Sammanfattning av mina intryck under OS
Så är då OS i Peking 2008 slut, och jag tror inte det är någon överdrift att kalla den svenska insatsen i dessa olympiska spel för ett fiasko. Inte ett enda guld och bara fem medaljer! Och dessutom sämst i norden,om man inte räknar Island. Förresten skulle ju de också ha slagit oss om de vunnit handbollsfinalen mot Frankrike, snacka om vilken skam det hade varit. Sedan är det ju inte så kul att Norge tar fler medaljer än oss i ett sommar OS. Men, Norge slog oss ju faktiskt 2004 också, då vi ändå stod för ett bra OS. Och ser man till vinter OS 2006 så är vi en bättre vintersportnation än Norge, något som borde svida i vårt västra grannland. Ombytta roller alltså.
De svenskar som trots allt tog medaljer i OS var inte några jag hade räknat med på förhand. De fem medaljer vi tog var alltså överraskningar allihop. Men de svenskar jag trott på som medljörer vek alltså ner sig allihop. Största fiaskot var nog ändå simningen, där jag hade räknat med Therese Alshammar och Stefan Nystrand. Men det blev alltså besvikelse, Thessans badräkt gick sönder, och Nystrand hade inte en chans i sina finaler. En klar missräkning alltså. I friidrotten gjorde väl Stefan Hom så gott han kunde, motståndet blev lite för tufft. Och Sanna Kallur hade otur, hon hade förmodligen tagit medalj om hon inte ramlat. Ett annat misslyckande var Håkan Dahlby i dubbeltrap. Han trodde tydligen på sig själv, men underpresterade när det gällde som mest. Men, trots alla fiaskon är det kul att uppstickare kan ta medaljer. Särskilt roligt var Aspelin och Johanssons finalplats i dubbel. Nu såg jag ju bara finalen, och inte den beryktade semin som lär ha varit riktigt spännande. I finalen hade de inte mycket att sätta emot, men det var ändå kul att se svenskar så långt framme i en stor tennisturnering.
De största ögonblicket under OS var för mig Usain Bolts världsrekord på 200 m. Nu såg jag inte finalen på 100 m, fast där har ändå satts många världsrekord de senaste åren. 200 meters rekordet var mer imponerande. Jag minns Michael Johnsons rekord från Atalanta 1996. Det världsrekordet trodde jag inte skulle få se bli slaget under min livstid. Men det tog alltså bara tolv år. Mycket imponerande dessutom att som Bolt slå två friidrottsvärldsrekord under samma OS. En grym idrottsman helt klart! Friidrottstävlingarna var mycket bra rakt igenom, med en del världsrekord, och många oerhört starka resultat. Att se Jelena Isinbajevas rekordförsök i stavhopp är alltid kul, och allra roligast när hon lyckas slå ett rekord som nu. Damfotbollsturneringen var också en höjdpunkt. Nu fick jag lära mig en gång för alla att damfotboll faktiskt kan vara roligt. Detta bevisades av semifinalen mellan Brasilien och Tyskland, där brassorna bjöd på propagandafotboll, och spelade ut världsmästarna från Tyskland. Även finalen var bra, och den blev ju grymt spännande, med en förlängning där USA till slut segrade. Men nog var Brasilien ändå värdigare vinnare sett till hela turneringen. USA imponerade inte innan semifinalerna. Men det verkar som att Brasilien inte riktigt räcker ända fram. I VM i höstas krossade de just USA i semin, för att sedan få stryk av Tyskland i finalen, bl.a. efter en missad straff. Historien upprepade sig alltså nu, imponerande semifinal, sedan räcker de inte till i finalen.
Michael Phelps måste ju också nämnas. Tänk att ta åtta guld i ett OS! Minst sagt imponerande. Detta trodde jag inte var möjligt innan OS. Möjligen kan han ta sex guld, men åtta är väl för mycket. Inte alls! Ingen idrottsman är så dominant i sin gren som Phelps är i simning just nu, och han och Bolt får dela på tronen som detta OS obestridliga kungar.
En annan höjdpunkt var att följa Jörgen Persson i pingisturneringen. Han tog ingen medalj, men oj vad han imponerade! Jag tänkte innan OS att han får nog vara glad om han vinner en match ungefär. Och så går han ända till semifinal! Och på vägen slår han europaettan Samsonov, trots underläge 1-3 i set och matchboll emot sig! Vilken match det var att följa! Att som 42-årig "föredetting" gå till semifinal i ett OS, det är inget annat än en bragd!
