Lite fotboll
Kollade två fotbollsmatcher i onsdags. Den ena med MFF, den andra med Sverige. Den ena live, den andra på tv. Den ena ganska rolig, den andra en stor besvikelse.
Den första matchen var alltså MFFs träningsmatch mot Falkenberg en solig marseftermiddag på Rosengårds IP. Inte så många åskådare och ingen högre stämning, men kanonväder och ett härlig sorl genom åskådarnas dsikussioner gjorde att inramningen riktigt hemtrevlig. Lite mer avslappnat än en allsvensk match på stadion där det bara är vinst som räknas. Två unga falkenbergssupportrar (förmodligen de enda i Malmö) gjorde sitt för att höras, men tystande snart när deras lag blev tillbakapressat. För det var Malmö som hade spelet i första halvlek och matchen igenom, FFF (festlig förkortning ändå) hade bara ett antal halvchanser och satte inte Håkan Svensson i målet på några hårdare prov. Han fick koncentrera sig på att driva på laget istället, vilket han tycktes göra med glädje. Junior var pigg i första halvlek och skapade många chanser, men fick inte riktigt till det i avsluten. Yksel tog många initiativ, vissa lyckade, andra mindre lyckade, men han såg het ut han också. Och så i andra halvlek kom utdelningen för dessa båda herrar, och det blev två riktiga praktpärlor! Junior gjorde 1-0 på ett volleyskott utanför straffområdet rätt upp i krysset. Yksel ville inte vara sämre, utan satte en flygande volley i det andra krysset. Dessa var skott som skulle varit otagbara för de flesta målvakter. Allsvenskans burväktare är härmed varnade. Det var också kul att se hur pigga de unga spelarna var. Jocke Nilsson, Behrang Safari och Labinot Harbuzi stod alla för fina insatser. Kul var det också att se nyförvärvet Daniel Theorin. Han stod för en nästan felfri insats backlinjen, och plockade ner alla falkenbergare som försökte ta sig förbi. Dessutom verkar han vara en pådrivare, han ville gärna styra och ställa. Allt som allt var det en ganska bra insats, det saknas fortfarande lite om vi ska kunna vinna allsvenskan, och motståndet var aknske inte det bästa, men det en småtrevlig match med ett fint passningsspel, och jag är alltså nöjd. Dessutom saknades våra tre viktigaste spelare (dit räknar jag förutom Jonathan och Daniel Andersson även Jonas Sandqvist. Jari har varit skadad alldeles för mycket för att man ska kunna bedöma hans värde). Med dessa på plats så kanske det trots de senaste årens insatser finns hopp för denna säsongen.
Sveriges insats mot Nordirland var dock en bedrövelse. I det här sammanhanget känns det helt okej att använda ordet katastrof. Att vårt landslag med en handfull rutinerade proffs inte klarar av att slå ett gäng brittiska andra divisions spelare är oroväckande. Men att ha en måltjuv av hög klass kan räcka om resten av laget koncentrerar sig på försvar. Vi hade ju inte heller vår måltjuv med. Marcus Allbäck är en sorgligt underskattad spelare, visst han är väl ingen stor fotbollspelare, men en måltjuv i världsklass. Jag skulle vilja hävda att han är vår viktigaste spelare i landslaget. Att Isaksson, Ljungberg och Zlatan kan ersättas har bevisats, men ingen kan göra mål som "Mackan".
Den första matchen var alltså MFFs träningsmatch mot Falkenberg en solig marseftermiddag på Rosengårds IP. Inte så många åskådare och ingen högre stämning, men kanonväder och ett härlig sorl genom åskådarnas dsikussioner gjorde att inramningen riktigt hemtrevlig. Lite mer avslappnat än en allsvensk match på stadion där det bara är vinst som räknas. Två unga falkenbergssupportrar (förmodligen de enda i Malmö) gjorde sitt för att höras, men tystande snart när deras lag blev tillbakapressat. För det var Malmö som hade spelet i första halvlek och matchen igenom, FFF (festlig förkortning ändå) hade bara ett antal halvchanser och satte inte Håkan Svensson i målet på några hårdare prov. Han fick koncentrera sig på att driva på laget istället, vilket han tycktes göra med glädje. Junior var pigg i första halvlek och skapade många chanser, men fick inte riktigt till det i avsluten. Yksel tog många initiativ, vissa lyckade, andra mindre lyckade, men han såg het ut han också. Och så i andra halvlek kom utdelningen för dessa båda herrar, och det blev två riktiga praktpärlor! Junior gjorde 1-0 på ett volleyskott utanför straffområdet rätt upp i krysset. Yksel ville inte vara sämre, utan satte en flygande volley i det andra krysset. Dessa var skott som skulle varit otagbara för de flesta målvakter. Allsvenskans burväktare är härmed varnade. Det var också kul att se hur pigga de unga spelarna var. Jocke Nilsson, Behrang Safari och Labinot Harbuzi stod alla för fina insatser. Kul var det också att se nyförvärvet Daniel Theorin. Han stod för en nästan felfri insats backlinjen, och plockade ner alla falkenbergare som försökte ta sig förbi. Dessutom verkar han vara en pådrivare, han ville gärna styra och ställa. Allt som allt var det en ganska bra insats, det saknas fortfarande lite om vi ska kunna vinna allsvenskan, och motståndet var aknske inte det bästa, men det en småtrevlig match med ett fint passningsspel, och jag är alltså nöjd. Dessutom saknades våra tre viktigaste spelare (dit räknar jag förutom Jonathan och Daniel Andersson även Jonas Sandqvist. Jari har varit skadad alldeles för mycket för att man ska kunna bedöma hans värde). Med dessa på plats så kanske det trots de senaste årens insatser finns hopp för denna säsongen.
