Friidrotts- VM 2009= Usain Bolt show
Det man i framtiden kommer att minnas friidrotts-VM 2009 för är just Usain Bolts förbättringar av sina redan fantastiska världsrekord från OS. Just nu finns det knappt någon idrottare i världen som kan mäta sig med Bolt, och han får nog anses vara det här århundradets främste idrottsman hittills.
Det började alltså med 100 meter. Bolt hade redan sänkt det rekordet rejält på OS, nu blev det ännu en rejäl putsning. När jag såg loppet uppfattade jag först inte tiden, men min kompis sa att den var 9,58 vilket jag inte riktigt trodde på. "Man kan inte springa så snabbt" sa jag då, men så fel jag hade! För Bolt gick det alldeles utmärkt att sänka sitt eget världsrekord med ytterligare elva hundradelar. Att Tyson Gay gjorde sitt livs lopp och blev världens näst snabbaste man genom tiderna hjälpte inte, han var ändå utklassad. För en sisådär 5-10 år sedan var det väldigt svårt att sätta världsrekord på 100 m, det skedde ungefär var tredje år. Numera står världsrekorden på denna distans som spön i backen, inte minst tack vare Usain Bolt.
En gren som det varit ännu svårare att slå världsrekord i är 200 m, Michael Johnsons 19,32 från Atlanta 1996 stod i en klass för sig, så när Bolt sänkte det med två sekunder i OS förra året var det hur stort som helst. Och så nu i VM går han in och utklassar sitt gamla rekord, och springer 200 m på 19,19! Allt jag kunde säga efter loppet var; shit! Som kommentatorn A Lennart Julin sa efter loppet så är det svårt att hitta fler superlativ för det som Bolt gör. Som jag har antytt tidigare så är det svårt att tro att det är sant. Bolt har verkligen lyckats tänja på gränserna för hur fort det är möjligt för en människa att springa. Han är bara 23 år, så man kan undra var det ska sluta. Han kommer säkert inte sätta världsrekord i varje mästerskap han är med i framöver, även Bolt lär väl få en svacka någon gång i karriären. Möjligen kommer också yngre förmågor att kunna matcha honom i framtiden. Men nog ska han kunna sänka sina världsrekord ytterligare någon gång, även om det är svårt att tro att han kan springa snabbare. Men kanske att han kan springa under 9,50 på 100m och under 19 sek på 200. Det är inte alls omöjligt. Allt Bolts spexande skulle vara förnedrande för motståndarna håller jag inte med om. Det är bara en del av showen, och gör det hela roligare. Motståndarna är förmodligen minst lika kaxiga, bara att de inte visar det lika tydligt. Som jag minns det fanns det ingen som klagade på Carolina Klufts spexande när hon var som bäst. Det kan i och för sig bero på att hennes spexande var mer barnsligt lekfullt, medan Bolt kör lite av en grabbig machostil.
Det mesta andra som hände i friidrotts- VM hamnade i skuggan av Usain Bolt. Till exempel så pågick det en ganska dramatisk höjdfinal för damer samtidigt som hans rekordlopp på 200 m, och denna kom då lite i skymundan. Det blev också en dramatisk avslutningsdag, där vinnaren på damernas 1500 m, Natalia Rodriguez diskades för att hon knuffat en motståndare, och en högdramatisk 800 m final för män, där Mbualeni Mulaudzi vann knappt, och äntligen tog guld i ett stort mästersskap. Som friidrottsintresserad fick man också lära sig lite nya namn; t.ex. Ryan Brathwaite som vann 110 m häck, Brittney Reese som vann damernas längdhopp, och kanske framför allt Caster Semenya som vann 800 m för damer, och påståtts vara en man. Jag undrar verkligen om det stämmer, högst osannolikt tror jag. Den stora suveränen på damsidan Jelena Isinbajeva fick nu känna på hur det är att förlora, hon blev dessutom sist i finalen i stavhopp efter att inte ha klarat någon höjd. Hon kommer dock säkerligen tillbaka, det här var bara en tillfällig miss. Jamaica, med sina sprintframgångar, lyckades pressa USA i toppen av medaljligan. Det stora landet i väster brukar annars vara överlägset här. Jamaica har, tack vare sina sprinters verkligen kommit upp sig i friidrottsvärlden.
Så var det då Sverige. Vi blev ju utan medalj, men det var ju inte mer än väntat med alla skador, och stjärnor som slutat. Den bästa placeringen blev Linus Thörnblads femteplats i höjd, vilket skulle varit fullt godkänt om han bara hoppat högre än 2,23. Denna höjd borde inte räcka till en femteplats, men så var det ju också en usel final, vilket det brukar bli när det regnar. Den som imponerade mest av svenskarna var i mitt tycke tiokamparen Nicklas Wiberg. En sjundeplats i tiokampen är ett bra resultat, här har vi ett framtidshopp för svensk friidrott. Det är EM nästa år, och när nu ettan och tvåan i tävlingen var icke-europeer, och Wiberg lär ha tagit ytterligarre något steg framåt till dess, lär det finnas medaljchans. En annan profil i den svenska truppen var Nadja Casadei. Inte så mycket för sin insatser i sjukamp, utan för de mycket raka och underhållande svar hon gav reportrarna efter misslyckandena i tävlingarna. Vi har dock inte bara Wiberg att hoppas på i EM nästa år. Sanna Kallur, Johan Wissman och Mustafa Mohammed har, om de är skadefria medalj- och även guldchans när de bara behöver tampas med de bästa europeerna. Sedan kanske Christian Olsson också kommer tillbaka. Än ska vi inte dödförklara svensk friidrott!