Men faktum kvarstår: Detta OS var ett svneskt misslyckande. Vi får komma igen i vinter OS om två år. Men vi ska nog inte räkna med en lika stor succe som i Turin för två år sedan. De svenska stjärnorna från detta OS är inte lika starka längre. Men mycket kan hända på två år, och det kommer säkert fram nya stjärnor också.
De svenskar som trots allt tog medaljer i OS var inte några jag hade räknat med på förhand. De fem medaljer vi tog var alltså överraskningar allihop. Men de svenskar jag trott på som medljörer vek alltså ner sig allihop. Största fiaskot var nog ändå simningen, där jag hade räknat med Therese Alshammar och Stefan Nystrand. Men det blev alltså besvikelse, Thessans badräkt gick sönder, och Nystrand hade inte en chans i sina finaler. En klar missräkning alltså. I friidrotten gjorde väl Stefan Hom så gott han kunde, motståndet blev lite för tufft. Och Sanna Kallur hade otur, hon hade förmodligen tagit medalj om hon inte ramlat. Ett annat misslyckande var Håkan Dahlby i dubbeltrap. Han trodde tydligen på sig själv, men underpresterade när det gällde som mest. Men, trots alla fiaskon är det kul att uppstickare kan ta medaljer. Särskilt roligt var Aspelin och Johanssons finalplats i dubbel. Nu såg jag ju bara finalen, och inte den beryktade semin som lär ha varit riktigt spännande. I finalen hade de inte mycket att sätta emot, men det var ändå kul att se svenskar så långt framme i en stor tennisturnering.
De största ögonblicket under OS var för mig Usain Bolts världsrekord på 200 m. Nu såg jag inte finalen på 100 m, fast där har ändå satts många världsrekord de senaste åren. 200 meters rekordet var mer imponerande. Jag minns Michael Johnsons rekord från Atalanta 1996. Det världsrekordet trodde jag inte skulle få se bli slaget under min livstid. Men det tog alltså bara tolv år. Mycket imponerande dessutom att som Bolt slå två friidrottsvärldsrekord under samma OS. En grym idrottsman helt klart! Friidrottstävlingarna var mycket bra rakt igenom, med en del världsrekord, och många oerhört starka resultat. Att se Jelena Isinbajevas rekordförsök i stavhopp är alltid kul, och allra roligast när hon lyckas slå ett rekord som nu. Damfotbollsturneringen var också en höjdpunkt. Nu fick jag lära mig en gång för alla att damfotboll faktiskt kan vara roligt. Detta bevisades av semifinalen mellan Brasilien och Tyskland, där brassorna bjöd på propagandafotboll, och spelade ut världsmästarna från Tyskland. Även finalen var bra, och den blev ju grymt spännande, med en förlängning där USA till slut segrade. Men nog var Brasilien ändå värdigare vinnare sett till hela turneringen. USA imponerade inte innan semifinalerna. Men det verkar som att Brasilien inte riktigt räcker ända fram. I VM i höstas krossade de just USA i semin, för att sedan få stryk av Tyskland i finalen, bl.a. efter en missad straff. Historien upprepade sig alltså nu, imponerande semifinal, sedan räcker de inte till i finalen.
Michael Phelps måste ju också nämnas. Tänk att ta åtta guld i ett OS! Minst sagt imponerande. Detta trodde jag inte var möjligt innan OS. Möjligen kan han ta sex guld, men åtta är väl för mycket. Inte alls! Ingen idrottsman är så dominant i sin gren som Phelps är i simning just nu, och han och Bolt får dela på tronen som detta OS obestridliga kungar.
En annan höjdpunkt var att följa Jörgen Persson i pingisturneringen. Han tog ingen medalj, men oj vad han imponerade! Jag tänkte innan OS att han får nog vara glad om han vinner en match ungefär. Och så går han ända till semifinal! Och på vägen slår han europaettan Samsonov, trots underläge 1-3 i set och matchboll emot sig! Vilken match det var att följa! Att som 42-årig "föredetting" gå till semifinal i ett OS, det är inget annat än en bragd!
Men faktum kvarstår: Detta OS var ett svneskt misslyckande. Vi får komma igen i vinter OS om två år. Men vi ska nog inte räkna med en lika stor succe som i Turin för två år sedan. De svenska stjärnorna från detta OS är inte lika starka längre. Men mycket kan hända på två år, och det kommer säkert fram nya stjärnor också.
Att det ska vara så svårt att vinna!
