SM- guld 2013!!
Jag är numera inte en av de flitigaste bloggskribenterna på denna sida, varför vet jag inte ens själv. Men nu när MFF återigen har tagit SM- guld känner jag mig tvungen att skriva något igen efter nästan ett års uppehåll. Även om jag inte skrivit om någon match här på bloggen har jag givetvis sett nästan alla matcher, på tv eller på plats, och det har varit en helt fantastisk säsong!
Om vi så går tillbaka några veckor i tiden, till guldmatchen uppe i Borås den 28/10. Jag var tyvärr inte själv på plats, jag såg matchen tryggt i soffan. Och MFF genomförde en i stort sett perfekt match. Det var säsongens kanske bästa insats när det behövdes som mest! Och det blir ännu mer imponerande när man tänker på de yttre förutsättningarna, med stormen Simone och en osäkerhet kring om matchen skulle kunna spelas överhuvudtaget. Men en storm kunde inte påverka MFF den här kvällen och någon guldfrossa syntes det inte ett spår av (utom möjligen när Magnus Eriksson missade ett gyllene läge i matchens första minut). Att vi inte hade vunnit i Borås på nio år verkade inte heller någon bry sig om. Sedan hade vi ju en pånyttfödd Gische som frälste oss med två riktiga delikatessmål! Det var aldrig något snack om att MFF skulle ta SM- guld denna kväll, och att man dessutom gör säsongens kanske bästa match är ytterst imponerande, inte minst med tanke på förutsättningarna som jag har nämnt ovan. Sedan ska det också sägas att Elfsborg var bleka, precis som de varit större delen av säsongen. Detta verkar vara något som drabbar de regerande svenska mästarna, att de inte kommer upp i samma standard säsongen efter guldet. Får hoppas att MFF kan bryta den trenden också.
Men att det skulle bli guld kändes långt ifrån självklart till en början. Det började bra, men sedan kom en svit på fem raka matcher utan vinst, som började med en tappad seger i slutsekunderna mot Göteborg, och också innehöll den nesliga förlusten mot djurgården uppe i Stockholm. Då var det nog inte bara jag som trodde att guldet flugit all världens väg. Men sedan blev spelet bättre igen, och efter halva säsongen kändes det iaf som att vi skulle vara med och slåss om guldet till slutomgångarna. Och efter segern i Kalmar kände jag på mig innerst inne att det skulle bli guld, även om jag, som vanligt, aldrig tog ordet i min mun. Visst tvivlade jag efter hemmaförlusten mot djurgården, men sedan kom en stabil seger uppe i Norrköping följt av den fantastiska krossen av hif. Då fanns det, ärligt talat, inga tvivel om att det skulle bli serieseger, även om jag inte vågade ropa hej förrän efter slutsignalen i Borås. Men det finns inga tvivel om att MFF är värdiga mästare! Såsom experterna upprepat gång på gång så har vi spelat den bästa fotbollen. Och vi har presterat när det gällt som mest medan hif och Göteborg vek ned sig, och aik tappade för många poäng i början av säsongen för att kunna hota på allvar. Sedan har vi också brutit en rad negativa trender i år. Som jag nämnde ovan så slog vi Elfsborg i Borås för första gången på nio år. Sedan slog vi aik borta för första gången sedan 2009, Göteborg slog vi för första gången sedan 2010, och hif slog vi borta för första gången på sex år. Vi slog alltså alla våra toppkonkurrenter, och de vann inte en match mot oss! Sedan bröts en positiv trend också, efter fyra raka segrar förlorade vi två matcher mot djurgården. Men det gjorde inget alls i sammandraget!
Som vanligt vid stora segrar är det svårt att hylla enskilda spelare, utan man vill hylla hela laget. I målet var Johan Dahlin stabil, trots vissa dalar gjorde han många viktiga räddningar. Sedan fick Robin Olsen ett genombrott som backup. Försvaret, anförda av Ponne, släppte igenom ytterst lite. Och på mittfältet hittade samtliga spelare sina roller. Särskilt Hamad som gjorde sin bästa säsong när han fick vara lagkapten. Han kommer saknas! Och Tokelo Rantie fortsatte på den inslagna vägen från andra halvan av förra säsongen, med briljanta dribblingar och några riktiga klassmål. Försäljningen av honom märktes dock inte, eftersom Per Ågren hade fingertoppskänsla nog att plocka hem Guillermo "Gische" Molins, som brann av revanschlusta efter en misslyckad proffssejour. Men att han skulle göra ett sådant avtryck som gjorde kunde han nog inte ens själv föreställa sig. Nio mål på inte ens en halv säsong, och dessutom avgjorde han guldstriden med två mål mot BP och två mot Elfsborg. Stort, mycket stort! Ett annat exempel på Ågrens figertoppskänsla är värvningen av Magnus Eriksson, som spelarna utsåg till bäst i Allsvenskan. Efter en lite trevande inledning kom han igång rejält, och utan hans mål och assist hade det knappast blivit något guld. Utan tvekan bäst i Allsvenskan i år! Sedan Rikard Norling verkligen hittat rätt som tränare, han behövde bara två och en halv säsong för att bli mästare! Jag ska erkänna att jag tvivlade på honom när han kom hit, men den uppfattningen reviderade jag redan under förra säsongen. Han är utan tvekan en mycket stor tränare! Nu när vi vunnit SM- guld börjar det självklart också snackas om Champions League, men om det har jag nog gett upp hoppet efter debaclet mot Dynamo Zagreb 2011. Med den dagsform vi har idag skulle vi definitivt ha chansen att gå in Champions League, men det går inte att veta hur det ser ut nästa säsong. Mästarna brukar som sagt tappa säsongen efter och så ska man ha tur med lottningen också. Jag tror alltså inte på spel i Champions League, men jag blir gärna positivt överraskad!
Det här var ett underbart skönt SM-guld. Även om spelet inte var fullt lika enastående som 2010 och det inte var ett lika efterlängtat guld som 2004, så var det givetvis helt fantastiskt att återigen få se sitt absoluta favoritlag som svenska mästare! Det har varit en fantastisk säsong! Jag kommer tillbaka om en vecka eller så med spelarbetyg och utser bästa och sämsta matchen för säsongen.
MÄSTARNA FRÅN MALMÖ HÄR ÄR VI!!!!