kvartsfinal. Statistiken talar sitt tydliga språk, det går tydligen inte att spela bra i gruppspelet i en OS-turnering i ishockey, och sedan vinna hela turneringen! 1994 och 2006 imponerade Sverige knappast på någon under gruppspelen, men vann sedan guld. Årets turnering kan likställas med de från 1998 och 2002 då Tre Kronor stod för ett starkt gruppspel, men sedan åkte ut med buller och bång i kvarten. För övrigt har ingen OS-vinnare de senaste åren tagit full pott genom hela turneringen. Man ska alltså ta det lugnt i starten för att kunna vinna OS-hockeyn. Sedan blev ju damernas skidskytte ett totalt misslyckande, där det fanns stora guldförhopppningar på Anna-Carin Olofsson och, framförallt, Helena Jonsson. Men det blev inga guld, inte ens en enda medalj. Att det berodde på att Helena Jonsson gjorde sitt första OS köper jag inte, Kalla, Haag och Hellner gjorde också det, men de lyckades. Jonsson var helt enkelt sämst när det gällde, men hon lär få göra ett par OS till, så hon kan nog ta revansch.
Förutom svenskarna fanns det en hel del annat intressant att följa i OS. Särskilt hockeyturneringen, där Sverige som sagt inte var särskilt framstående. Men när alla NHL-proffs är med blir det ju så klart en strålande turnering, med många intressanta matcher. Jag såg inte finalen i direktsändning, men den var ju en höjdare, och väldigt dramatisk. Och även om jag inte är något större fan av Kanada i hockey så känns det rättvist att de fick vinna på sin hemmaplan i Vancouver, Kanada är ju trota allt hockeyns hemland. Kanadas insats i OS överhuvudtaget var mycket imponerande, och de blev bästa nation i sitt eget OS, precis som Kina i sommarspelen för två år sedan. Sedan är snowboarden alltid kul att följa, höjdpunkten i år var helt klart när Shaun White från USA lekte hem guldet i herrarnas halfpipe.
Det var iallafall ett grymt bra OS ur svensk synvinkel, och många av medaljörerna kommer förmodligen också vara med i Sotji om fyra år, så framgångarna kan mycket väl fortsätta.
Kommentarer
Trackback