Det är en fråga man ställde sig efter MFFs match mot Trelleborg i måndags. Och att man dessutom inte vinner hemmamatcher mot pisselag som djurgården och Trelleborg. Matcher som vi lätt skulle ha vunnit för en fyra-fem år sedan. Men de senaste säsongerna har inte MFF varit sig själva, något är definitivt fel hos di blåe. Att analysera vad det är som är fel ger jag mig inte in på nu. Sådana frågor får vi ta när säsongen är slut.
Men i alla fall. Det var ju ett derby och det var något jag såg fram emot, även om jag var nervös innan matchen. Matchen började väl ändå helt okej, vi fick till en hyfsad press mot deras mål. Men sedan kommer ett trelleborgsanfall från ingenstans, och då blir det såklart mål! Efter ett oerhört tafatt agerande av MFF-försvaret, där de knappt ens attackerar Trelleborgs anfallare, utan låter dem få fri tillgång till målet. Större delen av första halvlek ser ungefär likadan, MFF-spelarna mesar sig, står mest och duttar med bollen, och verkar inte vilja vara med om några närkamper överhuvudtaget. Spelet i andra halvlek är väl något bättre, här skapar vi ju i alla fall ett antal målchanser, och går in i närkamperna. De senare resulterar också i ett fult spel, men det trelleborgarna som är allra fulast, och filmar och ruffar så det står härliga till. De borde ha fått minst en utvisning, men domaren missar en hel del grovheter från trelleborgarna, eller bestraffar dem alldeles för milt. Det fula spelet gjorde dock att matchen tände till, och det kan inte uteslutas att det var dettta plus domarens missar som fick MFF-spelarna att tända till, och till slut få in en kvittering. Jag och ett antal andra supportrar hade precis börjat skandera "Tom Prahl är vår general" när Eddie nickade in kvitteringen. Detta var åtminstone ett halvt plåster på såren, att vi slipper skammen att ligga efter TFF i tabellen.
Men faktum kvarstår: oavgjort hemma mot Trelleborg är fan inget bra resultat! Och det var trots allt en rikitgt usel match. De senaste två matcherna utnämner jag härmed till säsongens sämsta för MFF. Dessa matcher säger allt om hur vår form är just nu. Något måste verkligen hända nu, såhär kan det inte fortsätta! Vi supportrar sköter oss i alla fall bra nu. Det är inte lika mycket gnäll som förra säsongen, även om spelet är minst lika dåligt. Men de flesta av oss fortsätter att stötta även i motgång. Vi som älskar MFF måste vara en positiv kraft nu, och visa att vi inte ger upp trots det dåliga spelet!
Men i alla fall. Det var ju ett derby och det var något jag såg fram emot, även om jag var nervös innan matchen. Matchen började väl ändå helt okej, vi fick till en hyfsad press mot deras mål. Men sedan kommer ett trelleborgsanfall från ingenstans, och då blir det såklart mål! Efter ett oerhört tafatt agerande av MFF-försvaret, där de knappt ens attackerar Trelleborgs anfallare, utan låter dem få fri tillgång till målet. Större delen av första halvlek ser ungefär likadan, MFF-spelarna mesar sig, står mest och duttar med bollen, och verkar inte vilja vara med om några närkamper överhuvudtaget. Spelet i andra halvlek är väl något bättre, här skapar vi ju i alla fall ett antal målchanser, och går in i närkamperna. De senare resulterar också i ett fult spel, men det trelleborgarna som är allra fulast, och filmar och ruffar så det står härliga till. De borde ha fått minst en utvisning, men domaren missar en hel del grovheter från trelleborgarna, eller bestraffar dem alldeles för milt. Det fula spelet gjorde dock att matchen tände till, och det kan inte uteslutas att det var dettta plus domarens missar som fick MFF-spelarna att tända till, och till slut få in en kvittering. Jag och ett antal andra supportrar hade precis börjat skandera "Tom Prahl är vår general" när Eddie nickade in kvitteringen. Detta var åtminstone ett halvt plåster på såren, att vi slipper skammen att ligga efter TFF i tabellen.
Men faktum kvarstår: oavgjort hemma mot Trelleborg är fan inget bra resultat! Och det var trots allt en rikitgt usel match. De senaste två matcherna utnämner jag härmed till säsongens sämsta för MFF. Dessa matcher säger allt om hur vår form är just nu. Något måste verkligen hända nu, såhär kan det inte fortsätta! Vi supportrar sköter oss i alla fall bra nu. Det är inte lika mycket gnäll som förra säsongen, även om spelet är minst lika dåligt. Men de flesta av oss fortsätter att stötta även i motgång. Vi som älskar MFF måste vara en positiv kraft nu, och visa att vi inte ger upp trots det dåliga spelet!