Sveriges insats mot Nordirland var dock en bedrövelse. I det här sammanhanget känns det helt okej att använda ordet katastrof. Att vårt landslag med en handfull rutinerade proffs inte klarar av att slå ett gäng brittiska andra divisions spelare är oroväckande. Men att ha en måltjuv av hög klass kan räcka om resten av laget koncentrerar sig på försvar. Vi hade ju inte heller vår måltjuv med. Marcus Allbäck är en sorgligt underskattad spelare, visst han är väl ingen stor fotbollspelare, men en måltjuv i världsklass. Jag skulle vilja hävda att han är vår viktigaste spelare i landslaget. Att Isaksson, Ljungberg och Zlatan kan ersättas har bevisats, men ingen kan göra mål som "Mackan".
Rätt låt vann!
Under de 11 år jag följt melodifestivalen har jag egentligen aldrig kunnat säga att rätt låt vann. De låtar jag hållt på i tidigare upplagor av melodifestivalen har aldrig vunnit. Men igår vann alltså äntligen min favorit. The Arks vinnarlåt var i mitt tycke ingen av deras allra bästa låtar, men ändå en mycket bra låt, och bäst i tävlingen igår. Det var helt rätt att den vann även om det var bra konkurrens. Det kan nog gå bra för den i eurovision också. Sen hoppas jag förstås att The Ark kommer spela på Malmöfestivalen i sommar, så man kan få ännu en oförglömlig konsertupplevelse.
Förutom The Ark fanns det en hel del andra som var bra i årets final, som jag tycker är den bästa någonsin. Åtminstone gälften av låtarna var riktigt bra, och det är mer vad det brukar vara (de fyra i mitt tycke bästa låtarna kom alla topp 5). Dessutom fanns det många bra låtar som blev utslagna innan finalen. 2007 får alltså sägas vara det bästa melodifestivalåret någonsin, med lite konkurrens från förra året och 2003. Åren innan kvalificeringstävlingarna infördes ska vi nog inte nämna här. Satt nyss och tänkte på hur bidragen lät när det bara var en direktsänd tävling och alla bidrag sjöngs på svenska. Det var en tid med många pinsamheter. Låtarna var alltsom oftast kassa schlager/dansbandslåtar med pinsamt klyschiga texter (som Tommy Nilssons låt i år typ). Nu kan jag ju bara uttlala mig om åren från 96 och framåt eftersom de är dessa år jag följt schlager-SM, och visst fanns det bra låtar även då, och det sämsta vann oftast inte. Men att melodifestivalen blivit större till formatet har inneburit en klar förbättring. Nu deltar ju också fler kända och rutinerade artister än innan.
Intressant var annars att Tommy Nilsson kom sist utan en enda poäng, ens från folket. Trodde han hade trogna fans bland schlagerfantasterna. Lite överraskande också att relativt okända artister som Marie Lindberg, Sarah Dawn Finer och Sonja Alden fick relativt många röster av publiken. Det handlar tydligen en del om låten också och inte bara om artisten som sjunger den.
Förutom The Ark fanns det en hel del andra som var bra i årets final, som jag tycker är den bästa någonsin. Åtminstone gälften av låtarna var riktigt bra, och det är mer vad det brukar vara (de fyra i mitt tycke bästa låtarna kom alla topp 5). Dessutom fanns det många bra låtar som blev utslagna innan finalen. 2007 får alltså sägas vara det bästa melodifestivalåret någonsin, med lite konkurrens från förra året och 2003. Åren innan kvalificeringstävlingarna infördes ska vi nog inte nämna här. Satt nyss och tänkte på hur bidragen lät när det bara var en direktsänd tävling och alla bidrag sjöngs på svenska. Det var en tid med många pinsamheter. Låtarna var alltsom oftast kassa schlager/dansbandslåtar med pinsamt klyschiga texter (som Tommy Nilssons låt i år typ). Nu kan jag ju bara uttlala mig om åren från 96 och framåt eftersom de är dessa år jag följt schlager-SM, och visst fanns det bra låtar även då, och det sämsta vann oftast inte. Men att melodifestivalen blivit större till formatet har inneburit en klar förbättring. Nu deltar ju också fler kända och rutinerade artister än innan.
Intressant var annars att Tommy Nilsson kom sist utan en enda poäng, ens från folket. Trodde han hade trogna fans bland schlagerfantasterna. Lite överraskande också att relativt okända artister som Marie Lindberg, Sarah Dawn Finer och Sonja Alden fick relativt många röster av publiken. Det handlar tydligen en del om låten också och inte bara om artisten som sjunger den.