Det började alltså med 100 meter. Bolt hade redan sänkt det rekordet rejält på OS, nu blev det ännu en rejäl putsning. När jag såg loppet uppfattade jag först inte tiden, men min kompis sa att den var 9,58 vilket jag inte riktigt trodde på. "Man kan inte springa så snabbt" sa jag då, men så fel jag hade! För Bolt gick det alldeles utmärkt att sänka sitt eget världsrekord med ytterligare elva hundradelar. Att Tyson Gay gjorde sitt livs lopp och blev världens näst snabbaste man genom tiderna hjälpte inte, han var ändå utklassad. För en sisådär 5-10 år sedan var det väldigt svårt att sätta världsrekord på 100 m, det skedde ungefär var tredje år. Numera står världsrekorden på denna distans som spön i backen, inte minst tack vare Usain Bolt.
En gren som det varit ännu svårare att slå världsrekord i är 200 m, Michael Johnsons 19,32 från Atlanta 1996 stod i en klass för sig, så när Bolt sänkte det med två sekunder i OS förra året var det hur stort som helst. Och så nu i VM går han in och utklassar sitt gamla rekord, och springer 200 m på 19,19! Allt jag kunde säga efter loppet var; shit! Som kommentatorn A Lennart Julin sa efter loppet så är det svårt att hitta fler superlativ för det som Bolt gör. Som jag har antytt tidigare så är det svårt att tro att det är sant. Bolt har verkligen lyckats tänja på gränserna för hur fort det är möjligt för en människa att springa. Han är bara 23 år, så man kan undra var det ska sluta. Han kommer säkert inte sätta världsrekord i varje mästerskap han är med i framöver, även Bolt lär väl få en svacka någon gång i karriären. Möjligen kommer också yngre förmågor att kunna matcha honom i framtiden. Men nog ska han kunna sänka sina världsrekord ytterligare någon gång, även om det är svårt att tro att han kan springa snabbare. Men kanske att han kan springa under 9,50 på 100m och under 19 sek på 200. Det är inte alls omöjligt. Allt Bolts spexande skulle vara förnedrande för motståndarna håller jag inte med om. Det är bara en del av showen, och gör det hela roligare. Motståndarna är förmodligen minst lika kaxiga, bara att de inte visar det lika tydligt. Som jag minns det fanns det ingen som klagade på Carolina Klufts spexande när hon var som bäst. Det kan i och för sig bero på att hennes spexande var mer barnsligt lekfullt, medan Bolt kör lite av en grabbig machostil.
Det mesta andra som hände i friidrotts- VM hamnade i skuggan av Usain Bolt. Till exempel så pågick det en ganska dramatisk höjdfinal för damer samtidigt som hans rekordlopp på 200 m, och denna kom då lite i skymundan. Det blev också en dramatisk avslutningsdag, där vinnaren på damernas 1500 m, Natalia Rodriguez diskades för att hon knuffat en motståndare, och en högdramatisk 800 m final för män, där Mbualeni Mulaudzi vann knappt, och äntligen tog guld i ett stort mästersskap. Som friidrottsintresserad fick man också lära sig lite nya namn; t.ex. Ryan Brathwaite som vann 110 m häck, Brittney Reese som vann damernas längdhopp, och kanske framför allt Caster Semenya som vann 800 m för damer, och påståtts vara en man. Jag undrar verkligen om det stämmer, högst osannolikt tror jag. Den stora suveränen på damsidan Jelena Isinbajeva fick nu känna på hur det är att förlora, hon blev dessutom sist i finalen i stavhopp efter att inte ha klarat någon höjd. Hon kommer dock säkerligen tillbaka, det här var bara en tillfällig miss. Jamaica, med sina sprintframgångar, lyckades pressa USA i toppen av medaljligan. Det stora landet i väster brukar annars vara överlägset här. Jamaica har, tack vare sina sprinters verkligen kommit upp sig i friidrottsvärlden.
Så var det då Sverige. Vi blev ju utan medalj, men det var ju inte mer än väntat med alla skador, och stjärnor som slutat. Den bästa placeringen blev Linus Thörnblads femteplats i höjd, vilket skulle varit fullt godkänt om han bara hoppat högre än 2,23. Denna höjd borde inte räcka till en femteplats, men så var det ju också en usel final, vilket det brukar bli när det regnar. Den som imponerade mest av svenskarna var i mitt tycke tiokamparen Nicklas Wiberg. En sjundeplats i tiokampen är ett bra resultat, här har vi ett framtidshopp för svensk friidrott. Det är EM nästa år, och när nu ettan och tvåan i tävlingen var icke-europeer, och Wiberg lär ha tagit ytterligarre något steg framåt till dess, lär det finnas medaljchans. En annan profil i den svenska truppen var Nadja Casadei. Inte så mycket för sin insatser i sjukamp, utan för de mycket raka och underhållande svar hon gav reportrarna efter misslyckandena i tävlingarna. Vi har dock inte bara Wiberg att hoppas på i EM nästa år. Sanna Kallur, Johan Wissman och Mustafa Mohammed har, om de är skadefria medalj- och även guldchans när de bara behöver tampas med de bästa europeerna. Sedan kanske Christian Olsson också kommer tillbaka. Än ska vi inte dödförklara svensk friidrott!
Kommentarer
Trackback